Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoJenna och de vidgade vyerna
Del 5: Vanskliga vägval I - Uppladdningen
| (För läsaren: Perspektivet återgår här till jagform, ur Kristians synvinkel.) Jag ringde upp Jenna strax innan sjutton, och mina händer darrade mer än lovligt. Inledningen blev stapplande och fortsättningen knappast bättre. Hade samlat mig för mitt egentliga ärende, ändå lyckades jag inte säga mycket vettigt. Jag kände mig som världens klumpigaste idiot. Värre och värre ju längre telefonsamtalet pågick. Det var så förtvivlat svårt prata, trots att jag hade en plan uttänkt. Upplägget blev inte som jag hade hoppats. Jag hittade inte rätt väg till poängen. Ändå tyckte jag att jag hade helgarderat. I teorin hade det verkat alldeles givet: Jennas reaktion skulle få avgöra vägen vidare. Jag hade övervägt några fullt möjliga alternativ, som hade verkat rimliga i mitt huvud. Ett - bilderna var faktiskt inte jennas egna. Hon kunde tänkbart ha lånat ut datorn. Då skulle hon inte förstå min fråga, och det borde kunna höras på henne. Åtminstone hoppades jag kunna höra det. Då kunde bara bara avfärda min fråga. Säga "det var inget" och gå vidare. Ingen skada skedd egentligen, för henne åtminstone. Ett tråkigt alternativ med ändå ett avslut. Två - bilderna var Jennas, som jag antagit. Det kunde ändå sluta som första alternativet, om hon lyckades låta tillräckligt avspänt ovetande. En av bilderna var ju faktiskt skrivbordsbakgrund, så hon borde inte vara helt oförberedd. Men jag litade oftast på min instinkt. Jag borde kunna märka någon sorts tvekan, så att jag åtminstone kunde fortsätta hoppas. Tre - hon skulle kännas vid alla bilderna. Vad det skulle medföra visste jag inte. Det här var det minst rimliga scenariot. Därför hade jag låtit fantasin fara iväg, och tillverkat en ännu mer långsökt variant: Bilderna hade varit ett lockbete för mig, och hon hade slugt planerat allt detta. Det skulle förklara hennes lilla retsamma skådespel, dagen då jag hämtade upp hennes dator. Den tanken var bara mina överexalterade fantasier, det förstod jag ju mycket väl. Hursomhelst visste jag vad själva tricket var: Att ställa en fråga om Milena Morden. Det var dit jag behövde styra samtalet, men jag gjorde det så otroligt osmidigt. Det gick inte att skjuta på länge. Jag hasplade ur mig frågan till Jenna: "Vet du vem Miss Milena Morden är?“ Så var det äntligen sagt till slut. Nu fick det väl bära eller brista. Först blev det fullständigt tyst i luren. Hon kanske inte ens hade förstått frågan? Plötsligt hördes Jennas andhämtning, som en frustning. Skrattade hon, eller var det en snyftning? Så hörde jag ljudet av hennes röst, och trodde att hon skulle säga något. Men det som kom var inget begripligt, bara ett sorts sprucket och tonlöst "ååååååhhh…" Det här gick inte som jag tänkt. Jag måste komma på någon sorts utväg. Jenna tänkte uppenbarligen inte säga något alls. Märkliga skälvande andetag, men fortfarande inga ord. Precis när jag skulle prata kom pipet - det som signalerade att samtalet hade brutits. Min smarta plan hade gått i kras. Jag fick helt välförtjänt luren i örat. Helvete vilken satans idiot jag hade varit! -- Jag hade så desperat behövt få klarhet, och det hade verkligen grumlat mitt omdöme. Varför hade jag gjort det så här? Så fegt att ta det över telefon! Jag stod med mobilen tryckt mot pannan, blundade och försökte få senaste minuten ogjord. Tidrymden ville dock inte låta sig rubbas. Det som var gjort förblev tyvärr gjort. Återstod bara att försöka reparera skadan