Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoVärldens Värsta Veronika
Del 2: Konferenser och katastrofer
| Veronikas roll på konferensen var ovanligt avslappnad. Hon agerade adjutant till chefen inför presentationerna, men hon behövde inte synas på scen. Hon slapp även undan en del extrauppgifter. Nya tjejen Mathilde var en välkommen avlastning, och dessutom väldigt trevlig och rätt söt. Ibland var hennes danska brytning lite svår, men de skulle säkert båda vänja sig. Nu kunde Veronika ta det lite lugnare, och behövde inte vara lika ständigt anträffbar. Behövde inte ha koll på alla rumsbokningarna, eller hålla ordning på specialbeställningar inför middagssittningen. Dessutom hade firman färre deltagare än vanligt, på grund av strategiska val och ekonomin. Konkurrenterna verkade dock inte ha dragit ner, utan slog på lika stort som vanligt. Kombinationen blev särskilt lyckosam för Veronikas del. Hon hade en hemlig fantasi i beredskap. En dröm hon närt i flera år. Den kändes inte lika omöjlig denna konferens, nu när hon var lite mer “osynlig”. Inte så många från den egna firman, men fullt av folk från annat håll. Anonymiteten var en förutsättning för Veronikas specialplan. Därmed inte sagt att hon verkligen vågade. Säkert skulle hon tappa modet under kvällen. Men tanken pirrade något vansinnigt oavsett utgången. Ytterligare en omständighet var till Veronikas fördel. De hade blivit uppdelade i olika korridorer, eftersom firman deltog med så få gäster. Veronika hade villigt “offrat sig” och hamnat avsides. allra längst bort från de övriga kollegorna. I hennes korridor fanns det bara främlingar. En utmärk förutsättning vid värsta tänkbara scenario. “Eller bästa”, tänkte hon med en ilning. De hade kommit med buss rätt tidigt. Hotellet serverade fortfarande frukost när de anlände, så efter incheckningen gick de till matsalen. Veronika hade då undvikit att äta fibrer. Hon ville inte provocera magen - inte ännu. Vid lunch tog hon dock mest sallad, och undvek att fylla magen onödigt tungt. Den var ju sannerligen ordentligt laddad redan. Hon hade sparat sig för det här, och hade planlagt även de sista förberedelserna. Inte förrän efter middagen var det “showtime”. Och vilken föreställning det skulle kunna bli! - - - Konferensprogrammet sträckte sig till nästan 17.30. Efter det var det fritid för deltagarna, till och med för Veronika denna gång. Inget behövde ju kollas upp eller ordnas, eftersom nyförvärvet Mathilde Jensen skötte den saken. Veronika gjorde sig i ordning på hotellrummet, medan hon lyssnade på lite avslappnande musik. Magen hade börjat knorra lite inför middagen, och tarmen tryckte också på en del. Men hon tänkte inte göra den nöjd, utan höll sig tills nödigheten sjönk undan. Hon visste att det bara var tillfälligt. Många fler vågor skulle komma under kvällen. - - - Det var fri företagsvis placering vid borden, så Veronika satt med sina närmare kollegor. Eller så hade det åtminstone varit tänkt. Hon hade sin närmaste chef till höger, och mittemot henne satt just Mathilde Jensen. Hon såg verkligen riktigt läcker ut ikväll. Båda tjejerna satt vid bordets ena ände, så de hade hade bara varsin granne sidledes. Mathilde satt dock bredvid en okänd dam. Hon hörde tydligen till en presumtiv leverantör, och chefen hade bjudit över henne dit. Det gick bra eftersom Greger skulle utebli. Han hade behövt åka hem och vabba. Lite trist, Greger var en kul typ. Om Veronika skulle falla för en kille, så skulle det vara någon som han. Men han var gift, så no deal. Okända damen presenterade sig som Maggie Dylan, men pratade därefter nästan oavbrutet med chefen. Hon var också någon sorts halvhög chef. Cheferna förde samtalet en liten aning stapplande. Veronikas chef stod uteslutande för själva stapplandet, eftersom han inte pratade så jättebra engelska. Maggie själv var från Maine, nordöstra USA. Vartefter vinet serverades gick chefernas samtal smidigare. Veronika fick chansen att prata