Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoJenna och de vidgade vyerna
Del 2: En upptäckt utöver det vanliga
| Jag åt hemma som jag ibland brukade. Snabbnudlar var knappast idealiskt, och inte representativt. Jag brukade vara mer noggrann med lunchen, men idag ville jag lösgöra lite tid. Det var Jennas dator som påkallade uppmärksamheten. Eller, inte egentligen själva datorn i sig. Men väl dess ägare - det ska erkännas. Jag kunde inte sluta tänka på henne. Det var bäst att få detta gjort, annars skulle det distrahera mig hela dagen. Felsökningen ledde mig fort fram till problemet. Det var virusskyddet som motarbetat datorns systemuppdatering, så att datorn hamnade i en evighetsloop. Det hade hänt ett par andra kunder, och fixen var att radera två konfigurationsfiler. Bara att följa lösningsmallen jag hade hittat. -- Datorn genomförde äntligen sin uppdatering hela vägen, och kom förbi skedet där färdigprocenten visades. Skrivbordet dök upp utan krav på inloggning. Inte det bästa ur säkerhetssynpunkt, men praktiskt. Bakgrundsbilden föreställde en flott balsal med kristallkronor. Bilden var tagen snett ovanifrån mot salongsgolvet. Det satt spegelpaneler jämt fördelade utmed väggarna. Det låg en högklackad sko på golvet, en bit ifrån en snirkligt utformad stol. Kanske kallades den där möbelstilen för rokoko? Inga människor syntes till på bilden alls. Det hela blev lite som ett stilleben. Lite konstnärligt sådär, eller möjligen en reklambild? Kanske, men för vad i så fall? Datorns skrivbord hade ett fåtal ikoner framme. En mediaspelare, ett fotoredigeringsprogram, några andra nyttoprogram. Inget som fångade mitt intresse något särskilt. Och jag borde förstås inte snoka runt, men jag fick verkligen kämpa mot frestelsen. Jaha, då var det här klart då. Jag var glad att kunna hjälpa Jenna, men det kändes samtidigt paradoxalt nog snöpligt. Inget hjältedåd hade behövts, bara vardaglig felsökning. Jag undrar vad jag hade förväntat mig - att vara riddaren på en vit häst? Nja, supportteknikern i en någorlunda ergonomisk kontorsstol. Vant klickade jag mig fram mot avstängningsmenyn. Så hajade jag till och måste dubbelkolla. Någonting med bakgrundsbilden fick mig att reagera. Jag böjde mig närmare laptopens uppfällda skärm, och tittade igen på fotografiet bakom ikonerna. Det var som sagt ett flådigt rum, på golvet en stol och en damsko. Nu insåg jag vad som verkat underligt. Runtom skon syntes en sorts vag skiftning, som en ojämn kant ganska långt utåt. Kanten var knappt synlig, men den fanns. Vissa partier smälte samman med trägolvet helt, så att kantlinjen inte gick att urskilja. Så hjälpte mig min hjärna att förstå, utifrån rummets belysning och de olika vinklarna. Skon låg i en pöl av vätska. När jag ansträngde blicken till det yttersta, tyckte jag mig se ytterligare några spår. Möjligen ytterligare våta avtryck på golvets lack. Det här var på ytan lite märkligt, men ingenting mer - för en vanlig betraktare. Jag hörde inte till kategorin “vanliga betraktare”. Möjligen, men väldigt motvilligt, till “presumtiva stalkers”. Nej, det var inte jag det heller. I helskotta att jag skulle snoka runt! Fast ändå - jag kunde kolla upp bakgrundsbilden. Hur skulle det någonsin kunna skada någon? Bilden var speciell och jag var nyfiken. -- Bakgrundsbilden hette “Ballroom-damsel-dist-0042.jpg” och låg i användarkatalogen. Lät det som namnet på en reklambild? Ja, det var väl fullt möjligt förstås. Hel klart var det en specifik delbild, en som ingick in en längre bildserie. “Damsel”, det förde tankarna till sagornas värld. En jungfru, fin hovdam eller något liknande. Där klickade det återigen till i hjärnan. Uttrycket “damsel in distress” var inte obekant. En jungfru i nöd, eller något motsvarande. Var det så bildseriens namn skulle tolkas? Min nyfikenhet var inte stilla - precis tvärtom. Jag gjorde en lokal sökning efter “Ballroom-damsel-dist*.