Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoLottas vandring och mål
Del 4: Utmaning ett, upptakt
| Klockan elva kände sig Lotta äntligen dåsig. Tio timmar kvar tills hon fick kissa. Eller snarare: tills hon fick gå upp. Det var faktiskt inte nödvändigtvis samma sak. Jösses vad den tanken kändes härligt skämmig. När hon lade sig prasslade plasten närmast retsamt. Blåsan kändes till en femtedel full nu. Ännu inte störande, men en aning oroande. På ett både skrämmande och spännande sätt. Sömnen lät vänta på sig trots dåsigheten. Det kändes att blåsan så sakteliga fylldes. Lotta försökte hitta bekvämaste sättet att ligga. På sidan med uppdragna knän verkade hjälpa. Nödigheten sjönk faktiskt undan i den ställningen. Hon lyckades till slut somna ganska djupt, och slapp vara särskilt medveten om blåsan. -- Liam hade ägnat några timmar åt terapi, det vill säga sånt som lugnade honom. Efter sorteringen av böckerna lade han pussel. Han påbörjade ett nytt ganska svårt. Efter det kom en stund av tvivel. På ifall han var riktigt klok egentligen. På ifall LotsNLots kunde vara på riktigt. Fanns såna som hon ens i verkligheten? Jo, han själv fanns ju - så ja! Han tog sig ur sin lilla dipp, och övergick till att planera för fortsättningen. Han kom in i någon sorts flyt. Började känna inspirationen och den eftersträvade kontrollen. Intalade sig att han styrde och bestämde, och att det var vad båda ville. Hur skulle han göra med morgondagens fortsättning? Direktkontakt via chat, mejlväxling, eller en kombination? Det fanns för- och nackdelar med båda. Med direktchatt slapp de ju onödiga väntetider, men det blev inte riktigt lika kontrollerat. Det skulle kanske förstöra något av stämningen? Egentligen var väl genomtänkta formuleringar kanske bättre? Dessutom kände han att han borde leda - att det borde styras upp ganska strikt. Att det förväntades något sånt av honom. Samtidigt ville han ju ha hennes återkoppling, och att den ändå kom någorlunda spontant. Hur kunde man skapa en bra balans? Ett nytt alternativ kom plötsligt för honom, som gjorde att det hela kändes självklart. Det blev gnistan av klarhet han behövde. Han lade ned ytterligare någon fokuserad timme, och efteråt kände han sig riktigt nöjd. Han hade även tänkt ut nästa utmaning, och fått med den naturligt i planen. Hon kunde givetvis avbryta när som helst, och det måste han ha respekt för. Därför hade han gjort även det tydligt, i det material han hade tagit fram. Efter arbetet var han förstås rejält uppspelt. Hans sinne var liksom fullt av brus, men så småningom lyckades han slappna av. Det tog inte oväntat ganska lång tid, och han somnade inte förrän framåt småtimmarna. -- Lotta tittade på klockan strax efter fyra, sömndrucken och nyss uppvaknad ur en dröm. Den hade handlat om ett stort badhus. Hon hade ännu drömmen i färskt minne, och gick igenom den igen från början. I badhusets omklädningsrum var det ingen ordning. Som om en stökig skolklass röjde runt, men hon uppfattade samtidigt inga tydliga detaljer. Var hon själv i skolålder eller vuxen? Hon visste inte riktigt, det flöt ihop. Hon lyckades inte riktigt byta om färdigt, och fick bara på nederdelen av bikinin. På överkroppen bar hon en batikfärgad knytblus, och tydligen hade hon ingenting inunder den. Hon bestämde att det fick gå ändå, även ifall den blöta knytblusen blev avslöjande. Det fanns en hel rad olika bassänger, och hon valde den som låg närmast. Vattnet var väldigt behagligt att kliva i. Knytblusen sög förstås upp vattnet som väntat. Tyget smet åt och hennes bröstvårtor avtecknades. Det kändes faktiskt lite olydigt och sexigt. Snart insåg hon vad hon hade glömt - hon borde ha kissat innan hon badade. Det var då hon förstod något underligt - det fanns inte några toaletter i byggnaden. En insikt som hon plötsligt bara hade. Tydligen släppte folk lös direkt i bassängerna. Det verkade praktiskt och logiskt att göra, så alltså stannade Lotta kvar i bassängen. Men väldigt snart hade drömmen börjat upplösas. Nu