Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoVärldens Värsta Veronika
Del 3: Konferenser och Katastrofer II - Mathildes Motgång
| Veronika vaknade till en blandning av känslor. Något från en dröm, inte särskilt familjevänligt. Hon kom ihåg brottstycken som var intressanta. Plötsligt slog det henne vad som saknats - vad som inte varit med i drömmen: Det som hänt igår kväll saknades helt. Som om tabun gällde även i drömmarna. Hon hade verkligen gjort det på riktigt. Minnet landade som en sorts spräcklig handgranat - upprymdhet, upphetsning, trots och absolut renaste fulskam. Alltihop exploderade som en röra av känslor. Den kvardröjande summan var en pirrande stolthet, och hon log nöjt för sig själv. När hon kvicknat till kände hon baksmällan. Men den var uppblandad med skön matthet. Inget illamående och heller inga riktiga kopparslagare. Huvudvärk, jovisst men rätt långt ifrån olidlig. Det var så det brukade kunna bli. Hennes "dagen efter" var ofta rätt okej. En känsla av lätt bedövning, plus "inspiration". Veronika hoppades att förmiddagen skulle bli lugn, gärna med rätt tråkiga och långdragna föreläsningar. Så att hon kunde drömma sig bort. Det hade sett lovande ut i schemat. -- Efter en timme var Veronika helt redo. De viktigaste momenten blev avklarade redan igår. Hon hade rengjort byxdressen efter bästa förmåga - och det ville faktiskt inte säga lite. Den skulle enligt anvisningarna bara få kemtvättas, men hon sköljde den i ljummet vatten. Efter det torkade hon den med hårtork, väldigt försiktigt tills den bara var fuktig. Därefter hängde hon upp den på galge. Nu på morgonen ordnade hon nästa steg - en del av hennes egen hemliga metod. En fiffig pulverblandning som fungerade alldeles utmärkt. Flera husmorstips i kombination i en burk, att varsamt strö över särskilt utsatta tygområden. Så ned med dressen i en plastpåse. Hemma skulle hon upprepa genomsköljning och torkning, sen lämna in kläderna på ordentlig kemtvätt. Som om inget otillbörligt alls hade hänt. Hon hade så att säga vanan inne. Skorna var det ingen särskild fara med, så de fick en varsam enkel tvätt. Hon hade redan sköljt ur dem igår, just innan hon gick och lade sig. Nu fick utsidan möta lätt tvålat vatten. Inte olikt hennes egen kropp efter… äventyret. Trosorna hade fått gå förlorade för alltid. De låg i en väl ihopknuten plastpåse, längst ned i papperskorgen under hotellrummets skrivbord. -- Det började bli hög tid för frukost. Hon tog mod till sig vid dörren. Hon kunde råka möta den okända kvinnan, men visste inte hur hon såg ut. Bara att hon hade rummet åt höger, och på den motsatta sidan av korridoren. Men Veronika måste snart bege sig ut. Kunde ju inte stanna här för evigt. Hon väntade tills en större grupp hördes, då slank hon även själv snabbt ut. Alla andra dörrar i korridoren var stängda, så dessa människor passerade nog bara förbi. Hon anslöt sig tämligen obemärkt till skaran - följde med strömmen som ledde mot frukostbuffén. På vägen tog hon notis om övervakningskamerorna. Hon hade faktiskt inte tänkt på dem. Nu insåg hon något med stigande oro. Det måste ha funnits en i korridoren. Den hade filmat Veronikas tilltag föregående kväll! Tittade någon alltid på de där skärmarna? Hon trodde inte det, men kanske inspelningarna. Om det fanns något att kolla upp. Hon rös djupt inom sig vid tanken. Fast hon kunde ju knappast vara unik. Åtminstone inte avseende vad som syntes utåt. Ett välbesökt konferenshotell, stor genomströmning, fri bar… Det borde hända en del ordentliga missöden, även om det fanns gott om toaletter. Och ifall hon själv nu fanns inspelad, tänk vilket minne det skulle kunna vara. Hon skulle nog vilja kika på inspelningarna. Betraktade åter en av kamerorna aningen längtansfullt. Att få sitta där i kontrollrummet ensam, med en USB-sticka till hands