*”. Träfflistan hade 45 poster, från två filkataloger. Bakgrundsbilden som visades hade en egen katalog, men i den andra låg fler filer. Den senare innehöll förstås den kompletta bildserien. Bildseriens filkatalog hette “Ballroom”, med sökvägen “C:\Users\jenlin\Pictures\privat\w\web\mil”. Jag valde förstås att öppna filkatalogen "Ballroom". Fönstret som öppnades var fullt av miniatyrbilder, som motsvarande alla 44 bilderna i serien. Så ögnade jag igenom miniatyrerna några sekunder. Såg jag det jag trodde mig se? De små bilderna gav ju inga detaljer, men de visade uppenbarligen en uppklädd modell. Och medan jag scrollade växte en känsla: Jag hade sett otaliga bildserier som denna. Men nej, det kunde inte vara möjligt. Jag måste missförstå eller bara inbilla mig. Ett önsketänkande riktigt långt utöver det vanliga. Bilderna var numrerade från 0001 till 0044, och jag klickade aningen darrhänt på “Ballroom-damsel-dist-0001.jpg”. Det fanns miniatyrbilder som var mer intressanta, men jag vågade inte riktigt börja där. Som om jag skulle kunna bryta förtrollningen, bara genom att gå händelserna i förväg. -- Filen “Ballroom-damsel-dist-0001.jpg” öppnades upp i ett bildvisningsprogram. Den visade en kvinna i grön klänning. Hon stod i den där luxuösa balsalen, alldeles bakom samma stol jag sett tidigare. Här var vinkeln rakt framifrån, utsnittet helfigur. Kvinnan såg svalt blasé ut, världsvant elegant. Den smaragdgröna glansiga klänningen var vid nedtill, med axelband och relativt konservativ urringning upptill. Hon hade ljust pärlhalsband och långa handskar. Det bruna håret var väldigt smakfullt uppsatt. Hennes stil andades verkligen femtiotal och cocktailparty. Väldigt Audrey Hepburn, fast med synliga tatueringar. Tatueringarna förtog kanske det genuina intrycket något, men jag kunde knappast bry mig mindre. Kvinnan poserade snyggt på ett fåtal bilder, där hon stod bakom stolen i rokokostil. På bilden därefter satt hon på stolen, med knäna propert vikta inunder klänningens fåll. Hon såg fortfarande oklanderlig ut, på alla sätt. Kanske hade jag ändå misstagit mig helt? Eller egentligen hade jag självklart gjort det. Min fula fantasi som spökat bara. Det här var förmodligen reklam för något, eller en ren modeuppvisning - inget konstigt alls. Men vad var själva kopplingen till Jenna? Ptja, hon kanske följde modebloggar eller så. Som om jag egentligen borde bry mig. Det var hög tid att avbryta nu. Men nej, det här var lite udda. Kalla det magkänsla, eller någon sorts vibb. Och hade jag fel, ja so what? Jag skulle få se några modebilder till, det kunde jag väl utan vidare tåla. Jag klickade mig vidare framåt i bildserien. Möjligen ödesdigra klick, om man så vill. Genom nästföljande bilder förändrades kvinnans hållning markant. Hon vred sig i flera olika sittställningar, och det syntes att hon upplevde obehag. Mitt hjärta hade nu börjat banka hårdare. Några bilder senare stod kvinnan upp igen, den här gången vid sidan av stolen. Hennes kroppsspråk var inte det minsta otydligt. Det var uppenbart att hon behövde kissa, och att det började bli riktigt bråttom. Korsade ben, händer knäppta över midjan, grimaser. Det hettade i hyn, jag andades häftigare. Nästa tre bilder fokuserade på kvinnans ansikte. Först alldeles uppenbart sammanbitet i rejäla plågor, sedan med uppspärrade ögon och rund läppstiftsmun. På den tredje ansiktsbilden halvblundade hon istället, och bet sig närmast sensuellt i underläppen. Följande bild visade åter kvinnan i helfigur. Hon stod något kobent, med knäna böjda. Samma uttryck i ansiktet; bitandet i underläppen Skillnaden var att hon nu blundade helt. På bilden efter var fötterna i fokus. Man såg underbenen och de svarta skorna. Ena skon