Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoJenna och de vidgade vyerna
Del 6: Vanskliga vägval II - Urladdningen
| (För läsaren: Vi förflyttar återigen perspektivet bort från Kristians berättarjag.) Det doftade jord och barr och löv. En helt vanlig dag sent i oktober, lik väldigt många andra dagar under säsongen. Idag sken solen men det var kyligt. Det var ingenting ovanligt med den saken, för det var tämligen sankt i området. Då blev det inte sällan ganska rått, särskilt där solen inte riktigt kom åt. Förr hade det inte varit lika sankt. Industrialiseringen i området hade ändrat på det. Vattendrag hade letts om utan tillräckligt eftertanke, och nu var det som det var. De gamla bruksstigarna fanns dock fortfarande kvar, även om många blivit lite väl klafsiga. Några var närmast igenväxta och nästan oframkomliga, andra - ganska många - var fortfarande helt okej. På en av stigarna gick två personer. De kunde ha varit vilka som helst, men vi anar ju vilka det var. De kunde ha strövat utan särskilda planer, men så låg det nu inte till. Åtminstone inte ur den ena personens synvinkel. Det var här som bilden började avvika. För det var ingen riktigt vanlig dag, och snart skulle den bli högst ovanlig. Åtminstone i de här två människornas liv. Jenna Lindskog var den med själva planen, även om hon knappast skulle erkänna det. Faktiskt knappt ens riktigt inför sig själv. Visst hade hon nog velat retas lite, men det var också allt hon tänkt. Kristian skulle få stå ut med det. Inga konstigheter, han hade ju förtjänat det. Men så hade det börjat kännas annorlunda. Under promenaden smög sig insikten allt närmare - hon ville kanske egentligen inte bara retas. Insikten gjorde henne skräckslagen och fortare kissnödig. Mycket fortare än vad hon hade trott. Om hon nu hade trott något alls - förutsatt att hon faktiskt haft någon plan; något hon fortsatte försöka skjuta ifrån sig. Fast det blev onekligen svårare och svårare. Kristian Molander hade väl snarast en icke-plan - han ansträngde sig för att inte planera. Han skulle låta Jenna leda deras väg, för det här var ju hennes hemtrakter. Samtalet skulle han också låta henne styra. Det var han skyldig henne att göra. Därmed inte sagt att det var beständigt. Ifall han fick någon form av invit, ja då skulle han knappast tveka längre. Det var hans inre kamp denna dag; att förhålla sig neutral och enbart passiv. Inte vanligtvis något han hade bekymmer med, men Jenna gjorde något särskilt med honom. Han visste inte om det var ömsesidigt, eller bara något som han själv genomled. Det var tydligt att de hade kemi, men inte helt givet av vilken sort. Utöver det så inverkade förstås hans övertramp. Han hade betett sig så jävla illa. Nästan som en stalker eller något liknande. Det var något han aldrig ville bli, och ändå hade det delvis känts så. Förstås hade det inte varit med flit, och han hoppades innerligt på Jennas förlåtelse. Hursomhelst var det inte upp till honom. Nu var det hon som bestämde takten. Det hade hon sannerligen tagit fasta på. Hon hade gjort det till ett spel, åtminstone i någon form såvitt Kristian förstod. För hon hade frågat ut honom grundligt, och kopplat svaren till deras fortsatta promenad. -- Jenna hade inlett det hela väldigt professionellt. Neutralt, som om han vore hennes patient. Det kändes fjärmande, men också märkligt intimt. För då kunde hon fråga mer ogenerat. Frågebatteriet handlade om hur det hade börjat, ungefär vad för saker han fantiserade om, huruvida han agerat ut något i verkligheten, gick vidare in på rollspel som förekommit, och därifrån ledde det vidare till detaljer. Bland annat kom hon in på bestraffningar, och sedan på tröst och att omhänderta. Eller det var ju han som pratade, men hon ledde skickligt och utan värdering. Det märktes att hon var van intervjuare. Även om svaren blev förstås blev mer invecklade, så var nästan alla grundfrågor ja-frågor. Han ledde dem alltså allt längre bort, utifrån vad Jenna hade sagt om upplägget. Kristian anade att