Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoJenna och de vidgade vyerna
Del 3: Kruxet för Kristian
| Eftermiddagen kröp fram långsammare än de flesta. Jag hade lyckats bli mig själv, ungefärligen. På samma gång spelade jag en roll. Imiterade mig själv en helt vanlig arbetsdag. Det gick väl ganska bra tycker jag. Jag är ganska skicklig på mitt jobb, och hyfsad även när jag är distraherad. Men något brände där inne i kroppen. Insikten, den om min och Jennas likhet. Samtidigt tvivlet och känslan av mitt svek. För det var ju så det kändes. Varför kändes det hela så fel egentligen? Det jag upptäckt borde jag inte veta. Men hade jag gjort något helt oförlåtligt? Jag trodde nog inte det - inte egentligen. Felet bestod i kunskapen jag hade skaffat - inte så mycket i hur det hänt. Det hade faktiskt inte varit med flit. Fast jag hade nog varit olämpligt nyfiken, och visst borde jag ha agerat annorlunda. Så gick resonemanget runt varv efter varv. Under mina rensningar av ärendelistan och backloggen. Under mina kontroller av dashboards och nyckeltal. Under omfördelningen av några surdegar från backloggen, ut till olika medlemmar av mitt arbetsteam. -- Framåt kvällen hade jag repat lite mod. Antagligen rationaliserat det hela inför mig själv. Det kändes inte riktigt lika hemskt längre. Mer som en välsignelse än en förbannelse. Dessutom kom min dotter Lovisa till undsättning. Denna vecka och nästa var egentligen mammaveckor, men Ellen hade en After Work planerad. Då undrade Lovisa vad jag skulle göra, och om hon kunde få komma över. Jag blev jätteglad för det förslaget. Det var längesen vi haft en helkväll. Nu kunde vi få rå om varandra. Jag bad Lovisa köpa med hämtmat hit, så swishade jag över pengar till henne. Det blev varsin pizza och en läsk. Smält ost, salt och en massa kolhydrater - det kan man ju behöva en torsdagkväll. Morgondagens springtur fick väl bli extra lång. Lovisa och jag tittade på Netflix tillsammans. Det var jättemysigt, och vi skrattade mycket. Komedin vi såg var väl ganska barnslig, men det gjorde oss inte det minsta. Jag hade nästan glömt bort Jennas dator. Så kom ett särskilt avsnitt i filmen, med ett löpande skämt som ständigt återkom. Det handlade om en bifigur i filmen - en tjej som var ganska lik Jenna, fast hon var rödhårig istället för brunett. Det i sig hade väl gjort detsamma, men det var upplägget som blev obekvämt. I filmen drack rollfiguren en massa vatten, av komplicerade och inte särskilt trovärdiga orsaker. Därefter blev hon förhindrad att besöka toaletten, av minst lika invecklade och orimliga anledningar. Hon blev löpande mer och mer nödig, vilken var det roliga i det avsnittet. Jag blev faktiskt tvungen att ursäkta mig, och gå ifrån filmen en liten stund. Jag lyckades övertyga Lovisa att inte pausa, för jag ville inte se skämtets upplösning. Inte nu tillsammans med min egen dotter, när jag hela tiden tänkte på Jenna. Att det var hon som var rollfiguren. Ensam hade jag gärna tittat med behållning. Såhär blev det på tok för konstigt. -- Klockan hade hunnit passera tio på kvällen. Imorgon var fredag och skoldag för Lovisa, så jag skjutsade hem henne till Ellen. Då passade jag på att nämna Jenna, och att hon hälsade Lovisa så gott. Lovisa blev glad, bad mig hälsa tillbaka. Jag växlade också några ord med Ellen. Hon var på bra humör efter AW:n. När jag kom hem var klockan elva. Det var dags att gå till sängs. Jag sneglade på Jennas laptop på skrivbordet. Det vore så enkelt att starta den. Bara att trycka på den lilla knappen. Den skulle starta upp där jag slutade. Med en tjej som höll en sko. Jag borde åtminstone stänga ned det programmet, och fönstret med alla bilderna i serien. Datorn startade upp på kanske tio sekunder. Det var inte särskilt snabbt marscherat egentligen, med tanke på att den utgick