med Mathilde, längre och mycket mer uttömmande än hittills. Mathilde hade skött sig bra under konferensen, och kunde ta det lugnt hon också. Därför slapp de båda att bli avbrutna. Veronika och Mathilde kom väldigt bra överens, och dansk brytning började nästan verka sexigt. Men bara nästan - någon måtta fanns ju. Veronika fnittrade åt tanken, och Mathilde svarade. Föll reflexmässigt in i fnittret hon med, fast hon knappast begrep varför de skrattade. Det spelade ingen roll, de hade kemi. Men vilken sorts kemi var det egentligen? Var det vinet, eller flirtade de lite? Magen var i farten igen - knappast underligt. Den var ju preppad för just detta. Veronika övervägde om hon skulle avbryta planen. Ursäkta sig och gå kvickt på toaletten. Sedan återvända och prata mer med Mathilde. Fortsätta umgås och se vad som hände. Mathilde skulle hon ju träffa även imorgon. Och egentligen alla andra arbetsdagar efter den. Just därför borde hon ta det lugnt. Låta deras relation utvecklas i lagom takt. Var det nåt så skulle det märkas. Kvällens ursprungliga plan var däremot desto angelägnare. Hon visste inte när tillfället skulle återkomma. Det här var vad Veronika längtat efter, och stubinen var så att säga tänd. - - - Efter kaffet var det en liten paus, innan det var dags för kvällens musik. Fast största dragplåstret var utan tvekan baren. Den var fri fram till klockan 22, så många människor flockades där under pausen. Veronikas mage hade börjat ta kommandot nu, och hon måste börja planera själva finalen. Hon hade funderat på den hundratals gånger, men utan att egentligen i praktiken veta. Eftersom det ändå inte gått att förutse, skulle hon improvisera sig fram efter förmåga. Det gjorde dessutom hela saken mer spännande. Tjejerna ställde sig upp, och Veronika grimaserade. Det här var värre än hon trott. Hon skulle behöva bestämma sig rätt snart. Inom en timme borde fantasin vara verklighet. Längre än så kunde hon knappast klara. Då skulle det ha hänt en olycka - var och hur var hennes nuvarande utmaning. Oturen skulle kunna vara framme endera minuten. Veronika kunde tappa kontrollen här som helst - plötsligt bajsa på sig här i matsalen. Sannolikheten var inte jättehög, men den fanns. Det tryckte definitivt på tillräckligt för det. Hon behövde komma härifrån, och det snart. Skulle hon lämna Mathilde här, ursäkta sig? Nej, hon kom inte på något vettigt. Istället föreslog hon en liten kort promenad. Så fick hon väl hantera nästa steg, hitta på någonting bra i flykten bara. Hon märkte att vinet satt sina spår. Det gick lite extra trögt att tänka. Men så var hon ju dessutom splittrad. Koncentrationen skulle räcka till två viktiga saker: Föra en normal konversation med vackra Mathilde, och undvika att råka släppa ut bajset. - - - Veronika och Mathilde kom ut i kvällsluften. Den relativa kylan hjälpte Veronika att tänka. Hon vägde de alternativ hon kunde se, medan magen fortsatte att larma om evakuering. Om hon slappnade av skulle det komma; Veronika skulle omedelbart börja göra på sig. Hur skulle Mathilde reagera om det hände? Ja, skulle hon förresten märka det genast? Om Veronika höll masken medan det hände? Kanske bara pratade på om inget särskilt, medan det kom i byxorna där bak. Nej, så kunde hon absolut inte göra. Det måste ju verka som en olycka, och då måste hon ju spela förtvivlad. Hon måste verka kämpa, oja sig, stöna. Först därefter kunde hon låtsas ge upp, slappna av och låta byxorna börja fyllas. Hon måste bajsa på sig under äckel - det fick inte verka det minsta skönt. Möjligen första alternativet, om hon undgick upptäckt. Men det trodde hon inte alls på. Det var så mycket och så packat. Laddningen skulle bli både stor och tung. Det skulle vara omöjligt att gömma den. Mathilde skulle inse vad Veronika hade gjort. Modet sjönk och hon vågade bara inte. Särskilt inte ifall de verkligen hade flirtat. Hon ville inte rasera deras spirande relation, oavsett vilken form den egentligen kunde få. På