Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoLottas vandring och mål
Del 2: Liam och larmet
| Liam Engfors älskade verkligen den svenska naturen. Alldeles särskilt förtjust var han i fågellivet. Han provade just en app för fågelrapportering, där fågelskådare kunde lägga in sina skådarrapporter. Han hade fått tipset på Tema Naturen, ett större nätforum för naturälskare i Sverige. Fågelappen kunde larma ut notiser till användarna, när ovanliga fåglar siktats någonstans i närheten. Han hade just ställt in sin plats, när en rapportering från närområdet dök upp. Fågeln som siktats intresserade honom väldigt mycket. Han ville gärna kryssa av den arten. Platsen låg en halvtimme bort med bil, så Liam förberedde sig snabbt för avfärd. -- Här någonstans hade fågeln siktats enligt appen. Liam körde längs en smal lantlig grusväg. Han hade kört moped här ofta förr, till och från sina kompisar i trakten. Numera hade han ingen moped, bara bil. Ibland kunde han sakna den gamla tiden. Skaffa moped när man närmar sig fyrtio? Kanske för miljöns skull i så fall. Men han hade onekligen blivit rätt bekväm, så det blev svårt att avvara bilen. Han saktade in i kröken vid åkerkanten, och stannade till för att orientera sig. Appen hade lite svårt med exakt position. Bilen föreföll befinna sig ute på åkern, om man skulle tro rapporteringsappens egen bedömning. Men det här var hursomhelst rätt område. Han lade undan telefonen och lyfte kikaren. Ute på fältet såg han inget ovanligt. Fågellivet där bjöd inte på något oväntat. Han flyttade istället sitt fokus till skogen. Svepte med kikaren över barrträdens täta grenverk. Liam överraskades plötsligt av en mänsklig gestalt, just när han sökte av bortre skogsbrynet. Där stod det någon i grå jacka, en bit inne i halvskuggan bland träden. Det var en tjej med ljust hår. Hon hade alldeles säkert sett honom redan, det var svårt att avgöra genom kikaren. Hon verkade hursomhelst stå alldeles stilla, fokuserad. Ja, hon gav faktiskt ett stelt intryck. Eftersom hon rimligen förstått att hon syntes, ville han inte fortsätta stirra i onödan. Han valde att inte låtsas om henne. Han svepte vidare längs trädtoppar och skogsbryn. Killen med kikare som spanade på henne - den känslan ville han gärna bespara henne. Kanske hade hon också agerat på fågellarmet? Då visste hon möjligen var fågeln fanns. Han visste inte om hon haft kikare, och han tänkte inte titta efter igen. Liam kände till en ficka runt kröken, och bestämde sig för att parkera där. Han släppte ned kikaren, vevade upp bilrutan, kollade till i backspeglarna och började rulla. Femton sekunder senare hade han stannat igen, klivit ur bilen och stängt dörren försiktigt. Varför hade han stängt dörren så mjukt? Han tänkte väl inte smyga på tjejen? Han kunde inte riktigt förklara det infallet. Det var inte sånt han brukade göra. Förutom förstås som överenskommen lek någon gång. Men det här var ju en främling. Han klev snabbt iväg in i skogen. Han ville veta om tjejen upptäckt fågeln. Det var ju hans huvudsakliga syfte här. Fågeln kunde ju finnas på hans sida, även om appen pekat ut motsatta sidan. Liam tog sig uppför en flack ås, som förde honom till en högre utkikspunkt. Strax såg han henne igen mellan träden. Han antog att hon inte såg honom, så han förde upp kikaren till ögonen. Hon stod kvar på exakt samma plats, och med samma lite märkligt stela kroppshållning. Hon såg ut att fokusera på något, men samtidigt som om hon var frånvarande. Han borde ha tagit den större kikaren, men den låg kvar borta i bilen. Den han hade runt halsen var nätt. Smidig men egentligen inte alls särskilt bra. Först hade han tänkt att hon sett fågeln, och att den fanns på hans sida. Men nu trodde han inte riktigt det. Han såg inte att hon hade kikare, så hon var förmodligen inte fågelskådare alls. Han sänkte lillkikaren igen och tvekade lite. Borde han gå tillbaka till bilen nu? Om inte annat för att hämta finkikaren. Samtidigt kunde ju tjejen ha sett något, och han borde kanske fråga henne först. Han lyfte foten för att kliva fram. Just då hände det något där borta, och han fick snabbt upp kikaren igen. Tjejen for efter något med sina händer, i midjehöjd just innanför jackan där fram. Hade hon kanske en liten kikare ändå? Nej, men vad fumlade hon med då? Han såg inte hennes ansikte särskilt tydligt, men nog såg hennes ögon uppspärrade ut? Det verkade som om hennes nacke knyckte, i någon sorts obestämd och svårtolkad gest. Som om hon skakade misstroende på huvudet, åt sig själv eller åt något annat. Hade hon kanske fått syn på honom? Nej, för nu böjde hon nacken framåt. Det såg ut