det nog var meningen. Den lätt kliniska utfrågningen kändes så märklig. Det blev lätt att svara och förklara, fast att det var så stora hemligheter. En djupare insikt smög sig på efterhand - han gillade verkligen att berätta det här. Egentligen var det väl kanske helt självklart. För det var ju inte ett terapisamtal, utan något helt annat - trodde han åtminstone. Han njöt av att berätta för Jenna. Vartefter han slappnade av kändes det tydligt. Jenna tog ganska god tid på sig, och intervjun innehöll en del små pauser. Kristian gissade att det fanns någon orsak. Om det verkligen varit ett äkta terapisamtal, så hade hon antagligen gjort noteringar då. Under tiden hade något annat börjat märkas. Kristian såg det på Jenna och undrade. Hon såg så rådvill och plågad ut. Och han kände igen alldeles särskilda tecken. Det var sånt han pejlade in direkt, och det antog han att hon förstod. Men han gick som sagt varligt fram. Inom Jenna pågick två olika sorters kamp. Den ena hade hade med blåsan att göra. Hon hade hållit sig sedan klockan åtta. Nu var klockan halv två på eftermiddagen. Morgonkaffe, gröt med mjölk, ett glas juice. Och så till lunchen vin och vatten - allt det där började vilja komma ut. Ja, till och med krävde det bestämt. Plus den ilande nervositeten hon kände nu. Det Kristian berättade gjorde inte saken lättare. Det satte verkligen hennes fantasi i brand, vilket gav bränsle till den andra kampen; den som handlade om hennes eventuella plan. Den hon egentligen knappt vågade kännas vid. Det var som någon sorts inre slagsmål. Hon såg en klassisk bild framför sig; den rätt löjliga av ängeln och demonen. De satt på varsin av hennes axlar, och ville båda två styra hennes handlingar - utifrån väldigt skilda uppfattningar om lämpligt agerande. Visst var det bara en komisk liknelse, men det här var faktiskt på allvar. En oklar aspekt fladdrade genom Jennas sinne: vilken kroppsdel lät hon egentligen styra henne? Kristian var på många sätt henne typ, så pass mycket att det skrämde henne. Om hon bortsåg från de gemensamma särintressena, så fanns det ju kvar en attraktion. Det var det verkligen ingen tvekan om. Men vad gällde precis här och nu? Det var inte hjärtat som brände mest, av helt förklarliga och mycket påtagliga skäl. Men borde hon låta sig ryckas med? De senaste dygnen hade varit rejält omtumlande. Var stod hon och Kristian nu egentligen? Skulle hon riskera att rasera deras relation? Kanske skulle den här möjligheten aldrig återkomma. Magin här skulle kanske inte uppstå igen. Hon skulle inte våga, eller få chansen. Det var förmodligen demonen som viskade detta, men Jenna var inte sen att instämma. Hennes blåsa och närliggande kroppsdelar instämde också. -- De förflyttade sig så som Jenna bestämde, medan hon genomförde sin utfrågning av Kristian. Hon förde dem i en vid båge, dit där andra människor väldigt sällan promenerade. Tekniskt sett egentligen inte allt längre bort, utan i en lov tillbaka mot gården. Det blev bara lite snårigare väg tillbaka, om man ville komma rakt på husen. Jenna visste precis var de skulle hamna. En gammal avstjälpningsplats för allt möjligt bråte, som naturen hade återtagit och gjort vacker. Det var en återvändsgränd fast samtidigt inte. För bortom gläntan tätnade skogen inte helt, utan blev en gles men skyddande barriär. Utanför barriären låg det en vidsträckt åker. En plats i en ganska välbesökt skog, där man ändå fick vara helt ifred. Platsen hade varit hennes tillflyktsort som tonåring. Dit hon gått när hon behövt ro. Men det hade också varit hennes experimentplats. Ängeln på axeln försökte rationalisera det hela. Stället betydde mycket för Jenna - hennes fristad. Där fanns det ro och vilsam avskärmning. Demonen visste mycket väl om fler aspekter. Platsen var förknippad med de hemliga lustarna. Den plats där hon kunnat leva ut. De saker hon förstått om sina böjelser, när hon upptäckt internet och hämtat inspiration. Jenna fortsatte att leda dem närmare platsen. På vägen ditåt fylldes blåsan