något sätt måste de skiljas åt. Det var Mathildes telefon som räddade situationen. Eller samtalet, som tydligen kom från chefen. Det gällde ett dokument från deras PR-material. Han ville sända det till Maggie Dylan, redan nu ikväll om det var möjligt. Mathilde hade bäst koll på den saken, enligt vad chefen nu påstod i telefon. De visste alla att det inte stämde, men chefen ville säkert inte störa Veronika. Han visste inte att tjejerna promenerade tillsammans. Mathilde skulle genast ta tag i saken. Hon ursäktade sig och tog adjö av Veronika. Höll de varandras blickar aningen för länge? Veronika hoppades verkligen att det var så. Eller så var det en dansk vana. - - - Nu var Veronika fri att genomföra finalen. Skulle hon göra det här och nu? Det var frestande men fortfarande ohyggligt läskigt. Hon skulle vara ytterst utlämnad här ute, så långt bort från säkerheten i hotellrummet. Veronika stod och tvekade ytterligare en stund. Kände trycket stiga och sjunka flera gånger. Upplevde en särskilt fasansfull körare, riktigt gastkramande. Trodde nästan att det skulle börja komma. Var tvungen att trycka händerna mot baken, så diskret som möjligt där i dunklet. Så vidrigt riskabelt och hemskt det var, och samtidigt gjorde det henne vansinnigt upphetsad. Nej, nu måste hon röra sig vidare. Hon började navigera sig bort mot hotellrummet. Även desperat bajsnödig borde hon klara det, om det nu hade varit hennes målsättning. Men det spelade strängt taget ingen roll. För hon tänkte inte riktigt "hinna" fram. Det var själva poängen med hela övningen. Att hon skulle uppleva en riktigt olyckshändelse. Eller åtminstone komma så nära hon vågade. Hon gick tillbaka in genom en sidodörr, där färre människor rörde sig just nu. Hittade trappan till rätt del av hotellet. Hon stannade på en avsats mellan våningarna. Släppte små varma fisar, lättade trycket lite. Tordes inte gå i trappan precis samtidigt, för det kunde bli för stor påfrestning. Ångrade nästan genast att hon stannat till, och att hon valt att lätta sig. Hon borde ha knipit och stövlat på. Då kanske det hade kommit i byxorna, för så hade det ju nästan känts. Nu stod hon här hel och ren. Vilken himla tur, och samtidigt - vad trist. Hon måste vara galen som tänkte så. Hursomhelst - det kunde fortfarande komma endera sekunden. Nu var hon ganska nära sitt hotellrum. Det vore en besvikelse att hinna dit. Fast hon ville ta sig ännu närmare, så att hon fort kunde fly undan. Hon kunde knappast vänta in kroppen helt, det skulle bli orimligt svårt att tajma. Därför måste en eventuell “olycka” ske medvetet - åtminstone mer eller mindre, det föreföll ofrånkomligt. Fast det återstod ju förhoppningsvis att se. - - - Ett bedövande kraftigt och molande tryck steg. Det var ett hörn kvar att runda, därefter en lång rad dörrar längs korridoren. Borde vara ungefär tjugo eller trettio meter. Sedan skulle hon vara framme vid räddningen. Hon började röra sig lite fortare nu. Det blev till en del av skådespelet. Som att hon verkligen försökte hinna fram. Slutmuskeln började darra på ett oroväckande sätt. Så här länge hade hon aldrig väntat. Inte när det funnits folk i närheten, och inte när hon samtidigt gick raskt. Det fanns väldigt snart ingen återvändo längre. Dags för antingen katastrof eller mirakulös räddning. Hon satte blixtsnabbt upp ett avgörande villkor: "Folk i korridoren betyder att jag avbryter, att jag försöker klara de sista meterna. Om det är folktomt så händer det; då bajsar jag helt enkelt på mig. För att jag inte hann till toaletten. Såklart av ren otur i så fall." Hon skulle låta slumpen avgöra ödet strax. Kroppen kändes laddad av bävan och förväntan. Upphetsningen förhöjdes också av den växande skräcken. Veronika skyndade på stegen mot korridorens korsning. Försökte skjuta bort rationella tankar ur huvudet. - - - Hon rundade hörnet och det var över. Insikten fanns där som en glasklar blixt. Åratal av nyfikenhet skulle stillas här ikväll. En fantasi