som om munnen öppnades, och som om hon gjorde en grimas. Så gjorde hon en rörelse med armarna. Det såg ut som att händerna knöts. Hände det henne något som gjorde ont? Borde han till och med bli orolig? Hennes kropp liksom svajade och skakade till. Hennes knän böjdes lätt, gled isär något. I den ställningen blev hon märkligt fastfrusen. Där gjorde hans hjärna plötsligt en koppling. Hon hade ju inte haft någon kikare. Alltså hade hon famlat efter något annat. Rimligen hade hon försökt att öppna byxorna, och det verkade ha varit väldigt bråttom. Tänk om hon var riktigt ordentligt bajsnödig. Han märkte att han började bli upphetsad, även ifall alltihop bara var rent önsketänkande. Det var svårt att hålla kikaren stilla. Hon stod fortfarande i nästan samma ställning, fast hade kanske sjunkit ihop något. Som om hon hade slappnat av nu. Liam svalde och försökte lugna ner sig. Det fanns säkert en mängd rationella förklaringar. För hon kunde ju inte just ha… Nej, det fanns ju inte minsta chans. Han måste försöka ignorera sin snuskiga fantasi. Tjejen förde sin ena hand mot baken. Hon hade höjt huvudet igen, upptäckte han. Inbillade han att ögonen börjat tåras? Jösses vad han ville finkikaren nu! Hon hade något så sårbart över sig. Liam kände ett stygn av dåligt samvete, men hans upphetsning bara fortsatte att stegras. Så som hon stod nu var talande. Kroppsställningen, hennes hand över rumpan, kanske blicken. Allt Liams kvarvarande lilla tvivel röjdes undan. Hon hade verkligen gjort det i byxorna. Han bara visste att det var så. Styvheten som kom med insikten växte till. Han såg henne ta några vaggande steg. Hon grimaserade återigen och gick underligt bredbent. Liam blev rädd för att bli upptäckt, och slank tillbaka in bakom trädens skydd. Han flämtade fast han bara stått stilla. Hjärtslagen dunkade i huvudet och i skrevet. Efter några ögonblick vågade han kika fram. Tjejen hade mestadels försvunnit ur hans synfält, bakom täta buskage nära kanten av åkern. Han skulle behöva flytta sig i sidled, och komma lika högt upp eller högre - om han skulle kunna se något mer. Så nu smygtittade han alltså helt officiellt? Hans svallande upphetsning fyllde upp kroppen. Det här ville han se mer av. Eventuella fåglar var helt bortblåsta ur hjärnan. Han var beredd att klättra i träd, ifall det nu skulle bli nödvändigt. Så insåg han hur korkad han var. Jakttornet som fanns här skulle fungera perfekt! Han och kompisarna brukade hänga hör förr. Tornet hade kommit till användning för snöbollskrig, förmodligen senast sisådär drygt tjugofem år tidigare. Det låg högst femton meter åt vänster. Om det nu ens fanns kvar längre? Jo, där fick han syn på det. Han smög fram till tornet onödigt försiktigt. De täta buskarna skymde bådas synfält effektivt. Han såg sig om åt flera håll, innan han snabbt undersökte tornets nuvarande skick. Det såg ålderstiget men ändå funktionsdugligt ut. Däruppe skulle hon inte kunna se honom. -- Han såg henne åtminstone bitvs genom buskagen, därifrån han låg på jakttornets gamla träplattform. Nu var det lättare att stadga kikaren. Hon stod nu alldeles stilla och blundade. Det gick lättare att se hennes anletsdrag, nu när hon stigit ut ur skuggorna. Ändå var det svårt att få detaljerna. Hennes långa ljusa hår täckte delvis ansiktet. Hon var rätt snygg faktiskt, tyckte han. Möjligen uppåt trettio, fast troligare runt tjugofem. Helt klart en tjej i hans smak. Och hon hade alltså bajs i byxorna. De där tankarna borde ha krockat rejält, men det gjorde de ju givetvis inte. Nog gick det att se jeansbakens tyngd? Han var inte alldeles säker på det, men visst hängde den väl ner något? Hans betraktningsvinkel gjorde det svårt att avgöra. Så bröts på något vis tjejens trans. Hon krängde av sig sin gröna ryggsäck - tänkte uppenbarligen ställa ned den framför sig. Då måste hon böja sig lite framåt. Hon tvekade och flyttade isär sina fötter, innan hon sedan varligt böjde sig framåt. Ryggsäcken försvann ut ur Liams omedelbara synfält. Hon började packa upp saker ut ryggsäcken. Det verkade vara kläder och förmodligen våtservetter. Nu lossade tjejen skärpet till sina byxor. Så började hon försiktigt få ner jeansen. Liam visste att han borde sluta titta. Han skulle alldeles strax ta ner kikaren. Så började tjejen istället kämpa med kängorna. Krånglade av sig dem under visst vinglande. Efter det fortsatte hon med jeansen igen. Han hann se hennes trosor bli frilagda. Sättet de hängde ned på var uppenbart. Liam kände sig tvungen att titta bort. Det han gjorde var inte okej moraliskt. Dessutom riskerade han att komma i kallingarna. Han visste inte vilken