Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoLäkarundersökningen
Del 6
| Jag vaknar av att Lotta knäpper loss mitt säkerhetsbälte. - Godmorgon, min söta bebis, säger hon och sätter sin ena arm bakom ryggen på mig och den andra under mina lår och sedan lyfter hon ur mig ur bilen. Lyfter ur mig ur bilen! Vänta, lyfter hon mig? Vad händer? Har jag krympt? Ser mig omkring och min kropp verkar vara lika lång som tidigare. Jag blir väldigt konfunderad, lite rädd samtidigt och märker att jag suger betydligt intensivare på nappen. Under tiden bär Lotta in mig i hallen och håller mig mot sin höft så blöjan är mot höften och jag har ett ben på varje sida om henne. Har jag krympt ändå? Ser att vi verkar vara högre upp från golvet än annars och närmare taket. Vad pågår? Hon håller i mig med en hand under min rumpa och den andra tar av mig ena skon och tar av mig jackan på ena ärmen. Sedan lyfter hon över mig så jag sitter på hennes andra sida av höften och hon håller mig med den andra handen under rumpan medan hon tar av mig jackan helt och hållet och den andra skon. Sedan bär hon mig på höften in i vardagsrummet. Jag ser att babysittern redan har skyddet från att falla ur uppe och hon lyfter mig med båda armarna mot taket och styr in mina fötter i babysittern uppifrån, precis som man gör med små bebisar. Jag blir sittandes där och gungar samtidigt som jag suger på min napp. Lotta vänder sig om och går därifrån och då ser jag hon har någonting på kroppen, ser ut som ett supersmidigt exoskelett. Kan det vara så? Vad har hon för resurser, vad får hon allt ifrån? Spelar ingen roll egentligen för det hela får mig att känna mig superliten och det gillar jag. Hon kommer strax tillbaka med något som ser ut som en bärsele men i vuxen storlek på sig. - Nu ska vi se om det här fungerar, säger hon och lyfter upp mig ur babysittern och trär i mina ben genom hålen på bärselen. Jag känner hur hon drar upp någonting i ryggen så jag får stöd där med och jag får även stöd under mina lår så benen inte når golvet. Jag sitter nu mage mot mage med Lotta och mina lår pekar ut på varsin sida om hennes kropp och jag känner mig tryckt mot henne. Jag kan inte röra min kropp eller mina ben och är helt fast mot henne men det får mig ändå att känna mig varm och trygg. Hon justerar bärselen lite så jag kommer ner lite längre ner på henne och hon drar upp sin amningströja så bröstet kommer fram. Sedan knäpper hon loss kupan på bh’n och tar ur min napp. Jag får hennes bröst i munnen och jag sitter i bärselen och ammas. Jag känner att hon drar upp något runt huvudet så jag får extra stöd för huvudet och kan knappt röra huvudet heller. Jag sitter där och njuter av att bli ammad. Under tiden börjar Lotta gå runt i huset och plocka med saker. - Så här är det att vara bebis, ibland behöver mamma greja samtidigt som du äter och då gör vi såhär. Hon går upp på övervåningen och gör något, jag kan inte se vad, och sedan ner igen. Går ännu ett varv på nedervåningen och sedan ut i köket. Hon böjer sig ner och verkar göra något under diskhon. Sedan går hon ut i hallen igen. Under tiden sitter jag där jag sitter och ammar. Hon öppnar ytterdörren och går ut, jag trycker mig ännu tätare mot hennes kropp. Märker att hon stannar vid soptunnan och verkar slänga soporna, sedan går hon in igen. Väl inne släpper hon på delen som stöder mitt huvud, rättar till mig lite och snart har jag hennes andra bröst i munnen och blir fortsatt ammad i bärselen. Hon tar upp telefonen och ringer ett samtal samtidigt som hon går runt i huset. Jag tycker mest det är ointressant det hon pratar om så jag kopplar bara av och ammar. Hon avslutar samtalet och plockar upp något bakom min rygg och håller på med det. Jag kan inte se vad hon gör utan jag sitter där helt beroende av henne och ammar vidare. Efter ett tag slutar hon att greja och knäpper loss huvudstödet igen och jag får ett finger i munnen för att sluta amma. Sedan knäpper hon loss ryggstödet på bärselen och lyfter ur mig ur bärselen. Hon lägger mig på golvet i ett nytt babygym. Det är en skön matta med stoppning i och glada bebisfärger jag ligger på och ovanför mig går det två bågar i kors. Den ena bågen är babyblå och den andra är pastellgrön. Det går så pass högt upp att jag inte kan nå dem. Från dessa hänger det ner några mjukisdjur som jag nästan kan nå. Jag ligger där och leker en stund, känner att det blir varmt i blöjan fastän jag inte kissade med flit eller kände mig kissnödig. Börjar jag tappa kontrollen? Jag vänder mig om och ställer mig i krypställning men då blir jag genast upplyft. Hon håller mig i sin