Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoJenna och de vidgade vyerna
Del 4: Våndorna och vändningen
| (Till läsaren: Perspektivet flyttas i denna del bort från berättarjaget Kristian.) Dagen hade gått lite långsammare än vanligt. Jenna hade minst sagt saknat sin laptop. Alltså sin personliga - jobbdatorn var rätt ointressant. Jennas jobbdator var uteslutande ett rent arbetsinstrument. Inga spår av olämpligheter fick hamna där. Det hade varit nära någon enstaka gång, när hon varit extra upphetsad och frustrerad. När hon låtit tankarna vandra för fritt, och råkat sitta framför jobbdatorns öppna webbläsarfönster. Hon hade börjat skriva in någon webbadress, en som absolut inte lämpade sig där. Så hade hon plötsligt kommit på sig, och i förskräckelse fort klickat bort fliken. Idag hade hon känt sig ganska distraherad, bara för att hennes egen dator saknades. Hon skulle inte ha hunnit använda den, men bara vetskapen om dess frånvaro skavde. Datorn var på reparation hos en tekniker. Ja, inte vilken tekniker som helst förstås. Det Kristian hade gjort var knappast standard. Snarare var det väl en personlig tjänst. Det värmde gott i henne av tanken. Han måste ju gilla henne, åtminstone lite. Oavsett hur olämpligt det än kanske var. Samtidigt kände hon sig faktiskt lite fånig - varför skulle Kristian egentligen var särskilt intresserad? Hon hade träffat Kristians före detta, Ellen. Det var när deras dotter mådde dåligt, och gått på regelbunden samtalsterapi hos Jenna. Ellen var en ganska kurvig, snygg blondin. Hon hade verkat ganska dominant till sättet, de gånger hon varit med vid terapisamtalen. Jenna kände att hon var i underläge, sett utifrån vad som tydligen attraherade Kristian. Inte för att Jenna annars var missnöjd. Hon ville hålla sig nätt och slank, och hennes självlockiga bruna hår hade lyster. Fast hon var undfallande snarare än framfusig, åtminstone i de allra flesta vardagliga lägen. Med andra ord inte alls lik Ellen. Så Jenna var nog inte Kristians melodi. Kristian var förresten också rätt mycket äldre. Exakt hur mycket äldre visste hon inte, men han hade ett fåtal grå hårstrån. Definitivt mycket tilltalande ur hennes eget perspektiv, men oklart hur han såg på henne. Som för ung, och inte rätt typ? Hon trodde det, men hoppades förvisso annorlunda. När Kristian var här för datorns skull, hade de inte haft lite kemi då? Kramen hade känts okej, lite stel kanske. Det hade varit aningen påfluget av henne, men hon blev så glad över hjälpen. Och det hade varit något med kramen, som om den velat hålla på längre. Det hade fått henne lite ur balans. Och sen hade hon sagt nånting awkward. Om att det fanns plats för lekar. Det hade känts naturligt att säga det, innan hon insett att det var vågat. Hon hade varit tvungen att byta samtalsämne. När de fikade hade det känts avspänt, ända tills Jennas freak hade tagit över. Det var nästan så det hade känts. Förmodligen var det bara hennes egen uppfattning, för Kristian kunde ju inte ha anat. Inte en chans att han kunnat gissa, att det där skämtandet innehöll något större. Hon var lite besviken på sig själv, över hur hon långt hon låtit det gå. Visst, han hade gett henne en öppning - när han insett att hon var kissnödig. Men det var givetvis en ren tillfällighet. Såklart inget som han hade gjort medvetet. Han hade ju bara skämtat helt oskyldigt. Ändå hade hon gripit tillfället - typiskt henne. Spelat vidare på hur nödig hon var, och fortsatt prata på om såna saker. För att det var spännande för henne. Till och med när han skulle gå, som det allra sista han fått utstå. Hon hade understrukit hur bråttom det var, för att få en liten billig kick. Stackars Kristian hade verkat nervös över det. Hade nog tyckt att hon var konstig. Och det hade han väl rätt i. Det var dags att skärpa sig nu. Det kändes viktigt att göra gott intryck. -- Följande förmiddag dök kanske den chansen upp - alltså möjligheten att göra ett gott intryck. Kristian skulle ringa upp henne vid sjuttontiden. Han hade sms:at