lite, rädda det som räddas kunde oss emellan. Fast jag var antagligen blockad för evigt. Men jag måste ändå försöka förklara mig. Datorn ja, den måste jag ju lämna. Fick väl ställa den utanför hennes dörr. Det var svårt att samla vettiga tankar. Något måste jag säga till Jenna, snarast. Jag skrev ett kort sms med ursäkter: “Förlåt, jag hittade alla bilderna av misstag. Jag borde inte ha letat efter dem. Och jag borde inte ha sagt något.” Det kändes tamt, inte ens tillnärmelsevis nog - dessutom som om jag skyllde ifrån mig. Jag kände mig om möjligt mer usel. Tänk om förhållandet hade varit det omvända - vad hade jag velat ha av Jenna? Bortsett då från att bli lämnad ifred, för det vore ju inte alls otroligt. Med hon kunde ju ignorera mina meddelanden, ifall hon inte ville veta av mig. Jag måste ändå fortsätta försöka nå henne. Hur skulle det kunna kännas bättre, om det som sagt varit omvända förhållanden? Förmodligen skulle jag vilja få obalansen utjämnad, behöva veta att jag inte var ensam. Ja, jag måste vara ärlig mot Jenna - berätta hur lika vi någonstans ändå är. I mitt nästa meddelande försökte jag förklara: “Jag bara måste berätta det här nu. Du kanske kommer tro att jag ljuger, men jag svär att det är sant: Jag har massor av precis likadant material. Det är en av mina största hemligheter.” Fortfarande ett undermåligt försök att förklara mig. Men hade jag något bättre att säga? Jag tog några djupa andetag och blundade. Försökte ta det lite lugnare, känna efter. Ja, det fanns lite mer att tillägga: “Jag bryr mig om dig jättemycket Jenna. Vi glömmer alltihop detta om du vill. Det var inte meningen att skada dig. Jag vill att du ska veta det.” Jag menade vartenda vänligt ord i meddelandet. Erbjudandet om att glömma kändes lite löjligt - hur bara glömmer man nåt sånt här? Men ändå, jag måste öppna för möjligheten. Det vore det minsta jag kunde göra. -- Flera minuter sniglade sig olidligt sakta förbi. Fortfarande höll jag mobilen hårt i handen. Vad förväntade jag mig egentligen för mirakel? Ville jag ens egentligen få något svar? Jag bävade i så fall för innehållet. Men antagligen skulle hon ignorera mig helt. Jag lade ifrån mig mobilen på köksbordet, suckade och tog upp ett par kuvert. Båda innehöll förmodligen räkningar av något slag. När var det dags att betala elen? Det borde vara minst en månad kvar. Jag letade efter avsändare på ena kuvertet, när mobilen plötsligt skrällde till mot bordsskivan. Mitt intresse för kuverten blev omedelbart noll, och de damp tillbaka ner på bordet. Jag nappade åt mig mobilen för snabbt, råkade i min iver kasta den vidare. Lyckade fånga upp den i ena armvecket, så att det inte trillade i golvet. Meddelandet var från Jenna - hon hade svarat! Jag vågade knappt undersöka vad hon skrivit. Så läste jag den kortfattade texten och blinkade. Fattade först inte riktigt meddelandets enkla innebörd. Jag hade räknat med någon sorts Ilska. Kanske förebråelser och hårda ord eller frågor. Möjligen en kortfattad uppsägning av vår bekantskap. Jag hade definitivt inte räknat med detta: "Har du något särskilt för dig imorgon?" Bara texten, inga emojis som indikerade sinnesstämningen. Det kunde ha varit väldigt mycket värre. Att hon över huvud taget svarat mig - det gjorde mig varm inombords, fånigt nog. Det var alltså kanske inte totalt kört? Vi var väl åtminstone inte fiender nu? Eller ville hon ge mig en utskällning, och samtidigt kunna se mig i ögonen? Nej, hon kändes inte som den typen. Hon kanske hade tagit mig på orden, och ville att alltihop skulle vara