famn med mitt huvud vilandes på hennes högerarm och jag ser rakt in i hennes ansikte. - Bebis inte krypa, börjar Lotta och fortsätter, du kan inte krypa, du är bara en 3 månaders bebis. Du kan inte rulla runt, inte krypa och är helt beroende av mamma som bär dig. Blir du rädd eller ledsen så gråter du och då kommer mamma. Det är det här jag vill, men samtidigt blir jag också lite rädd. Tänk att hon nu är starkare än mig! Jag kan inte ta mig ur om jag vill, inte för att jag vill men den möjligheten är nu borta, tänker jag. Hon håller mig i luften samtidigt som hon sätter på mig en vinteroverall. Den är mörkblå och inte speciellt mycket avslöjar att den är för en vuxenbebis förutom att den går ner runt fötterna och inte har några hål där. Samma sak gäller för händerna så jag får svårt att greppa. När overallen är på sätter hon på sig en jacka och bär ut mig på baksidan. Hon håller mig tätt mot sin kropp med mitt huvud på hennes axel. Jag kan inte se var vi går. Hon stannar och lyfter upp mig i luften, jag tittar ner och ser att vi är ganska högt uppe och mina fötter hittar ner i en bebisgunga, precis sådan jag provade för någon eller några dagar sedan på habiliteringen. Jag glider ner helt i gungan och blir sittandes med benen dinglandes i luften, jag kan inte nå marken! Ser att de har lyckats sätta fast gungan i taknocken som sticker ut på övervåningen. Jag är glad att vår baksida är relativt insynsskyddad när jag sitter där i gungan med overall och napp. Lotta börjar gunga mig, högre och högre. Det kittlar i magen men är samtidigt jättekul. Efter en stund slutar hon putta på och gungan saktar in. När den har stannat ställer hon sig framför mig och säger: - Nu ska du träna på att vara 3 månaders bebis. Du får sitta här tills du kan gråta som en bebis som behöver bli tröstad av sin mamma. Sedan vänder hon sig om och går in i huset. Jag blir sittandes i gungan. Känner hur det blir varmt i blöjan igen och suger allt intensivare på nappen. Hur gör jag nu? Ska jag skrika som en bebis så mina grannar hör mig? Eller ska jag gråta?Vad ska jag annars göra? Kanske bättre nu än senare då fler är hemma från sina arbeten? När jag sitter där och funderar och försöker komma underfund med vad jag förväntas göra känner jag hur kroppen överger mig och skickar signaler om att det är dags att bajsa. Jag sitter i en gunga som trycker min blöja tajt mot min kropp hela vägen runt men kan inte låta bli, jag måste bajsa. Känner hur bajset hamnar i blöjan och smetas ut mot min rumpa. Lite kiss kommer också i blöjan. Jag börjar känna mig ledsen och rädd på riktigt. Hur hamnade jag här och var är underbara mamma? Saknar henne och känner mig ensam och övergiven. Känner hur tårarna börjar byggas upp och snart kan jag inte hålla tillbaka dem längre. Jag börjar gråta, först litegrann men snart mer och mer tills jag bara släpper på alla fördämningar och storgråter där i gungan. Efter en liten stund komma Mamma Lotta ut och lyfter ur mig ur gungar och bär in mig. Inne i huset kramar hon mig och försöker trösta mig. Det går inte så bra, jag kan inte sluta gråta. Hon provar att gunga mig i famnen och sedan krama mig hårt, men det hjälper inte. Hon tar av mig overallen och märker vilken status min blöja är i. Hon byter blöjan på mig så jag blir ren igen men gråten vill inte sluta. Hon lägger mig på sängen och sig själv bredvid och börjar amma mig på nytt. Då avtar gråten och jag lugnar ner mig. Efter en stund somnar jag. När jag vaknar kan jag inte röra mig. Jag ligger på rygg och kan röra på tårna och fingrarna. Händerna kan jag vifta lite på men de sitter fast på min mage och armarna och benen vill inte röra sig alls. Vad händer nu? Jag lyfter huvudet lite och kan se att jag har ett täcke på mig som verkar vara spänt runt kroppen och gör att jag inte kan röra mig. Min första känsla av oro går fort över i rädsla och jag börjar känna mig väldigt ensam också. Var är Mamma?! Jag känner hur tårarna börjar komma igen och snart gråter jag som en bebis igen men nu också med lite skrik. Nu måste Mamma komma! Efter en liten stund kommer mamma Lotta in och tar bort täcket och tar upp mig i famnen och ger mig en kram. - Vad duktig min lilla bebis är, du är precis som en liten 3 månaders bebis nu. |
Fortsättning:
Del 1 (21 mar 2022)Del 2 (4 jan 2022)
Del 3 (5 jan 2022)
Del 4 (7 jan 2022)
Del 5 (13 jan 2022)
Del 6 (18 jan 2022)
Del 7: Mamma Lotta (21 mar 2022)
Tillagd 18 jan 2022 Noveller #Man #Man som bottom #Kvinna som top #Napp, etc. babyattribut #Kärleksfullt omhändertagande #Allt-i-ett-blöjor
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.