och botanisera. Hon log en aning för sig själv. Vilket litet pervo det bodde inom henne. Baksmällan hade lättat lite nu, åtminstone huvudvärken. Den lämnade plats för ett angenämt pirr. -- Vid frukostbuffén träffade hon på Mathilde igen. De hejade glatt och delade samma bord. Mathilde verkade aningen mer hängig än Veronika. Drack mest juice och tog lite yoghurt. Trots baksmällan hade hon sin vanilga utstrålning, den som fångade in Veronika så effektivt. Veronika fascinerades särskilt av Mathildes ljusblå ögon. Kontrasten mot hennes mörka hy blev blev slående. Mathildes pappa var från Tanzania, därav hudtonen. Eventuellt kom de accentuerade formerna också därifrån. Hennes mammas familj kom istället från Odense, och där hade Mathilde bott under uppväxten. Veronika fick lära sig lite mer nu. När Mathilde var nitton år förändrades tillvaron, då hennes morföräldrar omkom i en trafikolycka. Mamman ville inte bo kvar i huset, utan valde att bryta upp och flytta. Det passade Mathilde bra i den åldern, för hon ville väldigt gärna se världen. “Världen” blev i detta fall Örnsköldsvik, Sverige. Därifrån flyttade Mathilde ganska snart till Stockholm, men som sin egen och utan mamma. Hon sökte till Handelshögskolan och kom in. Pluggandet gick inte riktigt som hon ville. Det kom en del annat intressant ivägen. På lite omvägar blev ändå studierna klara, även om det tagit rätt lång tid. Nu hade hon så sin första heltidsanställning, inom det yrke hon faktiskt studerat till. Hennes lägenhet i Södertälje var ingen höjdare, men på sikt kunde hon kanske uppgradera. Under berättelsens gång åt Veronika sin frukost. Den blev ganska bastant och gjorde gott. Hon hade ju frigjort plats ordentligt igår. Tanken kom för henne och hon log hemlighetsfullt. Veronika hann berätta mer om sig själv, dock inte mycket eftersom tiden sprungit iväg. Det hade blivit dags att avsluta måltiden. -- Efter frukosten fortsatte så det ordinarie konferensprogrammet. Innan föreläsningen började checkade båda tjejerna ut, och Mathilde behöll bara en medelstor ryggsäck. Resten av bagaget låstes in av personalen. De skulle vara i det större auditoriet. Veronika och Mathilde gick bort dit tillsammans. Åhörarna satt i en halvcirkel runt scenen, som nu befolkades av ett fåtal personer. Veronika kände igen Maggie Dylan från gårdagen. Bredvid Maggie stod en kollega till henne. Kollegan var rödhårig och hade rundnätt figur. Ett väldigt vackert gladlynt ansikte, tyckte Veronika. När kvinnan tog till orda stelnade Veronika. Det var något oroande bekant över rösten. Först hälsade den allihop på tämligen bruten svenska. Kvinnan presenterade sig som Melissa Gordon, produktchef. Efter hälsningen övergick hon istället till enbart engelska. Det var då det verkligen klickade till, som en vass hacka i ett isblock. Kyla spred sig i Veronikas kropp. Senast hon hört rösten var igår kväll. Då hade den pratat engelska i telefon. Veronika svettades när iskylan blev till hetta. Hon såg sig om - lugnades en aning. De var säkerligen över trehundra personer här. Hon borde lätt kunna hålla sig undan. Hon skulle vara tämligen säker i mängden, även om Melissa nu hade sett “olyckorna”. Och skulle Melissa ens känna igen henne? De hade ju inte sett varandras ansikten. Veronika fortsatte att så sakteliga lugna sig. Kunde börja låta tankarna vandra friare igen. Hon noterade att Melissa drack mycket mineralvatten. De allra flesta var väl lite bakfulla. Melissa Gordons enkla presentation var ganska kortfattad. Hon hade nyligen blivit stationerad i Stockholm, och skulle bedriva produktutveckling med företagets partners. Hon var ändå ganska rolig och engagerande. När hon pratat färdigt flyttade hon sig, och en skäggig korpulent herre tog över. Veronika lyssnade inte på de nästföljande talarna. Hon undrade hur mycket Melissa hade