lutade inåt mot den andra, som en konsekvens av kvinnans knäande kroppsställning. I övrigt syntes ingenting anmärkningsvärt i bilden. Ändå hade jag börjat få påtaglig handsvett. Jag kunde förutsäga fortsättningen med total visshet, och jag satt nu där helt andlös. Något förväntat hade tillkommit i nästa bild. Aningen svårt att upptäcka för den oinvigde, men helt uppenbart för någon som jag. Något ovanifrån på väg nedåt, i rörelseoskärpa. Helt klart droppar som föll över skorna. Nu hade jag närmast hamnat i trans. Klickade fram bilder mekaniskt och utan reflektion. På bilden efter syntes rännilar längs underbenen, och blänkande väta på den ena skon. Samma vy varade ett fåtal bilder till, med några högst logiska skillnader mellan fotona. Fler och fler droppar syntes på golvet. En pöl tog form runt skornas klackar. Så följde istället bilder ungefär från brösthöjd. Kvinnans min osade av förfäran och förlägenhet. Visst spelade hon över, men ändå stiligt. Hon höll sig för munnen med händerna. Hon bet sig i de handskbeklädda fingrarna, och hennes kinder hade blivit alldeles rosiga. Några bilder senare syntes hon i helfigur. Något av hennes otvungna elegans var tillbaka. Hon lyckades faktiskt se hyfsat sofistikerad ut, med tanke på vad som just hänt. Jag fortsatte att klicka framåt bland bilderna. Nu tog kvinnan tag i klänningens fåll, lyfte den och visade trosorna där under. Så skulle aldrig Audrey Hepburn ha gjort. Åtminstone inte bortanför de snuskiga fantasiernas värld. Trosorna var sammetsröda med tydligt genomvåt gren. Kvinnas lår blänkte också tydligt av väta. Därpå hade kvinnan släppt ned klänningen igen. Istället krängde hon av sig ena skon. Höll demonstrativt upp den framför kamerans lins. Tömde sedan ut skons innehåll på golvet. Hennes blick var trotsig och hon smålog. -- Så tryckte jag plötsligt på datorns strömknapp. Därmed försattes datorn strax i sitt viloläge. Det fick vara nog nu - huvudet snurrade. Jag började känna mig riktigt ordentligt vimmelkantig, nästan illamående av upphetsning och klentroget tvivel. Vad hade jag just varit med om? Det var väl på riktigt - yrade jag? Någon minut satt jag bara där handlingsförlamad, stirrade dumt på datorns tomma mörka skärm. Inom mig stormande det av starka motsägelser. Vad fan hade jag egentligen just gjort? Jag hade grymt dåligt samvete för det. Och så fanns känslan av jublande triumf - en av mina mest fantastiska upptäckter någonsin! Jag formligen slets mellan hopp och förtvivlan. Jag ville omedelbart ringa Jenna, berätta allt - samtidigt tiga om det här för alltid. Kunde inte avgöra vad som var rätt. Datorn fick stå kvar där den stod, medan jag tog på mig mina ytterkläder. Jag måste rensa huvudet, åka till kontoret. -- Världen var sig lik, ändå inte densamma. Så här måste en nyupptäckt guldfyndighet kännas, medan man bara själv känner till den. Allting verkar som vanligt, man lever normalt. Men så finns ett helt nytt liv, som bara väntar på att få blomma. Eller undergången - vilket inte heller var ovanligt. Den här arbetsdagen skulle få gå färdigt. Sen skulle jag fortsätta att undersöka datorn. Inget annat alternativ fanns på kartan längre. Jag var upplyst, fördömd, välsignad och fast. Hur skulle jag någonsin kunna stå emot? Vart skulle den nya upptäckten leda mig? Utgången hängde på hur jag agerade härnäst. Det skulle nog bli en lång eftermiddag. |
Fortsättning:
Del 1 (19 nov 2020)Del 2: En upptäckt utöver det vanliga (27 okt 2020)
Del 3: Kruxet för Kristian (31 okt 2020)
Del 4: Våndorna och vändningen (31 okt 2020)
Del 5: Vanskliga vägval I - Uppladdningen (13 nov 2020)
Del 6: Vanskliga vägval II - Urladdningen (19 nov 2020)
Tillagd 27 okt 2020 Noveller #Man #Kvinna #Okontrollerade olyckor #wetting #Skamlekar/förödmjukelse
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.