Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoFrån mamma till ny mamma Del 3
| ”Jag skäms över att jag bor hos mamma”, pep jag. ”Se på mig Pär. ”Du har inget att skämmas för, absolut ingenting och du ska inte bry dig om vad andra tycker”, sa hon och fortsatte; ”jag känner en kille i din ålder som fortfarande använder napp, det är hans trygghet, han behöver det, vi är alla olika.” ”Napp”, sa jag i en blandning av stress och en oerhörd nyfikenhet. Jag hade själv använt napp fram till jag var 14 år då mamma tog den ifrån mig. Ett trauma för mig ännu denna dag. ”Ja, han behöver napp och hans fru tycker att om han känner att han behöver napp så får han ha det, även om andra kanske tycker det är fel eller konstigt. Det hon sa kändes mer än mitt centrala nervsystem kunde greppa. ”Napp”, upprepade jag. ”Ja, hans nappar är en trygghet för honom precis som din mamma är för dig.” ”Tycker du det är konstigt att han har napp? frågade jag med en nervöst pipig röst” Hon skakade på huvudet och sa; "inte alls, han behöver det." Ett skalv av undanträngda känslor for igenom min kropp. ”Får han ha dom när han vill?” Hon log varmt. ”Ja, det får han.” ”Ser det inte konstigt ut när en vuxen person har napp i sin mun? ”Nej, jag tycker faktiskt inte det, jag ser mer en person som behöver trygghet och får det genom sina nappar.” Det är bra att det finns nappar för vuxna, du kanske också behöver det,” sa hon. Jag rodnade djupt, kissade i blöjan och började svettas. ”Nää, napp, det går ju inte”, mumlade jag fram skärrat. ”Jasså! varför går inte det?” ”Näää, jag vet inte, du skulle ju tycka att det var knäppt.” Hon betraktade mig länge under tystnad. ”Vi behöver prata mer om det här vid ett annat tillfälle”, sa hon i en ton som undanbad sig invändningar. Jag var oerhört skärrad av vårt samtal och över vad hon menade med att prata om det senare. Jag hade längtat efter napp varje stund sedan mamma tog den ifrån mig. En längtan jag inte ens vågade erkänna för mig själv. När vi ätit klart, föreslog hon att vi skulle äta ihop i även nästa dag. ”Jag tar med haklapp”, skojade hon. Jag rodnade djupt. Jag såg att hon betraktade mig med en utforskande, fundersam blick. Samtalet under lunchen var hisnande och ryckte bort mig ur de normala föremålens krets. Vi sågs nästa dag, och nästa dag och nästa dag. Jag var upp över öronen förälskad, men var klar över att det aldrig skulle bli något mellan oss. Om vi blev tillsammans skulle hon avbryta kontakten direkt när hon fick reda på att jag var inkontinent. Det var självklart för mig. Jag kunde inte föreställa mig att hon skulle vilja vara tillsammans med mig, en blyg, nervös och tafatt kille som var medlem i de osynligas kör. När vi ätit tillsammans i dryga två veckor, frågade hon plötsligt om jag inte kunde komma hem till henne och äta. Jag kunde inte ta in att hon frågat. Jag förlorade blodet i mina egna tankar. Hon la sin hand på mig; ”vill du inte?” frågade hon. Hon såg ledsen ut. ”Jo, jag vill det”, mumla jag med svag röst, säker på att hon skulle säga; ”jag bara skojade”. Hon gjorde inte det, istället sken hon upp. ”Det ska bli trevligt att få hem dig och bjuda på något gott att äta och dricka.” Jag vågade inte berättat att jag aldrig druckit alkohol, mamma tillät inte det. ”Jag har faktiskt haklapp hemma som vi kan sätta på dig”, sa hon och skrattade ömt och strök mig över kinden. Jag blev så stressad att jag mådde illa. ”Kom klockan sex”, sa hon och log varmt emot mig. Varför hade hon haklapp hemma? frågan lämnade mig ingen ro. ------------- Mamma visste inte till sig av glädje över min date. ”Så roligt och underbart”, sa hon. Hon ställde tusen frågor om henne. Hon satte på mig extra blöja; ”för säkerhets skull”, som hon sa. Hon satte också på mig en extra lång tröja så att min blöjbak inte skulle bli så tydlig. Jag var ändå oerhört nervös att hon skulle upptäcka det. Det var en småregnig eftermiddag så mamma satta på mig min regnrock, trots mina protester. ”Dumma dig inte nu, det regnar ute och du kan inte vara blöt när du kommer fram,” sa hon. ”Kan jag inte ha paraply?” frågade jag. ”Det blåser ute och det är svårt med paraply, du får ha regnrocken på dig, sa hon samtidigt som hon fällde upp huvan över huvudet. ”Så marsch iväg med dig nu”, sa hon och gav mig en lätt dask på rumpan. Hon bodde i ett radhus som hon ärvt efter en moster. Hon såg glad ut när hon öppnade dörren. Hon gav mig en lång kram. Tog mitt huvud mellan sina händer; ”jag är så glad att du är här”, sa hon. Hon var klädd i en blåblommig klänning och ett förkläde i gul glänsande vinyl med vita prickar på. Det blev en projektionsyta för starka tankar och känslor. Jag kunde inte slita ögonen från det. Hon såg det, ”tycker du om det” sa hon och slätade ut det. Jag nickade. ”Det är fint”, viskade jag fram ett bultande hjärta. ”Och jag tycker du är fin i din regnrock, det är bra att du har regnkläder på dig”, sa hon och fortsatte; är det din mamma som satt på dig det?” ”Hon tyckte att jag borde han regnkappa”, mumlade jag. ”Kloka mamma du har, men hon borde satt på dig galonbyxa också, du är ju blöt längst ner på byxan.” Orden fick mig att känna mig som om jag befann mig på ett tunt isflak som är på väg att rämna över djupt iskallt vatten. Mamma hade alltid galonbyxa på mig om det var minsta blött ute. Skulle vi gå på promenad i något friluftsområden så satte hon alltid på mig min galonbyxa. Det värsta var att den var i barnmodell och knäpptes ihop med tryckknappar på axlarna. Hon hade förstås inte det synligt men bara känslan av att han ”barngalonbyxa” på sig var oerhört jobbig. Hur kom hon ens att tänka på galonbyxa, funderade jag. ”Jag är vuxen”, mumlade jag. ”Ja men det hindrar väl inte att du har galonisar på dig, det är ju jättepraktiskt när det är sådant väder som det är just nu.” Hon använde ordet galonisar, precis som mamma alltid gjorde. Det fick mig alltid att sjunka ner i barnets värld. ”Har din mamma galonisar åt dig hemma?” frågade hon med allvarlig min. Jag blev chockad över frågan. Jag nickade, vågade inte ljuga. Hon kommenterade inte det. Jag kände mig lättad över det. ”Ska vi titta runt lite hur jag bor tycker du?” sa hon efter att hon hjälpt mig av med regnkappan. Omskakad av pratet om galonbyxan nickade jag, tacksam över att vi slutade prata om galonkläder. |
Hemma hos henne
Tillagd 20 nov 2022 Noveller #Kvinna som top #Man som bottom #Personligt #Napp, etc. babyattribut #Kärleksfullt omhändertagande #Uppfostring/Disciplin #Påtvingad babyfiering #Allt-i-ett-blöjor #Blöjbyxor/plastbyxor #Våta blöjor #Plast/lack/PVC #Galon/regnkläder #Vardagsuttryck/Vardagsutlevnad #Öppen utlevnad #24/7
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.