druckit. Ifall vattnet snart skulle behöva komma ut. Det kanske var önsketänkande eller ren inbillning, men svajade inte Melissa lite misstänkt emellanåt? Tänk om hon verkligen var riktigt kissnödig. Kunde hon lämna scenen i så fall, eller var hon tvungen att vara kvar? Om det verkligen började krisa på riktigt? Ingen av de andra hade lämnat scenen. Veronika tänkte anta att de måste stanna. Talarna avlöste varandra, men Veronika var ointresserad. Hon betraktade Melissas alla fint rundade former. Tänkte på hur det skulle kunna vara, ifall att det råkade gå riktigt galet. Ifall Melissas vita chinos plötsligt började mörkna - fick en växande våt fläck i grenen, ner utefter låren och vidare förbi knäna. Där fick allt den där smygtittaren igen! Fick kissa på sig offentligt som straff. På något plan förstod Veronika fantasins syfte. Ett försök att utjämna obalansen mellan dem. Hon fantiserade om Melissa för att hämnas. Samtidigt började hon få lite dåligt samvete. Melissa verkade vara en person att gilla. Gullig på något sätt, absolut inte dryg. Äntligen verkade det så gå mot paus. Talarna hintade om det påföljande föreläsningspassets ämne. Något om de kommande utmaningarna i branschen. Alla skulle vara tillbaka om en kvart. Fantasierna hade slagit tillbaka mot Veronika själv. Hon hade blivit både upphetsad och kissnödig. När rasten kom ilade hon på wc. Det var på håret att hon hann. Tur att det inte hade varit kö. Jösses, hon var nog fortfarande lite lullig. Det fick räcka med äventyr denna konferens, tänkte Veronika på vägen tillbaka till auditoriet. Nu skulle resten av dagen vara vanlig. Det var vad hon trodde just då. -- Efter lunchen var det tid för friskvård. Det var också det sista på schemat, åtminstone som var för alla deltagare gemensamt. Några företag hade planerat sina egna fortsättningar, men Veronikas och Mathildes firma skulle hemåt. Begreppet “friskvård” visade sig ha varierande definitioner. Det fanns hurtiga aktiviteter anordnade på plats, men i realiteten var det fritt val. För somliga innefattade det ett par öl. För andra betydde det vila i Fokusrummet. Veronika hörde till dem som ville vila. Fokusrummet var möblerat för mesta möjliga avslappning. Kanske egentligen motsatsen till fokus, tänkte Veronika. Men hon klagade inte, hon var trött. Hon valde en fåtölj med inbyggd massagefunktion, ställde in mobilens timer på 25 minuter. Redan efter några minuter hade hon somnat. Mathilde passade på att gå till träningslokalen. Där var det lustigt nog nästan tomt. Aktiviteterna som anordnades var alla förlagda utomhus. Och övriga vilade väl, eller kanske promenerade. Om de inte kanske rent av ölade. - Mathilde var nästan ensam i damernas omklädningsrum. En äldre dam klädde just på sig, hälsade artigt innan Mathilde började byta om. Snart var Mathilde helt ensam i lokalen. Träningstoppen hon bar satt åt alldeles utmärkt. Shortsen var ljusa, knälånga och hade gylf. Det var egentligen en herrmodell, men praktisk. De satt löst och ledigt på henne, men ändå samtidigt tillräckligt stadigt kring midjan. Ingen risk alls att de hasade ner. Hon fyllde sin vattenflaska vid ett tvättställ. Betraktade sin egen högresta uppenbarelse i spegeln. Hon såg helt okej ut, tyckte hon. En opartisk bedömare skulle kanske ha invändningar - tycka att det nog var en underdrift. Utan tvekan var Mathilde Jensen klart slående. Elegans och mjuka kurvor, men också muskler. Som någon man inte borde bråka med, men som samtidigt utstrålade en inbjudande vänlighet. Mathilde genomförde ett invant program med poweryoga. Det kändes skönt i kroppen att träna. Hon gjorde lite fler övningar än vanligt, bara för att det blivit vin igår. Hon behövde hålla lite koll på tiden, så att hon var först vid bussen. Hon skulle pricka av passagerarna från listan. - Tillbaka i omklädningsrummet tog