allt mer. Signalerna den sände måste tas på allvar, och hon borde inte ignorera dem länge. Inte blev det bättre av Kristians beskrivningar. Det bara kramade och spände ännu värre. Även Kristian märkte av det, så klart. Hans radar var finkalibrerad, av naturliga skäl. Han försökte att inte låtsas om något, men fångade kontinuerligt upp de små signalerna. Det var svårt att inte bli exalterad. -- Sista biten utgjordes av en överväxt utlöpare, från en av de lite bredare stigarna. De hade nu vandrat i tjugofem minuter. Så nådde de fram till gläntans öppning. Kristian visste inte hur långt de gått, men han kände förstås inte igen sig. Gläntan verkade vara uppdelad i olika sektioner. Det fanns upphöjningar som nog varit högar. Nu var de överväxta mestadels av gräs. Utmed en kant stod något jordbruksverktyg. Det såg gammalt och väldigt anfrätt ut. Sjok av gamla plåtar låg där också, nu delvis bara som återstående tunna rostflagor. Ruttet virke och gamla brädor syntes också. Det hela var ödsligt och vackert samtidigt. Det började närma sig riktig kris nu. All Jennas erfarenhet talade för den saken. Hon kunde knappt stå helt stilla längre. Om Kristian inte märkt det under vandringen, så kunde han knappast undgå det nu. “Det här är ett väldigt speciellt ställe. Här brukade jag… leka en del förut. När jag var i tonåren och så…” sa hon och såg uppmärksamt på Kristian. Måtte han fånga upp vad hon antydde! “...Ensam alltså” lade hon till, med eftertryck. “Jaså, vad lekt…“ började Kristian och tystnade. Så nickade han och utbrast “Ahaaa… oj…” Efter det verkade han ha tappat tråden. Tittade ömsom på henne. ömsom på omgivningarna. Hade han fattat vinken hon gett honom? Det lät så, men hon var osäker. Det var nu eller aldrig, tänkte Jenna. Hon vågade verkligen inte försöka vänta längre, av en hel rad olika trängande anledningar. "Nu kommer den viktigaste frågan för idag" sa Jenna i sin vanliga otvungna ton. Trots det kokade det inom henne nu. Tänk om han inte skulle förstå frågan. Eller tänk om han skulle säga nej, eller ännu värre bara skratta åt henne! "Vill du också vara med och leka?" Hennes röst sprack en aning på slutet. En rysning av upphetsning och kissnödighet kom, och fick hennes kropp att rista till. Kristian hade väntat på något slags tecken. Nu hade det äntligen kommit, och tydligt! “Det tror jag att du redan vet” svarade också han med ett beundransvärt lugn. För inom honom hettade det till enormt. Hjärtslagen kom tätare och kraftigare på nolltid. “Vilken tur, för leken har redan börjat.” Hur vågade hon ens säga nåt sånt? Orden hade bara kommit till henne naturligt, mitt i lättnaden över Kristians positiva reaktion. Vad skulle han tro om henne egentligen? Han blev stående frågande med gapande mun. Jenna vågade inte titta åt Kristians håll. Hade hon förstört stämningen helt och hållet? Släckt lågan innan det ens tagit fyr? Det vore så typiskt och så tragiskt! Kristian märkte att han stod och småflinade, med gapande mun som nån sorts fåne. Han kände sig frånåkt, måste hämta in. Om hon verkligen menade det hon sagt. Han vågade inte fråga, ville behålla magin. Inspirationen hittade honom som tur var kvickt. “Jag undrar åt vilket håll vi ska” sa han med eftertryck, och pekade obestämt. Låtsades att han inte riktigt visste vägen, fast att de just kommit från vänster. Han skulle nog kunna hitta till gården, om han bara fick backtracka en stund. Där och då hakade Jenna på oreserverat. Kristians inspel var både enkelt och briljant. De var såklart vilse här i skogen! “Åh, nej jag vet inte det heller.” Hon såg sig om med vimsig uppsyn. Vände sig runt åt flera olika håll. “Jag som verkligen behöver gå på toa!” Det var ord hon gillade att säga. I det här läget var de berusande. Kristian höjde ögonbrynen och svarade närmast sarkastiskt: “Ja, det har knappast gått att undgå. Det har trängt på rätt länge, va?” Han hoppades att det var rätt attityd. Jenna nickade och gjorde en liten grimas. Hon korsade benen och såg sig om. Nylontyget svischade