glömt? Det var säkrast att utgå från det. Jag hade varit tillräckligt bufflig och oförsiktig, och borde vara glad för det lilla; att Jenna överhuvudtaget ville prata med mig. Bäst att fokusera på det rent praktiska - hur hon skulle kunna få tillbaka datorn. Jag svarade med ett väldigt neutralt meddelande: "Jag kommer gärna över om du vill, så att du kan få tillbaka datorn.” Var det kanske dumt att skriva så? Hon ville väl knappast ha dit mig? Jag behövde nog ge henne något alternativ, bara för att inte verka för påflugen. Jag började skriva ytterligare ett nytt meddelande: “Eller så är du förstås väldigt välk”... Längre hann jag inte förrän mobilen surrade, och ett meddelande från Jenna dök upp: “Kom hit vid 12 om du vill. Jag hade tänkt göra chili con carne. Det kommer att finnas lite vin till, så du kanske vill låta bilen stå.” Fortfarande inga emojis eller andra liknande ledtrådar. Jag stirrade på meddelandet i flera sekunder. Det kändes som efter en vansinnig berg-och-dalbana. Vad var egentligen upp, vad var ner? Hade jag faktiskt kommit ur detta helskinnad? Och bjuden på lunch, till och med? Inte ta ut något i förskott nu. Jenna kändes som en väldigt bra person, och jag hade henne gärna som vän. Eller något mer om den möjligheten fanns. Jag skulle vara riktigt glad vilket som. -- Den natten sov jag faktiskt riktigt gott, utan tydliga drömmar jag kunde minnas efteråt. Samvetet gnagde mig fortfarande en hel del, men jag såg verkligen fram emot lunchen. Att ta bilen var ju inte aktuellt, eftersom jag gärna tog del av vinet. Det kunde bli bra smörjmedel i samtalet, oavsett vilken riktning det nu skulle ta. Jag tog bussen istället för en taxi. Det behövdes ett byte inne vid torget, så bussresan tog merparten av en timme. Det gav mig tid att rensa tankarna. De sista två kilometrarna var smal skogsväg, dit ingen buss riktigt vågade sig nuförtiden. Den promenaden gjorde mig också ganska gott. Den lite bökiga resvägen blev en rening - en bot för mina övertramp mot Jenna, i alla fall för mitt eget samvete. Snart kunde jag skymta gården bakom träden. En lite absurd tanke slog mig där - tänk om hon inte alls var hemma! Det skulle ju vara rätt åt mig - utlurad hungrig i skogen till utebliven lunch. Fast nej, det kändes inte särskilt troligt. Mycket riktigt stod hennes bil på gården, så hon var säkerligen hemma tänkte jag. En annan jobbig sak slog mig dock nu - Jag hade inte tagit med någon present! Hon skulle ju bjuda mig på lunch, så det blev väl ändå väldigt ohyfsat? Fast jag hade ju fixat hennes dator, utöver vad som ingick i mitt jobb. Det hade utjämnat balansen i normala fall. Jag visste inte om det räckte nu. Spelreglerna var inte riktigt som vanligt här. Jag behövde inte knacka eller ringa på. Jenna öppnade dörren när jag närmade mig. Vi hejade och log båda mot varandra. Det kändes inte så farligt stelt faktiskt. Hon såg forskande och avvaktande på mig, till min lättnad inte det minsta fientligt. Var det kanske rimligt med en kram? Ingen av oss verkade veta riktigt säkert. Inget kramläge uppstod, men den kändes okej. När icke-kramen var överstökad hajade jag till. Hon var vackrare än jag hittills insett. Jag slogs ganska oväntat av den tanken, när jag såg henne stå i dörröppningen. Jag borde slå bort den sortens tankar, för jag visste inte riktigt hennes avsikter. Men något behövde jag ju säga ändå. “Vad trevligt att du bjöd över mig! Jag hade verkligen inte väntat mig det... Att få se det här stället igen.” Blev det lite märkligt att säga så? Japp, jag hade redan trampat