Mathilde sin ryggsäck. Gick bort till badrummet vid rummets kortsida. Där fanns en rad med fyra toalettbås. Hon gick fram till båset längst in. Mycket vatten såhär dagen efter var nyttigt, men det fyllde fort blåsan till bredden. Hon var ordentligt kissnödig efter sitt träningspass. Hon öppnade knappen i shortsen, fattade dragkedjan. Upptäckte att gylfen tydligen hade fastnat, den vägrade att låta sig dras nedåt. Mathilde blev distraherad, famlade med båsets dörr. Dörren var fjäderbelastad och ville stänga sig, vilket blev knepigt när händerna var upptagna. Hon släppte ner ryggsäcken just utanför båset. Krånglade sig in och lät dörren stängas, medan hon fortfarande kämpade med gylfens dragkedja. Irriterad först - sen såg hon sig om. Det här var inte bara en toalett, det fanns en liten duschdel i hörnet. En slang med munstycke, blandare med kranar. En golvbrunn, ett par skrapor, en hink. Hon stannade upp och tittade mot duschdelen. Förmodligen egentligen inte tänkt för hotellets gäster, men den triggade något speciellt hos Mathilde. Hon slutade att försöka dra ner gylfen. Tänk om hon skulle vara lite olydig? En stigande upphetsning svepte fram genom henne. Hur mycket tid hade hon på sig, innan hon måste vara ute vid bussen? Det var 45 minuter tillgodo innan dess. Det skulle hon hinna med god marginal. Mathilde lät tankarna fara lite som de ville. Plockade fram en situation ur sin idébank. Det fanns några stycken på lager där. Vissa med verklighetsförankring, andra lite mer fantastiska. Hennes fantasi byggde ett scenario runt kontoret. Det hade varit en ovanligt jäktig dag. Mycket kaffe, för lite tid för toalettbesök. Stress, anspänning och kissnödighet slogs inom henne. Det började bli bråttom att ta paus, men hon hade för mycket att göra. Det fanns ingen möjlighet att besöka toan. Fast hon måste - måste, måste, måste fort! -- När Veronika vaknade tittade hon på mobilen. Det var mindre än en timme kvar, sen skulle de kliva på sin buss. Hon visste att Mathilde gått till gymmet, så hon började gå i den riktningen. Så kunde de slå följe till bussen. -- I toalettbåset stod Mathilde, med benen korsade. Hon släppte successivt efter, slutade att knipa. Blåsan såg chansen, och började öka trycket. Obevekligt pressade den på, det brände plågsamt. I fantasin försökte hon knipa för fullt, men kände kontrollen minska för varje sekund. Nu gick det inte att hålla emot, och pirrande värme började samlas i trosorna. Verklighetens Mathilde gav till ett lågt gnyende, samtidigt som det forsade till där nere. Kisset började fläcka ned hennes beiga shorts, precis framför den egentligen korrekta destinationen - toalettstolen. -- Visst skulle väl Mathilde träna här nere? Veronika såg sig om i damernas omklädningsrum. Hon hade nyss kollat ute i träningslokalen. Tittade in i duscharna också, ingen Mathilde. Hon kunde väl inte redan ha gått? Jo, vänta - Mathilde skulle ju sköta påstigningen! Men var det inte lite väl tidigt? Veronika tog fram mobilen, påbörjade ett sms. Då var det något som distraherade henne. Hade hon hört ett ljud bortifrån toaletterna? Hon gick dit bara för att kika. Var det där Mathildes ryggsäck på golvet? Inget bås signalerade att det var upptaget, inte ens det där ryggsäcken nu stod. Veronika gick dit - lika bra att kolla. -- I fantasin befann sig Mathilde på kontoret, och kunde verkligen inte hålla sig längre. Kissade på sig inför hela sektionen. Hon bar sina allra tajtaste stretchjeans. Byxorna blev våtare och våtare, kollegorna stirrade. Skammen brände i kinderna och Mathilde snyftade - eller log hon kanske brett och trotsigt? Fantasin kunde inte riktigt bestämma sig, blev dubbel. Hon var både tillintetgjord och himmelskt befriad. Värmen innebar både skam och trygghet samtidigt. I verkligheten droppade det om henne shorts. På golvets plattor växte