när benen gneds mot varandra. “Du gick inte innan vi drog iväg?” Det visste han att hon inte gjort. Såna saker lade han förstås märke till. Hans menande blick fick henne att rodna. “Nej, det… glömde jag visst” beklagade Jenna. Hennes urskuldande ton lät tillgjord och undfallande. Jenna ville trycka båda händerna mot skrevet. Hon var nästan där med ena handen, sedan med den andra - vågade inte riktigt. Hon dansade någon sorts liten dans istället. “Ajdå, det var ju inte så bra. Ja, vi får väl försöka improvisera lite” sa Kristian och verkade studera deras omgivning. Han kunde knappt ta ögonen från Jenna, så hans tänkta rekognoscering blev ganska ofokuserad. Han ryckte så på axlarna och suckade. “Det är som det är, helt enkelt.Vi kanske får irra runt ett tag. Men du, det... regnar ju åtminstone inte...” Han underströk ordet “regnar” särskilt, hörde Jenna. Hon förstod att han gjorde det medvetet. “...ännu i alla fall” lade Kristian till. Han hade en retsam uppsyn, den jäkeln! Jenna blängde kort, vek sedan med blicken. Så tittade hon tillbaka på honom, bedjande. “Men det går ju inte... jag måste…” klagade Jenna och pekade på sig själv. Undvek att säga ordet, plötsligt underligt pryd. Oron i hennes blick var delvis spelad, men hon behövde knappast spela över mycket. Det var verkligen nära riktig panik nu. Kristian låtsades åter väga deras alternativ noggrant. Så pekade han mot ängens högraste del. “Där verkar marken vara väldigt, väldigt... blöt. Klafsig och... vattensjuk, det syns ända härifrån.” Han stannade till på de relevanta orden. Uttalade dem övertydligt och med stort eftertryck. Jenna grimaserade och blåste luft mellan läpparna, ett skarpt väsande som markerade hennes frustration. Kristian njöt av att reta Jenna såhär. Om det bara förblev en tam lek, så var den ju likväl vansinnigt upphetsande. Han skulle sannerligen vårda minnet av den. Han pekade ut mellan de glesa träden, mot åkermarken som sträckte sig någon kilometer. Bortom åkern verkade det gå en grusväg. “Vägen där borta, den kanske leder rätt. Vi skulle kunna gå ut över åkern.” Så vände han sig mot Jenna igen. “Men då måste vi över diket också. Det... rinner så mycket … vatten... i det. Hör du vad det... strömmar där borta?” Jenna hörde egentligen inte vattnet i diket, men suggestionen räckte gott och väl nu. Blåsan bultade och värkte något alldeles sagolikt. Hon gnuggade benen intensivt mot varandra. Återigen svischade nylontyget i hennes svarta täckbyxor. Nu måste hon snart få greppa tag - hjälpa till att hålla emot med händerna. Ända kämpade hon med att agera korrekt. Det var också en del av tjusningen. Kontrasten mellan vad som var lämpligt beteende, och vartåt det här hotade att bära. Kunde hon ändå inte få använda händerna? Ängeln: “Du borde inte, men du måste!” Demonen hade förstås en helt annan infallsvinkel: “Låt bli du, så får vi se!” Det stannade vid att hon knöt händerna, och fortsatte knipa så gott det gick. Kristian såg hennes kamp, iakttog den uppmärksamt. Han undrade hur länge det skulle hålla. Han bestämde sig för att provocera igen: “Vad synd ifall vi inte hittar tillbaka. Det lät ju så gott med kaffe. Tänk dig själv, vad mysigt och inbjudande. Alldeles nybryggt, varmt och rykande från kannan. Hur det... porlar och plaskar i koppen.” “Nej, säg inte så…” gnällde Jenna förtvivlat. Hennes ben hade börjat darra oroväckande nu. En domning som verkade vilja sprida sig. Som ville förmå henne att slappna av. Nej, hon kunde inte låta detta hända! Och samtidigt kunde hon inte låta bli. Det här tillfället fick hon inte missa. Hon försökte hitta på något med kroppen, något som skulle kunna hjälpa eller dämpa. Visste knappt vart hon skulle ta vägen. Hon bara åmade sig ömkligt på stället. "Det är… jag håller nästan på att…" flämtade Jenna och kunde knappt fatta det. Hon tänkte verkligen göra det här nu. Skulle snart ens benen bära henne längre? Hon backade upp mot en stor tall, så att hon vilade rumpan mot stammen. Lutade sig framåt med hårt ihopknipna