om det i förmiddags, föreslagit tidpunkten och hon hade bekräftat den. Han hade inte skrivit nåt om datorn. Var den klar, eller hade han problem? Eller vad skulle det annars kunna vara? En oro hade gnagt Jenna ett tag. Kanske helt obefogad, men ändå inte obetydlig. Det var rädslan för att bli avslöjad, den var stark trots den låga risken. Datorn hade nämligen inte varit helt “ren”. Hon hade ältat den tanken några varv, och kanske blåst upp innebörden i onödan. Det skulle inte vara helt olikt henne. -- Jenna brukade vara noggrann med sina specialintressen. Inte låta onödiga spår ligga kvar synliga. Hennes gömma av särskilt material var skyddad. Uppdelad i zipfiler som krävde ett lösenord. Hon packade bara upp en i taget, när hon ville ha just de filerna. Häromdagen hade hon haft en bildserie framme. Den hade verkligen varit riktigt snyggt gjord, och hon hade fascinerats av varje bild. Tänkt sig in i scenariot med inlevelse. Så hade den där dialogrutan stört henne. Windows behövde genomföra en tvingande systemuppdatering snarast. Dessutom skulle Jenna snart ta ett telefonsamtal, så hon kände sig plötsligt lite stressad. Tajmingen var rätt dålig där och då, och hon försökte skjuta upp systemuppdateringen lite. På något sätt hade hon klickat galet, klantat till det på ett obegripligt vis. Hon hade utfört jäktade klick och tangenttryckningar, men missat själva dialogrutan med en hårsmån. Istället hade en av bilderna blivit markerad. Några små menyval hade hastigt fladdrat förbi. Plötsligt satt den markerade bilden som skrivbordsbakgrund. Hon hade känt nackhåren börja resa sig. Det här var ett av hennes skräckscenarion - att råka skicka specialbilder till fel ställe! Hon hade ändå lyckats lugna ner sig, för bilden var en av de snällare. Det kändes bråttom att radera alla bildfilerna, som låg uppackade i en särskild filkatalog. Hon markerade bilderna och tryckte Shift Delete. Ett dialogfönster bad henne att bekräfta borttagningen. I samma ögonblick som hon tryckte Enter, hade omstartsdialogen åter lagt sig längst fram. Hon bekräftade därför datorns omstart av misstag. Sedan fanns det inget hon kunde göra. Det var bara att vänta ut omstarten. Och det var då uppdateringen hängt sig. Hon lyckades aldrig komma in i Windows, för datorn bara startade om upprepade gånger. En viss panik hade tagit sitt grepp. Dels på grund av de där bilderna, som just nu alltså inte var skyddade. Dels på grund av en annan dumhet: Hon hade oersättligt innehåll på den datorn, och hon hade inte gjort tillräckliga säkerhetskopior. Alltså måste hon verkligen försöka rädda datorn. Men hon hade ingen möjlighet helt själv - kunde inget om hur man gör sånt. Snarare skulle hon kunna göra saken värre. Datorn måste komma under rätt sorts vård. Det var då hon kommit ihåg avtalet. Att det ingick viss support efter utköpet. På den vägen var det nu, och datorn hade hamnat i Kristians händer. -- Under eftermiddagen hade Jenna verkligen fullt upp. Ett obligatoriskt utbildningsmoment på distans för egenföretagare, två uppföljningssamtal med olika patienter per telefon, en avstämning med kollegor som begärt samråd. Jenna hade inte tagit en enda paus, fast under samtalen hade hon rört sig. Gått runt och plockat lite där hemma. Emellanåt hade hon tittat längtansfullt mot wc. Det fanns en spänning i att vänta, att knipa så länge som bara möjligt. Dels den fysiska känslan det gav henne, och dels riskmomentet - fast hon var ensam. Sällan hade hon vågat i någons sällskap, och definitivt inte ända fram till bristningsgränsen. För att inte tala om bortom den! Det var saker hon gjorde i smyg, bara för sig själv och ingen annan. Så hade det alltid varit med det, och det skulle nästan säkert förbli så. Hon kände sig fegare för varje år - och då var hon ännu hyfsat ung. Hur skulle det inte kännas vid trettio? Eller ännu högre upp - vid fyrtio, femtio? Fast det där blev helt oöverblickliga perspektiv. Vad skulle hon kunna veta om framtiden? Det kanske inte skulle vara spännande längre. Hon