en blank pöl. Mathilde skulle just röra vid sig själv, när plötsligt dörren till toalettbåset knarrande öppnades. Hon snodde förfärad runt och skrek till. Fann sig öga mot öga med Veronika. FAN, hon hade tydligen inte låst dörren! -- Veronika såg nästan lika överraskad ut hon. Sedan såg hon ut att vilja skratta, för det var ju en komisk situation. Mathilde hade glömt låsa dörren, vad dråpligt! Tills Veronika lyckats ta in hela scenen. Det hon såg framför sig sjönk in. Hon spärrade upp ögonen och bara gapade. Mathildes händer försökte instinktivt täcka över skrevet. Det var inte till mycket hjälp alls. Shortsen hade fått en stor våt fläck, ojämnt spridd särskilt ned över vänster byxben. Rännilar hade löpt längs Mathildes släta underben. Det blöta hade runnit över golvets klinkerplattor, och vidare ut i fogarna mellan dem. Enstaka droppar plaskade fortfarande ned i pölen. "Nämen… oj, Mathilde… du…" stammade Veronika fram. Hon ville trösta och skydda stackars Mathilde. Samtidigt ville hon fortsätta att stirra andäktigt. Ja, mer än så - väldigt mycket mer. Veronika var inte redo, det var orättvist. Varför NU, varför på det här sättet?! Genast skämdes Veronika för sina själviska tankar. Det här var Mathilde, hennes schyssta kollega. Inte någon fantasi, det här var verkligheten. Hon skärpte sig, liksom paketerade alla intrycken. Gömde dem inom sig, att återkomma till senare. Mathilde blinkade fåraktigt - hon måste säga något. Vad som helst som förklarade det här. “Jeg… mente ikke... det var et uheld!” Hon föll omedvetet tillbaka till modersmålet danska, vilket hände ibland när hon var nervös. För att inte tala om totalt skräckslagen. Och vad hade hon just sagt egentligen? Poängterat att olyckan inte var med flit? Hon ville sjunka genom jorden dubbelt upp. Veronika lyssnade bara väldigt ofokuserat på Mathilde. Brottades fortfarande med chocken och sin reaktion. Hon hörde att Mathilde stammade något urskuldande, och kände att något förväntades av henne. Hon lade vänligt huvudet på sned, medlidsamt. Hon försökte få sin hjärtklappning att stillna. Hoppades att hennes kinder inte blivit illröda. "Fluen… den satt fast, och sen… jag…" Mathilde gestikulerade lamt mot shortsens stängda gylf, som nu omgärdades av mestadels mörkvått tyg. "Jag var så kissnödig, och det bara…" Hon hade hittat tillbaka till svenska igen. "Stackare, sånt händer. Tänk inte på det.” kvittrade Veronika så sorglöst hon bara förmådde. Hoppades att rösten inte lät för ansträngd. Veronika undrade hur intim hon borde vara. Hon kunde inte bara lämna Mathilde här. Ville för allt i världen inte heller. Kanske borde hon röra henne, kanske inte. Lägga en tröstande hand på hennes axel? Jo, nånting sånt borde hon definitivt pröva. Hon sträckte ut handen mot Mathildes kind. Strök så försiktigt, fjäderlätt mot hennes hy. “Hördu, det gör inget. Jag finns här.” Jösses, gick hon över en gräns nu? Mathildes ögon tårades och hennes underläpp darrade. "Men gumman, kom här" utbrast Veronika mjukt. Så förenades de båda i en kram. Mathilde såg till att vara lätt framåtböjd, ville verkligen inte råka blöta ner Veronika. De kände varandras kroppsvärme och varandras dofter. En av dem doftade av varmt kiss. Det slog volter inom Veronika, upphetsningen bubblade. Men hon stålsatte sig, måste vara cool. Mathilde liksom mjuknade och smälte ned inombords. Veronika var så snäll, så härligt beskyddande. Åh, hon ville så gärna bli omhändertagen - låta Veronikas händer klä av henne shortsen. Det ilade och hettade av den tanken. Men nej, det vore bara så fel! Hon hade känt Veronika knappt tre veckor. Visste inte ens om hon gillade tjejer, på det sätt som Mathilde åtminstone hoppades. Just nu var hon ju bara medmänsklig, gjorde vad varje riktig kompis skulle göra. Båda kände att de måste släppa taget. Veronika för att hon