hon burit så himla länge. Hennes medvetna jag registrerade en tom hotellkorridor, och sedan tog någon annan del över. Bara delvis tänkande men ack så handlingskraftig. Nu var det för sent för toaletten. En stöt gick genom kroppen, mot tarmarna. Veronika tvärstannade och magen drog ihop sig. Hon släppte taget och lät naturen bestämma. Ett svällande tryck fick slutmuskeln att bukta. Den öppnade upp med en torr prutt. Sände signaler om både triumf och katastrof. Känslan av befrielse och rörelse där bak, när något monstruöst sköt ut i trosorna. Det hände med ett sorts skvalpande brak. Förnuftet skrek åt henne att sluta genast! Men kroppen lydde inte ett enda dugg, och det bara fortsatte komma i byxorna. Det var kortslutning i huvudet några sekunder, och Veronika stod som förstenad på stället. Hon kunde såklart fortfarande röra på benen, men inte under just de här förutsättningarna. Det passade inte ihop med att bajsa. Den grundläggande potträningen hindrade tillfälligt hennes framfart. Självbevarelsedriften trumfade så hennes förlamning och förvirring. Hon kunde inte stå kvar här ute. Måste tvinga sig själv att fortsätta gå. När som helst kunde en dörr öppnas. Hon började gå steg för steg framåt, medan hon fortsatte att bajsa på sig. Som vuxen kvinna på konferens en torsdag. Det var vettlöst och så vansinnigt tändande. Känslan var henne egentligen inte särskilt främmande - av pulserande och vibrerande värme där bak, av svullnad och knölig friktion mellan skinkorna. Den stramande och sjunkande känslan i trosorna, förnimmelsen av hur tyget stadigt töjdes ut. Det som verkligen var nytt var omständigheterna. Mer eller mindre offentligt och utan skyddsnät. Hon oroades av ljuden inifrån sina trosor. Även om bara hon kunde höra dem, så länge hon var ensam i korridoren. En långradet klistrigt raspande och mjukt frasande, och emellanåt dämpade knorranden och fuktiga sprakanden. Lätena måste väl ändå vara uppenbara? Det kunde inte fanns någon alternativ tolkning; bajs som kommer ut i någons byxor. I det här fallet Veronikas mörkgrå byxdress. Hon nådde just en spegellist mellan dörrarna. Där skymtade hon hur byxbaken buktade ut. Det var nära att hon blev stående - skulle vilja kunna memorera den där synen. Hur byxorna putade ut mer och mer. Men hon tvekade bara i några sekunder. Hon slet ögonen från byxbaken, tittade upp. Mötte istället sin intensiva men skrämda blick. Kinderna blossande, munnen ett tunt koncentrerat streck. Veronika måste fortsätta gå mot sin dörr. Byxornas skvallrande form skulle knappast undgå upptäckt. Åtminstone säkert inte sedd rakt från sidan - som ifall närmaste dörr plötsligt skulle öppnas. Bullen stack ut mer än hängde ned, åtminstone utifrån vad spegelbilden hunnit visa henne. Hon svor inombords över de många stegen. Det blev svårare och svårare att gå. Byxorna fylldes av flera dagars medvetet sparkapital. Det var meningen att skulle märkas. Bli en rejäl tung klump över baken. Och nog hamnade den där nu alltid. Liksom svängde för varje steg, och hade börjat tyngas ned oroande mycket. En pendlande tygpåse fylld av pinsam olycka, som inte alls var det minsta planerad. Det skulle åtminstone en betraktare förhoppningsvis tro. Nu var det ett tiotal dörrpar kvar. Alltså fortfarande många steg kvar till säkerheten. Ännu fanns absolut risken att bli upptäckt. Den skräckblandade förtjusningen fick det att pirra, ja formligen vibrera på alla möjliga ställen. Man får ju inte bajsa på sig! Ändå var det vad Veronika gjorde nu. Och tänk om någon skulle få veta! Vid det här laget kände hon lukten. Inte så skarp men ändå klart talande. Skvallrade om att hon gjort i byxorna. Nervositet och upprymdhet slogs mot ren panik. Blev en blandning mellan äckel och trots. Kombinerade skamsvettningar med rysningar av välbehag. Gjorde henne kissnödig mitt i alltihop också. Äntligen var hon färdig med sitt dåd. Det hade slutat komma mer i trosorna. Nu måste det synas tydligt där bak, och hon