i klaveret. “Ja, välkommen tillbaka till La Casa Lindskog” slätade Jenna över med överdrivet teatralisk röst. Det lättade upp den lite sviktande stämningen. Den humoristiska tonen var ett gott tecken. Jag tog tillfället i akt för frågan: “Vad finner vi inplanerat, dagen till ära?” Jag hakade på hennes lätt högdragna ton, som om vi vore greve och grevinna. Hon tittade på mig och smålog kryptiskt. Så tittade hon bort i några ögonblick, sedan tillbaka på mig - med allvarligare min. Suckade lätt innan hon konstaterade det självklara: “Du är allt en nyfiken typ, du.” Jag visste inte vad jag borde svara. Kanske inte läge att vara för lättsam, utan istället vara så uppriktig jag kunde. “Jo, det… är väl så - du, alltså…” hann jag få fram innan hon avbröt. Hon höll avvärjande upp båda sina händer. “Nej, vi behöver inte ta det nu. Maten är strax klar, så kom in!” Hon vände och gick in mot köket. Jag klev in och stängde till ytterdörren. Tog av mig skorna och sedan jackan. Halssjalen trädde jag in i ena jackärmen. Nu skulle det bli gott med mat. Något att fokusera på istället för oron. Det vattnades redan i munnen av doften. -- Jennas chili con carne var alldeles utmärkt. Vinet hon valt till passade också perfekt. Lustigt nog ett vitt, som smakade rött. Sånt där är jag ganska dålig på, men Jenna verkade väldigt insatt i ämnet. Tydligen kom vinintresset från hennes pappas sida. Gården hade visst en helt okej vinkällare, i jämförelse med de flesta i trakten. Eller hade åtminstone haft tills helt nyligen, eftersom pappan flyttat mycket till föräldrarnas fastighet. Det kändes som att vi klickade bra. Stämningen var så mycket bättre än befarat. Här satt vi som helt normala vuxna. Ja, det var kanske att ta i. Men mestadels helt normala i alla fall. Vi pratade trivsamt om helt vanliga saker. Det var så som det brukar vara, när båda två känner förtroende för varandra. Samtidigt fanns det något dolt under ytan. Det var ju ingen hemlighet för någon. Förr eller senare behövde ämnet tas upp. Jag undrade hur märkligt det skulle kännas. Det gav en dubbelbottnad känsla av förväntan. Dels en bävan - låt det dröja lite. Dels en längtan - låt det bli snart! Och en olämplig spänning utanför min kontroll, varför försöka förneka den för mig själv? “Vi ska väl ha lite kaffe snart” sa Jenna när maten var helt färdigäten. Vi kom båda av oss några ögonblick. Orden påminde oss förmodligen båda om något - skämtandet när vi fikat här i förrgår. Hon drack nervöst en klunk av vattnet, det hon ställt fram främst till vinet. Ytterligare en påminnelse - glaset ställdes hastigt ned. Jenna såg ut att leta efter avledningar, som att hon verkligen ville byta ämne. Så sken hon upp av en idé: “Eller lite senare kanske skulle passa bättre. Det finns en färdig kladdkaka i kylen, fast den kan väl få vänta lite. Vad tror du om en promenad först?” Jag nappade direkt på det välkomna erbjudandet. Lite frisk luft och rörelse vore skönt. Vi dukade kvickt undan och klädde oss. Båda ville nog komma bort från förlägenheten. -- Ute på grusgården sken solen på oss. Vi fick båda kisa för att se. Ett par minuter njöt vi av värmen. Vi sa inte mycket, lapade mest sol. Så gjorde Jenna ett tecken mot bakgården, och vi började gå runt husets knut. Hon gick där bredvid mig, helt vanlig. I täckbyxor och bylsig höstjacka, håret utsläppt. Kinderna blev rosiga i den småkyliga luften. Hon borde rimligen ge ett alldagligt intryck, men det var knappast effekten på mig. Hjärtat slog snabbare, kanske delvis av vinet. Hade hon sminkat sig lite annorlunda