nästan började skälva. Mathilde för att hon skämdes så hemskt. Veronika log när de båda lösgjort sig. Hon hoppades att det såg naturligt ut. De förblev tysta i några stela sekunder. Så svalde Mathilde och tog till orda. "Kan det här få… forblive… oss emellan?" "Såklart, det här är vår lilla hemlighet. Det hoppas jag verkligen att du förstår. Jag lovar att inte berätta för någon." svarade Veronika och menade vartenda ord innerligt. Mathilde lyckades le svagt och nickade tacksamt, kände att hon kunde lita på Veronika. Deras lilla hemlighet - ja det var det. Det värmde i kroppen av den tanken. "Ska jag hämta något - schampo, handduk, kläder?" frågade Veronika och pekade in mot omklädningsrummet. "Ja, tack snälla - jag kan få väskan? Den står just här udenfor, på golvet." Veronika gav Mathilde hennes ryggsäck och log. Tog sedan farväl av Mathilde för ögonblicket. “Ta det bara lugnt, vi ses sen!” sa hon och stängde dörren mycket försiktigt. Blev stående några ögonblick nästan som paralyserad. Sen gick hon på lätt darriga ben, med hjärnan full av sockerdricka och bomull. -- Mathilde låste dörren ordentligt och pustade ut. Hon försökte lugna ner sig, bemästra situationen. Det var hemskt, och det var eggande: Hon hade blivit tagen på bar gärning, när hon kissade på sig med flit. Det var ett faktum, ingen tvekan alls. Men bara hon själv visste om det. Veronika hade sett det som en olycka. Veronika ja - åh varför, varför just hon? Alla chanser var väl som bortblåsta nu. Om det någonsin hade funnits några, förstås. Nå, hon stod ju ändå här nu. Vad hade hon kvar att förlora egentligen? Lika bra att passa på att låtsas. Hon visualiserade deras omfamning, Veronikas varma kropp. Fortsatte sedan att kissa ner sig färdigt, så att det riktigt rann och plaskade. Ett ihåligt gurglande hördes snart bortifrån golvbrunnen, medan Mathilde varligt förde sin fantasi vidare -- De satt båda på bussen mot Stockholm. Förstås i sätena bredvid varandra, helt givet. Mathilde höll nästan på att somna till. Konferensen hade verkligen tagit musten ur henne. Och samtidigt återtänt en eld i henne. Hon tänkte tillbaka på hur det börjat. Det hade varit en kväll under högskoletiden, i slutet av råpluggandet inför en tenta. I köket hemma i Mathildes lilla lägenhet. Hon var lyckligt lottad som hade lägenheten, hyrd i andra hand från hennes morbror. Hon hade suttit uppkrupen på en köksstol, lummig av kvarglömt vin från senaste festen. Inom henne hade ett instängt kaos virvlat. En säregen blandning av olika motstridiga känslor. Frustration över att hon låg efter studiemässigt, och över en sak hon insett nyligen. Hon hade känslor för en annan tjej, och det skrämde henne av någon anledning. Samtidigt var det en himla spännande upptäckt. Och vinet gjorde det extra plågsamt tydligt. Så där satt hon i sitt kök, i den lilla tvårummaren hon möblerat sparsamt. Fylld av frustration, längtan och märklig upphetsning. Just den här kvällen hände något oväntat. Hon liksom bjöd in kaoset inom sig, istället för att bara försöka ignorera det. Kanaliserade det till att plugga inför tentan. Alltmer kissnödig för varje minut som gick. Och något hade klickat i henne då. En slags klarhet och en stigande upphetsning. Som om trycket i blåsan symboliserade frustrationen, och den skulle gå att driva ut. Obegripliga pusselbitar hade börjat falla på plats. Den dova smärtan i buken som tilltog - den förde med sig en stigande njutning. Det här var något nytt, något spännande. Mathilde hade fortsatt låta allt byggas upp. Känt blåsan högljutt protestera om och om, tills det snart måste hända en olycka. Ansiktet hade hettat, hon hade jämrat sig. Ändå fortsatt ignorera katastrofen som närmade sig. Hade tvingat sig att fortsätta läsa böckerna. Tills texten blev suddig och helt betydelselös. Kroppen hade börjat bölja rytmiskt