ben. "Åh, nej nej nej… nej nej… fuck!" Den hesa rösten var en vuxen kvinnas, men Jenna lät samtidigt inte särskilt vuxen. Mer som en omogen tonåring, en fjortis. Känslan inom henne följde också den linjen. Det blev liksom svårare att hålla sig, av både automatik och med flit samtidigt. Platsen hade en inverkan på det hela. Det hade hänt här så många gånger, i så många olika skepnader ur fantasin. Och nu var det plötsligt på riktigt! Demonen på hennes axel nickade mycket nöjt. Ängeln förmanade: “Så här gör man inte!” Demonen invände: “Du vet att du vill!” “Oh-oh…” utbrast Jenna och blev alldeles stilla. De var två vuxna ute i skogen. En knapp halvkilometer från hennes eget hem. Toaletten fanns bokstavligen några minuter från dem. Och för den delen en hel skog, om det nu var ett sådant krisläge. Ändå gav hon nu upp all värdighet. Ängeln larmade: “Du kissar ju på dig!” Den här gången sa demonen samma sak, men med ett helt annat slags tonfall. Så kände Jenna hur det började komma - den första skvätten brände till mellan benen. "Vad är det Jenna, mår du bra?" Något måste han ju säga - något vänligt. Samtidigt vaknade en liten djävul i honom. Kristian fick kämpa för att behålla fattningen. "Jag har… det har… det är så…" flämtade Jenna där hon stod närmast dubbelvikt. Hon skulle ju säga hur det kändes. Ordet ville inte dyka upp i huvudet. Hon kände det spridas mellan sina ben, men ordet ville inte formas i munnen. Hon drog efter andan och koncentrerade sig. "...varmt" lyckades hon till sist avsluta meningen, i formen av en stönande liten suck. Det var som om ordet gjorde något, löste upp någon sorts blockering inom henne. Hettan skvalade plötsligt till i hårt trosorna. Jenna flämtade och gömde ansiktet i händerna. Kristian tyckte sig höra ett svagt ljud. Inbillade han sig ett litet vått skvättande? Det vore inget långsökt önsketänkande just nu. Det mesta kändes rätt overkligt för ögonblicket. Om det här nu var en dröm, så ville han då verkligen inte vakna. Inom Jenna blossade ett sorts upphöjt kaos. Myror av skräck och upphetsning myllrade där, huller om buller men ändå i samklang. Hon hade slutat andas, märkte hon plötsligt. Det bidrog till att hennes huvud snurrade, men det var inte den enda orsaken. Flera djupa skälvande andetag gjorde henne stadigare. Tur ändå att hon redan stod framåtböjd, så att syrerikt blod åter nådde hjärnan. Hon rätade sakta upp sin kropp igen, tills hon vilade med ryggen mot trädstammen. Hon höll fortfarande båda händerna för ansiktet, men kikade på Kristian mellan sina fingrar. Han såg fasligt vit ut i ansiktet, men ögonen brann av spänning och uppmärksamhet. Själv var hon förmodligen tomatröd i hyn. “Berätta, vad är det som har hänt? Jag lovar att jag inte blir arg.” Vad sa han nu för någonting, egentligen? Rollen föll sig så naturlig för honom, att han inte ens hann reflektera ordentligt Han lät barsk, men kände sig darrig. Tänk om han hade missuppfattat hela situationen? Nej, det här var vad båda ville. Jenna flyttade händerna bort från sitt ansikte. Knäppte dem framför sig, som en sköld. “Det är så pinsamt!” svarade hon plågat. Hon lät som en stackars förlägen skolflicka. Tittade åt alla håll utom på honom. Kristian tyckte att det var lika bra, med tanke på hur blek han blivit. Så kändes det åtminstone i hans ansikte. Blodet hade börjat samlas någon helt annanstans. “Vad är det som är pinsamt, Jenna?” Han fortsatte att spela med i teatern. Det var underbart och samtidigt helt bakvänt. Som att han hade kontrollen över situationen, när det var hon som styrde honom. Han var som lindad runt hennes lillfinger. Hon kunde leda honom vart hon ville. Jennas mage innehöll alla fjärilar i världen. Nu skulle orden sägas, alla tvivel röjas. “Jag har lyckats… kissa på mig - förlåt!” Hon kvävde de sista orden till hälften, men Kristian visste vad han hade hört. Jenna tittade ned på sina egna skor. Där syntes ingenting särskilt - åtminstone inte ännu. Nu hade hon sagt det rakt ut. Tänk om hon gjort ett fruktansvärd