idag? Jo, kanske lite extra sug i blicken. Det blev extra tydligt här i solskenet. “När man behöver ta upp nåt... känsligt…” Hon såg ut att väga sina ord. “Då är det rätt bra att promenera. Luften liksom rensas automatiskt under hela samtalet. Man kan lägga saker bakom sig lättare.” Det var terapeuten i Jenna som talade. Så verkade hon komma på sig själv, och tillade i en helt annan ton: “Om man skulle vilja det, vill säga” Hon log lite vagt åt det sista, men såg så genast allvarligare ut igen. Vad var det för min hon gjorde? Hon såg tillfälligt lite lätt plågad ut, sen tittade hon bort mot skogsbrynet istället. Vi gick utmed en stig bakom gården. Höstluften var klar och kändes ganska rå - åtminstone så fort vi kom i skugga. Det blåste åtminstone inte över huvud taget. Promenaden fortsatte en stund utan något samtal. Det kändes som att Jenna planerade något. Hon kändes en aning stel, liksom spänd. Kanske samlade hon mod eller något liknande. Funderade kanske på hur hon skulle säga. Var det nu jag skulle få avhyvlingen? Jag hade förtjänat den i så fall. Hon hade all rätt att vara arg. Hon vände sig mot mig, tydligt bestämd. Det var nog som jag hade befarat. Nu skulle jag få mina fiskar varma. Jag låtsades inte riktigt märka av stämningen. Ett höstlöv hade fastnat ovanpå min sko. Jag böjde mig och plockade upp det. Det blev som en avledning för nervositeten, som vinet förvisso redan tagit udden av. "Var det sant, det där du skrev? Att... att du har samma sorts… intressen?" Jag slutade undersöka lövet jag plockat upp, och släppte istället ner det på marken. Frågan var en mild inledning på utskällningen, om det nu skulle bli en sån. Jag såg på henne med stadig blick. Jenna kisade fortfarande när hon ställt frågan, fast att vi nu var i skugga. “Jag har inte ljugit om någonting, Jenna.” Det var helt sant, såvitt jag visste. Såklart fanns det väl mer att berätta, men det var inte det hon frågade. Bäst att avvakta och låta henne leda. Hon såg nöjd ut över det svaret. "Bra, fortsätt så medan vi går vidare." "Javisst, okej…" svarade jag lite lätt frågande. Vart ville hon komma med det här? Hon verkade ha något mer på gång. Jag tyckte att hennes kroppsspråk visade det. Det fanns fortfarande någon sorts otålighet där. "Jag har några fler frågor till dig" fortsatte Jenna och började gå längs stigen. Jag visste det - bara att stå ut. För jag antog att hon menade allvar, och inte skulle särskilt varligt fram. Så lade hon en märklig regel: “För varje ‘nej’ går vi närmare gården. Ett ‘ja’ leder oss istället längre bort. Så får vi se var vi hamnar.” Hennes besynnerliga min var outgrundlig för mig. Det verkade finnas otaliga stigar i området. De var olika breda och korsade varandra. Ett rent virrvarr för någon som jag, men Jenna var ju uppväxt precis här. Jag förstod inte riktigt syftet med spelet, eller vågade åtminstone inte riktigt försöka gissa. Så började Jennas utfrågning medan vi promenerade. Hon hade förtjänat sin rätt att fråga - jag hade bara att svara helt ärligt. Det här skulle kunna bli väldigt intressant, och rent förbaskat läskigt på samma gång. |
Fortsättning:
Del 1 (19 nov 2020)Del 2: En upptäckt utöver det vanliga (27 okt 2020)
Del 3: Kruxet för Kristian (31 okt 2020)
Del 4: Våndorna och vändningen (31 okt 2020)
Del 5: Vanskliga vägval I - Uppladdningen (13 nov 2020)
Del 6: Vanskliga vägval II - Urladdningen (19 nov 2020)
Tillagd 13 nov 2020 Noveller #Man #Kvinna #Okontrollerade olyckor #wetting #Skamlekar/förödmjukelse
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.