närmast vaggade ju fram bredbent. Hon skulle verkligen behöva hålla ihop benen, om inte annat så för blåsans skull. När hon gjorde det måste hon grimasera. Den varma massan tvingades ur sitt läge, pressades ihop och förflyttade utåt och nedåt. Det spände och stretade bak i byxorna. Hon lyckades förflytta sig graciöst sista biten. Åtminstone relativt sett utifrån de rådande omständigheterna. Skevt, som om hon hade fått skoskav. Men inte som hon gjort alldeles nyss - inte som någon som skitit på sig. Nu var hon framme vid sin dörr. Hon skulle äntligen kunna slappna av lite, bara hon inte vore så vansinnigt kissnödig. - - - Det var såklart då det skulle hända. En dörr snett bakom henne öppnades plötsligt. En kvinnas röst pratade ivrigt på engelska: “...wouldn’t surprise me much if it did!” Veronika frös till is framför sin dörr. Vågade inte röra sig men måste skynda! Började rota fram nyckelkortet ur sin handväska. Varför det nu inte redan var framplockat. Vilken jävla dum bimbo hon kunde vara! “Anyway, it’s all down to the testing.” Kvinnan hade rört sig ut i korridoren. Veronika hade inte hört några fler röster. Det borde ju vara en person till, eller kanske ännu fler på väg ut. Veronika visste inte vad som var värst. En, två eller flera personer i grupp. Fler ögon och näsor ökade ju risken. Veronika skulle bli ertappad med bajsfyllda byxor! Hon kände sig helt säker ett ögonblick. Det kramade av panik i hennes blåsa. Hon kissade sånär på sig av bävan. Men känslan passerade och blåsan klarade sig. Veronika insåg att det fortfarande fanns hopp. Flera personer skulle kanske istället distrahera varandra. Det ökade Veronikas chanser i så fall. Det blev oroväckande tyst i några ögonblick, sedan fortsatte kvinnan sin del av konversationen. “Yeah, we’ll know for sure before long.” Hon pratade alltså med någon i telefon! Var det bra eller dåligt för Veronika? Och de kunde såklart fortfarande vara flera, fast bara kvinnan hon hört använde telefon. Veronika ville så gärna veta mer, men hon vågade inte vrida på huvudet. Ögonkontakt skulle väldigt lätt kunna avslöja henne. Antingen direkt genom hennes vilt rodnande uppsyn, eller för att främlingarnas blickar började vandra. Veronikas darrande hand fick tag i nyckelkortet. Kämpade fumligt för att vända det rätt. Den varma massan mot baken fyllde tankarna. Den och blåsan som fortfarande riskerade tömning. Hon hörde kvinnan liksom stanna upp lite. "Oh my, something really reeks around here" utbrast kvinnan med lätt äcklad ton. Det verkade åtminstone bara vara hon ensam, för fortfarande hördes det inga andra röster. Kvinnans dörr stängdes, och lätta steg hördes. Stegen verkade tillhöra bara ett par fötter. "They need to air this place out!" Kvinnan skrattade åt något hennes samtalspartner sade. Veronika väntade sig någon slags reaktion snart. Hur kvinnan skulle ropa till eller flämta. Tyngden i byxorna kändes som flera kilo. Som att den stack ut en meter. “I know! Four star hotel my ass!” kvittrade kvinnan och fortsatte att röra sig. "Well, the results should be in Thursday" Kvinnan rörde sig, tog några steg närmare. Det ilade och brände i Veronikas blåsa. "For the time being, we should probably…" avbröt sig kvinnan ganska tätt bakom Veronika. Rysningar av skräck gick längs Veronikas ryggrad. Kvinnans senaste ord hade hörts kristallklara. Som om ansiktet riktats rakt mot Veronika. Ingen rörelse kunde märkas bakom Veronika längre. Kvinnan måste ha tvärstannat av någon anledning. Veronika kände sig fasansfullt säker på varför. Hon kände sig uttittad, påkommen, ertappad, tillintetgjord. Tankarna virvlade i hennes stackars överhettade hjärna. Det första - det fanns ingenstans att fly. Det andra - det gick inte att dölja. Om hon var upptäckt måste hon agera. Skulle hon försöka bortförklara sin pinsamma olycka? Benen skakade och allt blev för mycket. Hon tappade kontrollen över blåsan på riktigt. Varmt kiss började forsa ut i trosorna. Hon kunde