misstag! Hur det nu skulle kunna vara möjligt. Den risken fanns bara inte på kartan. Hon hade ju själv hört honom berätta. Men ängeln på axeln bannade henne ändå: “Han måste tycka att du är äcklig!” Samtidigt förstod hon orsaken till den känslan. Det var den djupt rotade inlärda ordningen - det är fult att kissa på sig. Kristian hade svårt att andas av upphetsning. Det här kunde bara inte vara sant. Hon måste skoja, försöka sätta dit honom. Men varför skulle hon egentligen vilja luras? En helt absurd bild kom för honom. Jenna måste ha anordnat något sorts bakhåll. Hennes kumpaner väntade här någonstans mellan träden. En gammal snuskgubbe skulle strax få stryk. Hon var kanske fullblodspsykopat ut i fingerspetsarna? Det här kanske var hennes främsta hobby; ung egenföretagare i psykologibranschen extraknäcker som pervojägare. Han skakade av sig den löjeväckande tanken. Kom snabbt någorlunda åter till sans igen. Tvekade över vad han nu skulle säga. Men så trädde han in i rollen, den han var född till att spela: “Säg det där en gång till, tydligt.” Otroligt hur han kunde låta så avmätt, med tanke på hur det kändes egentligen. Som att huvudet snart skulle kunna explodera, för att inte tala om andra kroppsdelar. Jenna fortsatte tyst att betrakta sina skor. Hon verkade inte våga höja sin blick. Värmen hade omslutit hela hennes nedre regioner, och fortsatt sprida sig nedför höger ben. Det rann och kittlade ljummet i knävecket. Täckbyxorna avslöjade ingenting särskilt än så länge. De ljusa jeansen inunder såg hon inte, men hon kunde föreställa sig deras tillstånd. “Jenna, titta på mig och berätta nu.” Kristian lät uppfordrande när han sa det. Hon skulle behöva göra som han sa. Det var så här det måste bli. Jenna slet motvilligt blicken från sina skor, just som något blänkte till där nere. Det var på ovansidan av höger känga. Vätan hade letat sig ut över snörningen. Hon såg på Kristian med stora ögon, en närmast skräckslagen och lätt förvirrad blick. Samtidigt fanns ett tydligt skimmer av upphetsning. Hon svalde hårt innan hon svarade honom. “Jag har… jag råkade kissa på mig.” Hon kände sig som en liten unge. Lät vuxenheten tona bort, gav sig hän. Det var förmodligen bara Kristians febriga inbillning, eller läspade hon lite när hon pratade? Bara nu i så fall, inte vanligtvis. Jenna bet sig i underläppen, tittade bort. I flera sekunder stirrade Kristian på henne. Återigen undrade han nästan om han drömde. Hon var vackrare nu än någonsin tidigare. Och nu måste han inte förskjuta tanken. Eller jo, men bara precis för stunden. Det blev ett alldeles äkta tillfälligt hjärnstillestånd, men det passade väl in skådespelet. "Menar du allvar?" fick han så fram. Han lät tvivlande, men tvekade inte längre. Han hade nått en obekvämt sprängande styvhet. Han undrade om Jenna märkt den saken. Jenna sträckte varligt ut sin ena hand, tog Kristians hand och drog den försiktigt. Hennes blick mötte hans - de där ögonen! Han lät henne villigt få hans hand. Hon flyttade den allt närmare sig själv. Drog den stadigt till sig i höfthöjd. Kristian flyttade närmare, kom alldeles inpå henne. Kände samma intetsägande parfymdoft som förra gången, men också spår av något dovare inunder. Hon förde hans hand mot sitt skrev. Så nådde den fram till lårets insida. Hans fingrar strök över den glatta ytan. Jenna ryckte till och släppte hans hand. Kristian lade utsidan av handen mot tyget. Han kände fuktigt värme genom täckbyxornas nylontyg. Det var utan tvivel blött där innanför. Han måste bita sig hårt i kinden, annars skulle han explodera här och nu. Det gjorde ont, men samtidigt också gott. Han grymtade, harklade sig och svalde hårt. Hjärtat bultade och han andades grunda andetag. Ändå ville han upprätthålla fasaden han anlagt. “Men vad har du ställt till med?!” frågade Kristian med allvarsam röst intill henne. Hans andedräkt var aningen syrlig av vinet, men det gjorde inte det minsta nu. Jenna tittade bort, tillbaka, sedan bort igen. “Det var en olycka…” fick hon fram, men