från viloläget. Men så kom den där bilden upp. Kvinnan i den glansiga gröna eleganta klänningen, hållande i en nätt högklackad svart damsko. Hon höll skon nästan upp och ner, och ur den rann en klar vätska. Kvinnans ansikte var en aning ur fokus, men den trotsiga minen syntes bra ändå. Jag började känna mig olämpligt upphetsad igen. Det var inte meningen med det här. Jag skulle bara stänga ner några fönster. Istället klickade jag igenom de sista bilderna, stegade hastigt fram dem en efter en. Ett par bilder till av skons tömning. En bild där kvinnan skrattade mot kameran. Så hade hon satt sig på golvet, mitt i den pöl som fanns där. Skon låg bredvid henne i pölen. Kvinnan såg mer tankfull ut än road. Så hade hon rest sig upp igen. Klänningen hade nu blivit våt, särskilt baktill. Kvinnan gick bortåt från kameran, som höjts. Vinkeln blev nu alltså lite snett ovanifrån. Kvinnan på väg bort tittade över axeln, log svalt och hemlighetsfullt tillbaka mot kameran. Så hade kameran vinklats mer mot golvet, där skon låg ensam kvar i pölen. På nästa bild syntes inte kvinnan till. Det här var bilden som utgjorde skrivbordsbakgrunden, den som först fått mig så nyfiken. De två sista bilderna visade skon närmare. Den allra sista hade en logotyp nedtill. Det stod "Miss Milena Morden" i grönt. Inget namn som var bekant för mig, men nu skulle jag definitivt minnas det. -- Jag stängde ner bildvisningsprogrammet med en tangentkombination. Fönstret med de enskilda bildfilerna låg kvar. Det fönstret borde jag också stänga nu. Istället navigerade jag mig en nivå upp. Filkatalogen “Ballroom”, där jag varit nyss, syntes. En till nivå upp visade filkatalogen “mil”. Inga andra filer eller kataloger hade synts. Ett par nivåer upp ändrades den saken. Här fanns det ett stort antal zipfiler. De hade för mig ganska kryptiska namn. Jag provade att öppna en av dem, men datorn krävde ett lösenord av mig. Det här var inte för mina ögon - som om jag inte redan vetat det. Nu stängde jag äntligen av datorn helt. Det var ju det rätta att göra. -- Jag tror att jag somnade ganska fort. Det fanns drömmar om den där rollfiguren, fast nu helt i skepnad av Jenna. Sammanhanget var tilltrasslat som alltid i drömmar. Efteråt mindes jag brottstycken av det hela, men en bild hade etsat sig fast. Jenna stod under en gatlykta, delvis belyst. Jag visste säkert att det var hon, även om hon mest utgjorde en silhuett. Hon höll sin ena sko framför sig. Det var en vit tennissko med snörning. Ur den hällde hon en glittrande vätska. Jag visste precis vad som hade hänt, så som man kan göra i drömmar. Jag vaknade med viss obekväm stelhet, som hade sin hemvist just nedanför midjan. -- Efter min löprunda duschade jag ganska länge, medan jag funderade på mitt nästa drag. Jag skulle behöva ringa till Jenna idag. Ingen idé att försöka skjuta upp det. Men ändå inte ringa för snart heller. Det fanns jättelöjliga orsaker till den taktiken. Dels ville jag inte verka för på - som att jag genast felsökt hennes dator (vilket jag ju gjort i rödaste rappet). Dels fick det inte verka för enkelt. Det skulle verka ha varit lite krångligt. Och dessutom ville jag hinna förbereda mig. Trots att det borde vara ett kundsamtal - ett av flera tiotal en vanlig vecka. -- Jag fortsatte skjuta upp samtalet under morgonen. Innan förmiddagskaffet skickade jag Jenna ett sms, om att jag kunde ringa runt sjutton. Då köpte jag mig ju lite tid, samtidigt som jag lovade att faktiskt ringa. Då gick det inte att smita ifrån. Jenna bekräftade att det passade vid sjutton. Jag blev lycklig över att få svar. Man kunde tro att jag var tretton, och inte en man på snart fyrtiofem. |
Tillagd 30 okt 2020 Noveller #Man #Kvinna #Okontrollerade olyckor #wetting #Skamlekar/förödmjukelse
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.