kanske skulle tappa intresset för det? Det var kanske en del av mognadsprocessen? Fast hon trodde knappast på den idén. Inte att döma av hennes utveckling hittills. Och inte utifrån vad yrkeskunskaperna sade henne. Dessa intressen var inget som tonade bort. -- När kvällen närmade sig var hon jättekissnödig. Det var både plågsamt och härligt pirrigt. Förmodligen hade hon någon timme på sig, men det kunde ibland gå illa plötsligt. Och det var egentligen det mest spännande - ju mer oväntat desto vildare skammens hjärtklappning. Ikväll fanns det kanske en extra dimension. Hon väntade ju på telefonsamtalet från Kristian. Innan dess borde hon ha hunnit kissa - på det ena eller det andra sättet. Klockan 16:45 var hon fortfarande alldeles torr. Alltså borde hon strax gå på toaletten, och göra precis som man ska göra. Ändå drog hon ut på det ytterligare. Nu var klockan fem minuter i fem. Kristian skulle kunna ringa när som helst. Jenna måste verkligen gå och kissa först. Kunde inte ta samtalet så här kissnödig. Samtidigt kände hon en stigande trotsig upphetsning. Hon ville veta hur det skulle kännas, att vara riskabelt superdesperat inför någon annan. Hon hade inte upplevt det som vuxen. Inte egentligen - bara i sin egen fantasi. Och själva tanken på en riktig olycka - var det bråkdelen så spännande i verkligheten, så var frågan om hon skulle överleva. Även om det bara vore över telefon, och alltså egentligen fortfarande hennes egen hemlighet. Bara tanken var svindlande och fullständigt galen. Hjärtat bultade sådär vansinnigt hårt och fort. Det kramade och bultade i hennes blåsa. -- Två minuter i fem ringde Jennas telefon. Då stod hon just inne på wc. Hade varit på väg att ge upp, att fega ur och gå på toaletten. Nu var det för sent för det. Hon skulle få lov att knipa åt. Hon svarade i telefonen med ett “Jenna”, som hon hoppades lät avspänt och glatt. “Hej, det är Kristian - hur är läget?” Han lät på något sätt lite forcerad. Det var kanske bra på ett sätt. Samtalet kunde bli kort, vilket vore lämpligt. Och samtidigt lite trist - det kändes motstridigt. “Jodå, det har varit rätt mycket idag. Men nu har det lugnat ner sig” halvljög Jenna och knep ihop benen hårt. Det förblev tyst i luren ett tag. Jenna kände att hon behövde säga något. “Jaha, och hur är läget med dig?” En helt rimlig sak att fråga förstås, men kanske inte det allra mest taktiska. Inte för någon som knep i panik, och som ville ha kortast möjliga samtal. Fast det ville hon ju egentligen inte. Situationen var som hennes gift, hennes knark. “Jodå, tack det är bara bra här. Allt lugnt, tackar som frågar - jajemän, japp!” svarade Kristian med en lite märklig släpighet. Han lät allt lite underlig tyckte Jenna. Nästan som att han drog på något. Och nyss hade han istället haft bråttom. Hon började oroas av det här samtalet. “Vad bra” sa Jenna utan ytterligare idéer. Nu fick väl Kristian säga något vettigt. En våg av nödighet svepte genom Jenna. Att vara på wc gjorde det värre. Närheten till räddningen, bara en meter bort. Så nära och ändå så långt borta “Datorn är fixad, den startar upp ordentligt.” sa Kristian till slut, efter en paus. Ändå lät han inte så särskilt nöjd. Jenna kände att det här var ohållbart. Hon måste sluta upp med sin lek. Det var något mer Kristian ville säga, och hon borde ta det på allvar. Hon försökte mana sig själv till framåt. Knäpp upp byxorna bara, fäll upp locket! Det skulle funka med bara en hand. Sen fort dra ner byxor och trosor. Och så sätta sig på toaletten ordentligt. Precis så som alla vuxna ska göra. Måste bara stänga av telefonens ljud tillfälligt, för det skulle säkerligen skvala en del! “Jamen vad bra, det låter ju strålande!” Bara själva ordvalet “strålande” var ett misstag. Hon var nära att kissa i byxorna, och nu ville hon verkligen undvika det. Jenna famlade med knappen till sina manchesterbyxor. Hon hade glömt bort bältet i hastigheten! Började dra och fumla med det, svettades. “Det blir konstigt hur jag än säger. Men det är nåt som måste