utan någon övertygelse i rösten. Kristian gick ned på huk framför henne, som om han tänkte göra en inspektion. Det var exakt vad hans avsikt var. Förutsatt att hon tänkte låta honom, förstås. Han hoppades att hans händer inte darrade. Han knöt upp knuten i täckbyxornas midjesnöre. Tog tag i nylontyget vid hennes höfter. Hon gnydde till, ett andlöst “Nej, vänta…” Kristian tvekade och tittade upp på henne. Hennes mun var halvöppen, ögonen glittrade förväntansfullt. En minimal nickning från henne gav bekräftelse. “Stå bara still så blir allt bra” sa Kristian med stadigare röst än väntat. Inom honom kändes det egentligen som gelé. Lika bra att han satt på huk, för han visste inte om knäna bar. Så drog han i Jennas svarta täckbyxor, i ett enda svep ned till knäna. Hon kved till och tittade rakt uppåt, som om hon inte ville se eländet. Hon ändrade sig genast, och tittade ned. Ånga steg upp i den kyliga luften, från stora partier av mörkfärgat genomvått jeanstyg. Kristian kände den där välbekanta speciella doften. Den doft han hade känt många gånger, även om det var ganska länge sedan. Bomullstyg som blivit genomdränkt av varm väta. Den var fortfarande lika berusande som alltid. Han lade en hand på hennes höft, och strök den inåt längs hennes midja. Jennas buk ryckte reflexmässigt till av beröringen, och hon drog ett hastigt litet andetag. Kristian kastade en snabb blick tillbaka upp, innan han återgick till att undersöka jenasen. “Det var ganska illa det här, Jenna” konstaterade han och försökte att låta neutral. Hårdheten bultade och blodet susade i öronen. Han förde sakta handen över nedåt jeanstyget. Fingrarna spelade lätt över svalnande våtsträv bomullstextil. Hans hand kom att vila mot låret, alldeles i övergången till hennes högra ljumske. Jennas myror av upphetsning satte av igen, åt alla möjliga håll i hennes kropp. “Nu får det väl ändå räcka såhär? Inga fler dumheter från dig, eller hur?” sa Kristian och tittade menande på henne. Hans min var bister, men ögonen glödde. Hon behövde inte mer ledning än så. Jenna pressade ihop läpparna och ögonen smalnade. “Förlåt!” viskade hon skakade på huvudet. Kinderna blossade illröda medan kisset återigen rann. Det var inte så strida strömmar först, men jeanstyget i grenen glittrade ändå till. Ny värme vällde fram under Kristians handflata, men han flyttade den inte en millimeter. Han såg hänfört på med stora ögon. Allt hände tre decimeter framför hans ansikte. Den blanka vätan pulserade över tygets yta. Droppande små rännilar kilade nedför vänster byxben, som hittills varit förhållandevis torrt och rent. Rännilarna lämnade spår efter sig i tyget - mörka ränder som blev bredare och förenades. Mer ånga steg från de genomdränkta tygområdena. Nu var hela framsidan av jeansen fläckade, från gylfen och ända ned till knäna. Mer gick inte att se för täckbyxorna. Jenna hade kramat ur sin blåsa fullständigt. Värmen omslöt praktiskt taget hela hennes underkropp, inklusive runtom båda hennes fötter i kängorna. Kristian satt på hur rakt framför henne. Hon var intensivt medveten om hans hand, den som fortfarande vilade mot hennes ljumske. Vart tänkte han ta vägen med den? Kristian såg på henne med vild blick, som likväl ändå hade en beslutsam glimt. “Vad du har ställt till det, Jenna. Vad ska vi ta oss till, va? Vad gör man med någon så olydig?” Jennas hjärta fladdrade till av Kristians frågor. Hennes vidöppna ögon betraktade honom med spänning. Frågorna hade så himla många tänkbara svar. Demonen log mycket nöjt från sin axel. Till och med ängeln såg förväntansfull ut. |
Fortsättning:
Del 1 (19 nov 2020)Del 2: En upptäckt utöver det vanliga (27 okt 2020)
Del 3: Kruxet för Kristian (31 okt 2020)
Del 4: Våndorna och vändningen (31 okt 2020)
Del 5: Vanskliga vägval I - Uppladdningen (13 nov 2020)
Del 6: Vanskliga vägval II - Urladdningen (19 nov 2020)
Tillagd 19 nov 2020 Noveller #Man #Kvinna #Okontrollerade olyckor #wetting #Skamlekar/förödmjukelse
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.