anledning som vann. Liam slutade tjuvkika och sänkte ned huvudet. Lugnade ner sin upphetsning i några sekunder. Han gjorde ett försök att tänka rationellt. Varför hade det egentligen hänt en olycka? Det fanns ju gott om lämpliga ställen, bara att dra ner byxorna vid kris. Men hon hade stått kvar där stilla, och sen hade hon bajsat på sig. Tanken fick honom omedelbart att hårdna ytterligare, rätt obekvämt tryckt mot jakttornets gistna plattform. Han prövade att fokusera på sin reträtt, för den skulle ju tyvärr behöva ske. Förr eller senare måste han smyga härifrån, såvida inte tjejen då redan hunnit försvinna. Inte för att han hade bråttom härifrån. För Liam var det här ett himmelrike. Han hade inte tänkt sig paradiset så - ett halvrangligt jakttorn i utkanten av skogen. Liam trodde nog på en högre makt, men utan att riktigt ha bestämt sig. Hursomhelst saknade den eventuella gudomen inte humor. -- Nu hade det gått ett par minuter. Liam kikade bara fram med ena ögat. Dessutom utan kikare, och ovanför glasögonens kant. Alltihop blev ju suddigt för honom nu. Då räknades det väl inte, eller hur? Hon hade tydligen flyttat sig en bit, men var på väg tillbaka till utgångspunkten. Hon såg ut att vara barbent fortfarande. De suddiga synintryck han fick berättade det. Skulle han ta en liten bättre titt? Han lät blicken falla genom sina glasögon. Hon hade trosorna på sig, såg han. Varför gick hon fortfarande runt i dem? Liam lyfte upp kikaren till ögonen igen. De här trosorna var nog inte desamma, för de hade inte kvar samma innehåll. Nu klev hon återigen i sina jeans, drog på dem och satte tillbaka bältet. Han kände att han nog borde dra. Fy helskotta om hon kom på honom. Han trodde nog att det var lagligt, men det var helt klart moraliskt förkastligt. Så såg han tjejen korsa sina ben. Hon vaggade och gned sig i skrevet. Alla signaler på att hon var kissnödig. Det tände honom men förvirrade honom samtidigt. Varför hade hon inte redan kissat nyss? Så insåg han att något hade förändrats. Det hade dykt upp en liten skugga, i jeanstyget där mitt emellan hennes ben. Så blev skuggan till en växande fläck. Fläcken började växa i allt snabbare takt. Han såg inte hennes ansikte bra alls, men hennes uttryck kändes så märkligt fjärran. Av någon anledning fascinerades Liam av det, trots att det egentligen borde vara intetsägande. Det var kanske själva kontrasten det skapade, som om hon försköt det som hände - en tyst vägran att erkänna sitt nederlag, medan blänkande väta tydligt färgade byxorna mörka. Snart hade hon kissat ner sig totalt, men utan att titta ner på eländet. Så böjde hon till slut fram huvudet, och inspekterade sina jeans mestadels dyngsura framsida. Han kunde inte se hur hon reagerade, åtminstone inte med hjälp av hennes ansiktsuttryck. Det som sen hände var däremot otvetydigt. Hon började vant att smeka sig själv. Först lätt och lekfullt, sedan mer passionerat. Det hann pågå i en god halvminut, innan Liam tvingade sig att avbryta smygtittandet. -- Liam lutade sig tungt mot bilens tak. Hade han just drömt den senaste kvarten? Hela kroppen kändes fylld av varm kolsyra. Borde han ens köra bil så här? Han hade inte bevittnat någon olyckshändelse idag. Allt tjejen gjort hade varit med flit. Det var det absolut häftigaste han sett, inräknat diverse mer eller mindre realistiska vuxenvideor. Det här var ju dessutom i verkligheten. Den tanken gjorde honom illa till mods. Han hade blivit en jäkla peeping tom. Samtidigt hade de ju båda sett varandra, innan tjejen började med sitt fantastiska skådespel. Hon var ju förvarnad, men stannade kvar. Han visste att resonemanget inte höll hundraprocentigt, men det dövade ändå hans samvete tillräckligt. Liam satt i bilen en lång stund, och bara lugnade ner sig inför bilresan. Han måste bära hand på sig själv, och var klar på just under halvminuten. När han åkte fortsatte han rakt fram, och tog en annan rutt till landsvägen. Han hade inte långt att köra hem. Ändå måste han stanna bilen en gång, och ta hand om sin ohejdbara inspiration. Fick åter användning för pappersnäsdukarna i handskfacket. |
Fortsättning:
Del 1 (22 apr 2021)Del 2: Liam och larmet (19 dec 2020)
Del 3: “Shiny Stiletto Kinkster Community” (27 dec 2020)
Del 4: Utmaning ett, upptakt (8 jan 2021)
Del 5: Utmaning ett, utfall (10 jan 2021)
Del 6: Ett viktigt beslut (22 apr 2021)
Tillagd 19 dec 2020 Noveller #Kvinna #Skamlekar/förödmjukelse #Okontrollerade olyckor #Öppen utlevnad #Man #Annan wet sex #Rörelsehindring/bondage #Uppfostring/Disciplin #Kvinna som bottom #wetting #mild_scat
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.