låg hon där vaken och funderade. Usch, bara kissa rakt ut i bassängen? Nu i efterhand föreföll det rejält äckligt, men i drömmen hade hon accepterat det. Tursamt nog utan att hinna följa exemplet. Vem vet hur det hade kunnat sluta? Blåsan hade börjat fyllas ganska ordentligt nu. Det var inte kris ännu, men oroande - med tanke på att fem timmar återstod. Hon låg och vred sig ganska länge. Fick lust att stiga upp en stund, för att åtminstone skingra tankarna en aning. Men det var inte tillåtet, mindes hon. Det var bara att försöka hålla ut. Plasten under lakanet gjorde att det värmde. Inget mot den värme som kunde komma, ifall det fortsatte i den här takten. -- Oväntat nog hade Lotta slumrat in igen, och en ny drömbild fyllde hennes sinne. Det var en toalettkö i en galleria, eller något annat stort och rymligt ställe. Kön var lång och stod helt stilla. Hon blev medveten om röster som pratade. Det lät som utrop i gallerians högtalare. Kösystemet förstås - de ropade väl ut turordningen. Något stämde inte - numren kom i oordning. Det var mer som något slags lotteri. Hon märkte markant olika reaktioner på utropen. Det ena rösten var ljus och sammetslen, och kändes helt igenom välvillig och positiv. Den möttes av lättnad någonstans i kön. Den andra rösten var mörk och illvillig, och möttes av bestörtning från köns väntande. Lotta förstod rent intuitivt hur spelet fungerade, även om hon inte kunde se mycket. Den ljusa rösten gav tillträde till toaletten. Den vars nummer lästes upp fick gå. Den mörka rösten dömde däremot till undergång. Alltså ett skamligt slut på någons väntan. Hon förfärades av insikten om spelets regler. Samtidigt var det onekligen ett spännande upplägg. Hon vågade inte låtsas om sin nyfikenhet, men spanade in sin omgivning i smyg. De stod i en fönsterlös krökt korridor, så det gick inte att se ändarna. Lotta visste ändå att de var många, och att det var kön till damtoaletten. Var det inte en stor hall nyss? Jo, det huvudsakliga stället var fortfarande rymligt, även om korridoren just här var smal. Det hela hängde ihop logiskt i drömmen, trots att detaljerna så sakteliga verkade förändras. Hon såg på de närmaste köande människorna. De hade väldigt varierande klädsel och stil. Det fanns färgglada dräkter och sobert grått. Mycket och heltäckande, såväl som tämligen avklätt. Närmast framför henne stod en rödhårig flygvärdinna. Hon såg ut att härstamma från sextiotalet - uniformen, frisyren och sminkningen; Lotta gillade stilen. Det var något amerikanskt över hennes utstrålning. Den obehagliga högtallarrösten ropade ett nummer - “Tjugoett!” Någonstans inte alltför långt bort snyftade någon. Lotta visste vad som hände och rös. Det kändes utlämnande, läskigt och samtidigt spännande. Den glada rösten läste nästa nummer - “Trettiosex!” Ett lättat “Jaah!” undslapp någon i kön. Nu hade korridoren fönster, plötsligt och självklart. Inget kändes särskilt märkligt här inuti drömmen. Utanför öste regnet ned över en klipphäll, men i fjärran bröt solstrålar igenom molntäcket. Hon längtade innerligt till solskenet där borta, men hon var tvungen att stanna här. Ett fåtal nummer hade hunnit ropas ut. Ingen riktigt nära i kön hade omfattats. Nu läste Lotta sin nummerlapp på bröstet. Där stod “82” i stora grå bokstäver. Intressant nog bar hon återigen en knytblus, men den här gången var den vit. På underkroppen satt ett par gröna jeansshorts. Hon reagerade över att hon var barfota, särskilt så här mitt ute bland folk. Det kunde finnas något vasst på marken. Hon måste se till att kliva försiktigt. Hon såg sig om i kön igen. Närmast bakom henne stod en bastant idrottare. Hon bar trikå och var rejält muskulös. Lotta tyckte att hon såg rysk ut, eller möjligen som om hon var finländare. Trikåerna bar inga igenkännbara flaggor eller märken. Hon hade nummer “54” på sin lapp. Regnet där ute hade tilltagit i styrka. Några droppar landade på golvet intill kön. Tydligen regnade det in en aning här. Det kändes lite lätt olycksbådande och otryggt. Som om stämningen liksom tätnade och mörknade. Den ljusa lena rösten ropade ut “Femtiofyra”. Idrottskvinnan bakom Lotta sken upp och log. Hon pekade på sin just utropade nummerlapp. Sedan klev hon ur kön och gick, raka vägen förbi både Lotta och flygvärdinnan. Strax hördes istället den obehagliga mörka rösten. Den närmast väste fram ett illvilligt “Trettionio!”