fram. Jo, jag fick syn på en sak…” Kristian lät påtagligt nervös nu, inte bra! Jenna stannade upp, måste knipa riktigt hårt. Kristian måste mena bakgrundsbilden hon råkat få. Det fick bara inte betyda något annat! Säg att han inte hittat fler bilder! “Jag vet inte hur jag ska börja. ” fortsatte Kristian, och Jenna blev alldeles knäsvag. Hon måste sätta sig ner på toalettlocket. “Vet du vem Miss Milena Morden är?” Kristian lät ostadig på rösten, nästan rädd. Det gick en stöt genom Jennas kropp. En våg av både matthet och chock. Jennas luftstrupe snördes åt; hon fick tunnelseende. Och så hände det egentligen alldeles självklara. Knipmuskeln förlamades och hon kissade på sig. Hettan exploderade fram i hennes kopparfärgade manchesterbyxor. Spred sig i virvlar åt alla håll. Nedåt under rumpan och fram utefter låren. Åt sidorna och upp i ljumskarnas veck. Det blev varmt nästan upp mot naveln. Tyget mörknade och blänkte i badrummets belysning. Jenna skakade och spände hela sin kropp. Hon kissade på sig inför någon annan. En superhemlig dröm från djupt inom henne. Och vittnet var inte vem som helst. Det var Kristian, hennes lite hemliga crush. Det var det häftigaste som kunnat hända, och hon borde njuta i fulla drag. Men nej, för det det var så fruktansvärt! Det var det värsta som kunnat hända! Han visste om hennes allra innersta hemlighet. Nej, det fick bara inte vara sant! Jenna klickade bort samtalet av ren reflex. Satt fullständigt tillintetgjord där på sitt toalettlock. Kisset rann över kanten, ner på golvet. Det porlade och plaskade runt hennes fötter. Hon kände sig alldeles tom och kall. Sedan kom en kraftig våg av självömkan. Mungiporna drogs ner och det kom tårar. Hur hade hon hamnat i denna situation? Vuxen, nerkissad och hulkande som en barnunge. Påkommen och lurad, det var inte rättvist! Telefonen surrade plötsligt till i hennes hand, och hon höll på att tappa den. Hon såg att det var ett textmeddelande, och att det var Kristian som skickat: “Förlåt, jag hittade alla bilderna av misstag. Jag borde inte ha letat efter dem. Och jag borde inte ha sagt något.” Hon var chockad, ledsen, ursinnig på Kristian. Varför kunde han inte låta det vara! Hon ville inte veta att han visste! Just den saken var ju för sent, men hon ville inte höra något mer. Ville inte veta hur äcklig hon var, hur han såg ner på henne nu. Skulle hon blocka honom och radera numret? Nej, hon måste ju ha sin dator! Det surrade om telefonen en gång till. Såklart var det Kristian igen - fan också! “Jag bara måste berätta det här nu. Du kanske kommer tro att jag ljuger, men jag svär att det är sant: Jag har massor av precis likadant material. Det är en av mina största hemligheter.” Jenna stirrade på meddelandet på telefonens skärm. Hon svalde hårt och blinkade flera gånger. Det brände ännu av tårar i ögonen. Hon läste orden i meddelandet om igen. Var det ett skämt på hennes bekostnad? Telefonen surrade återigen till av ett meddelande: “Jag bryr mig om dig jättemycket Jenna. Vi glömmer alltihop detta om du vill. Det var inte meningen att skada dig. Jag vill att du ska veta det.” Hon höll på att börja gråta igen. Fast den här gången var det annorlunda. En svindlande känsla av hopp hade tänts. Samtidigt kände hon sig så fruktansvärt förvirrad. Men tvivlet började sakta men säkert dämpas. Hennes händer darrade när hon skrev svaret: “Har du något särskilt för dig imorgon?” Nu fanns ett leende på hennes läppar. Ett väldigt försiktigt med samtidigt ljuvt leende. Det kändes allt svalare i hennes byxor, men kinderna hade börjat bränna desto varmare |
Fortsättning:
Del 1 (19 nov 2020)Del 2: En upptäckt utöver det vanliga (27 okt 2020)
Del 3: Kruxet för Kristian (31 okt 2020)
Del 4: Våndorna och vändningen (31 okt 2020)
Del 5: Vanskliga vägval I - Uppladdningen (13 nov 2020)
Del 6: Vanskliga vägval II - Urladdningen (19 nov 2020)
Tillagd 31 okt 2020 Noveller #Man #Kvinna #Okontrollerade olyckor #wetting #Skamlekar/förödmjukelse
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.