av kissnödigheten, som bara inte gick att hantera längre. Och allting hade nått sin slutliga höjdpunkt, upplöst i en stor gungande våt explosion. Vallningar och rysningar av skam och extas. De grå mysbyxorna hade fort färgats mörka. Det hade skvalat och runnit över stolskanten, ut i en jättestor pöl på golvet. Fel, ljuvligt, galet, fantastiskt och helt oemotståndligt. Ett märkligt upphöjt lugn hade infunnit sig. Länge hade hon bara suttit kvar stilla, och läst in materialet inför sin tenta. När det så börjat kännas obehagligt kyligt, hade hon låtit värmen flöde ut igen - fast då i en mycket mindre skala, och förstås inte längre det minsta okontrollerat. Efteråt hade allt känts kallt, klistrigt, förbjudet. Hon hade duschat med alla kläderna på, och haft det skönare än på länge. Det hade alltså varit starten för henne. Efter det hade det blivit en drog. Hon hade visserligen använt den väldigt ansvarsfullt - bara ganska sällan och med stor försiktighet. Fast “ansvarsfullt” var möjligen inte rätt ord - en 24-åring som medvetet kissade på sig. Hursomhelst blev det hennes terapi och superkraft. Efterhand hade det blivit allt mera sällan, även om det fortfarande blev av ibland. Numera med kryddan som hon lagt till - att föreställa sig att andra såg henne. I fantasin hade det ökat upphetsningen rejält. Men det var aldrig avsett för verkligheten. Det hade aldrig hänt att någon sett, inte ens när hon haft stadig partner. Inte förrän det råkade bli så idag. Här och nu på bussen somnade hon, med ett svårtydbart förnöjsamt leende på läpparna. -- De susade vidare längs vägen mot Stockholm. Veronika var klarvaken, och såg sig om. Många på bussen verkade sova eller halvslumra. Ingen tittade åt hennes och Mathildes håll. Mathilde själv såg ut att ha somnat. Hon såg rofylld och ganska nöjd ut. Veronika kände sig glad för hennes skull. Samtidigt hade hon helt andra slags tankar. Veronika kunde inte stå emot sin längtan. Hon flyttade nonchalant ena handen till knät. Gned ytterst försiktigt och omärkligt mellan låren. Här på bussen, som nån jävla fjortis. Oansvarigt, dumt, riskabelt och så fantastiskt härligt. Hela eftermiddagen hade henne hjärna liksom bubblat, av bilderna av Mathilde där i båset. Scenen ville inte på några villkor försvinna. Så hon lät den utspelas i minnet. Tänkte på Mathilde i de beiga shortsen. Alldeles nedkissade och klistrade mot hennes ben - de där inbjudande långa och mörka, muskulösa. Veronika måste ta det lite lugnt nu, hon satt ju faktiskt på en buss. Måste spara sig till senare, där hemma. Hon backade istället tankarna en bit bakåt. Vad hade hänt precis innan dörren öppnade? Det fanns en del underligheter insåg hon. Hur länge hade Mathilde varit i båset? Veronika hade ju faktiskt letat efter henne. Hade stått i omklädningsrummet, hur länge då? Hade just börjat knappa in ett sms, innan hon fick någon sorts underlig impuls. Att hon borde kolla även i båsen. Och vad hade Mathilde egentligen sagt först? Att det inte hade varit med flit? Ja, det var så hon hade sagt. Varför måste hon berätta något så självklart? Såvida inte… nej, det var orimligt. Bara Veronikas önskedrömmar som lade sig i. Blåsan värkte och pulserade under hennes hand. Hon skulle snart gå på bussens toalett. Bara en liten stund till, några minuter. För visst funkade väl toaletten på bussen? Hon antog att den måste göra det, annars borde hon ha hört andra klaga. Men om den mot förmodan inte fungerade, då skulle hon snart vara illa ute. Veronika log inåtvänt åt tanken och blundade. |
Fortsättning:
Del 1 (19 okt 2020)Del 2: Konferenser och katastrofer (19 okt 2020)
Del 3: Konferenser och Katastrofer II - Mathildes Motgång (20 okt 2020)
Tillagd 19 okt 2020 Noveller #Kvinna #Skamlekar/förödmjukelse #Okontrollerade olyckor
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.