. Flygvärdinnans ögon vidgades och hennes hy vitnade. Hon tittade klentroget ner på sin nummerlapp. Där stod det mycket riktigt just “39”. Lotta villa skrika “stopp” men vågade inte. Och hon ville ju egentligen inte heller. Hon kände en morbid fascination inom sig. Värdinnan skakade på huvudet och vred kroppen. Hon åmade sig än hit, än dit. Små ljud av förfäran hördes från henne. Så blänke hennes strumbyxbeklädda ben plötsligt till, när kaskader av väta rann nedför dem. Lotta tittade spänt på med motstridiga känslor. Det droppade runtom flygvärdinnans högklackade blå skor. Lotta kände stort medlidande för kvinnans situation, men det hela var samtidigt ganska sexigt. Det gick faktiskt inte att titta bort, även om hon kände att hon borde. Nu kom väl förresten snart nästa nummer? Det borde vara den ljusa röstens tur. Lotta kände ett hopp tändas i bröstet. En föraning som så ofta i drömmar - nästa gång skulle det vara hennes nummer! Men den skrovliga rösten återkom: “Nummer åttiotvå.” Den uttalade numret spydigt, med överdriven artikulation. Ja, det var ju Lottas eget nummer - men det var ju inte rätt röst! Hon vägrade delta i det här spelet! Hon tänkte inte alls kissa ner sig! Flera ansikten vändes i förväntan mot Lotta. Blåsan pressade på och kissnödigheten tilltog markant. Det här var inte rättvist, inte alls! Fast ändå, det var ju spelets regler. Det kanske inte var så farlig egentligen? Nästan mot hennes vilja slappnade knipmuskeln av. Ja, hon skulle göra det här nu! Lotta vaknade av sin egen frustande flämtning. Halvmörkret i sovrummet var tillbaka runtom henne. Hon satte sig häftigt upp i sängen, med båda händerna pressade mot sitt skrev. Hon knep hårt för att inte kissa. Hade det hunnit komma en pytteliten skvätt? Värmen och vätan där nere indikerade det, men det kunde finnas vissa andra förklaringar. Varför kändes det som en sexig dröm? Det hade ju varit en mardröm - eller? Hjärtat bankade på fort i hennes bröst, men hon lyckades så sakteliga lugna det. Minnet av drömmen ville inte lämna henne. Hon var uppe i varv och upphetsad, men hon vågade inte hitta på något. Ville definitivt inte provocera blåsan i onödan. Hon visste hur såna saker kunde sluta, och det var inte verkligen inte läge nu. Hon visste inte vad klockan hunnit bli, och undvek en stund att se efter. Bättre att bara kämpa på tämligen förutsättningslöst. Men hon kunde inte riktigt slappna av. Ingen chans att kunna somna om igen. Kanske tur det, när allt kom omkring. Om hon tappade koncentrationen skulle hon kanske… Nej, inte tänka några såna tankar nu! Efter hand hade hon lugnat ner sig. Upphetsningen gav vika för tristess och frustration. Snart var hon bara obehagligt kissnödig igen. Plötsligt orkade hon inte förbli ovetande längre, och tittade hastigt till på mobilens klocka. Den hade hunnit bli närmare halv sex. Tre och en halv djävla timme kvar! Det här skulle verkligen bli på håret. -- När Liam väl somnat vaknade han inte. Det var som om sinnet laddat ur, och hans bearbetning hunnits med före sömnen. Han drömde inget han skulle komma ihåg. Däremot kunde morgondagen bli desto mer minnesvärd. |
Fortsättning:
Del 1 (22 apr 2021)Del 2: Liam och larmet (19 dec 2020)
Del 3: “Shiny Stiletto Kinkster Community” (27 dec 2020)
Del 4: Utmaning ett, upptakt (8 jan 2021)
Del 5: Utmaning ett, utfall (10 jan 2021)
Del 6: Ett viktigt beslut (22 apr 2021)
Tillagd 8 jan 2021 Noveller #Kvinna #Skamlekar/förödmjukelse #Okontrollerade olyckor #Öppen utlevnad #Man #Annan wet sex #Rörelsehindring/bondage #Uppfostring/Disciplin #Kvinna som bottom #wetting #mild_scat
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.