verkligen inte hjälpa det. Det väste och skvalade, om än dämpat. Värmen spred sig i skrevet, över låren. Bakåt i den hiskeliga massan hon skapat. Kittlande strilar ilade utför hennes båda ben. Av någon anledning skruvades pinsamheten upp massor. Fast hon redan hade bajsat i byxorna. För att kissolyckan var "the real deal", en helt äkta och oplanerad förarglig överraskning. Antagligen rodnade Veronika över hela kroppen nu. Det slapp ut en prutt under kaoset. Den bubblade genom kisset som runnit dit. Fet chans att kvinnan inte hört den! Möjligen om hon hade headset med lurar. Men om inte så var hoppet ute. Veronika hade ju sannerligen erbjudit hela paletten: Doft, synintryck och ljud - vad kunde fattas? Kvinnan visste att hon gjort på sig. Det var hon nästan helt säker på. Att kvinnan måste ha sett och förstått. Hoppades att det inte skulle vara så, önskade det på samma gång ändå innerligt. Hur fan nu det egentligen gick ihop. Det hettade i ansiktet och öronen tjöt. Veronika tog ett djupt andetag och blundade. Det fanns ljusa blixtar bakom hennes ögonlock. Hon fick för helskotta inte svimma nu! Sekunder gick, Veronika kom till sans igen. Hon bröt sin handlingsförlamning, försökte agera normalt. Lyckades med det hon redan borde gjort - fick äntligen in nyckelkortet i dörrens lås. Låset blinkade grönt och klickade tjänstvilligt till. Veronika tryckte ned handtaget, dörren gled upp. "Yeah, no it's just… I think… um…" Det kunde tolkas precis hur som helst. Kvinnan lät distraherad men inte särskilt chockad. Veronika tog det som ett gott tecken. Kanske hade personen i telefonen avbrutit kvinnan, fått henne att tappa spåret en aning. Veronika försökte åtminstone ihärdigt intala sig det. Det verkade som om kvinnan åter gick, och äntligen rörde sig vidare förbi Veronika. Veronika tog två snabba kliv över tröskeln, in i hotellrummets mörker och relativa säkerhet. - - - Byxornas tyg smetade fast mot hennes ben, varmt och tungt och genomsurt av kiss. Det hade runnit ut lite på korridorsmattan. Hon hann se det som allra hastigast, när hon flydde in i rummets mörker. Hon lyckades stänga dörren nästan helt normalt, trots att hon dragit igen den hastigt. Så lutade hon utmattad ryggen mot dörren. Flåsade och samlade krafter där några ögonblick, innan hon satte sig i rörelse igen. Hon stapplade in på hotellrummets lilla toalett. Allt det fasta varma i trosorna gungade, sviktade och gled mot rumpans känsliga hud. Ändå satte en barnslig förnekelse plötsligt in. Veronika kämpade för att lugna ned andningen. Stängde och låste om sig i mörkret. Gömde sig för alla, inklusive sig själv. Detta hade inte hänt, inte i verkligheten. Hjärtat dunkade och skvallrade om raka motsatsen, likaså gjorde dofterna hon förde med sig. För att inte tala om trosornas tyngd. Jo, det hade hänt på riktigt. Adrenalinet kom rusande i ytterligare en våg. Veronika skakade av både lättnad och upphetsning. Hon hade levt ut två vansinniga fantasier. Idéer hon länge haft inne i huvudet, och som hon trott skulle stanna där. Nu hade hon plötsligt gjort båda sakerna - bajsat och kissat på sig inför publik! Det fick henne att koka av motstridigheter. För det var ju olyckor med flit, åtminstone den mest förbjudna av dem. Men hon hade kissat på sig oavsiktligt. Blandningen av egen vilja och okontrollerbara omständigheter - en potent cocktail av Veronikas hemligaste fantasier. Hon tände lyset och bländades några sekunder. Sen såg hon sig själv i spegeln. Mindes tydligt bliden senast hon stått här - ett precis lagom uppsminkat ansikte, inga överdrifter. Nu rodnade hon över nästan hela huvudet. Svettpärlor glittrade över den mestadels flammiga huden. Veronika kunde ha sprungit ett mindre maratonlopp, med tanke på hur hon nu såg ut. Eller gjort i byxorna inför en främling. Hon visste vilket alternativ som var sant. Minen och blicken återspeglade hennes motstridiga känslor. De utstrålade både skrämt djur och triumf. Ögonen glittrade av fasa, men inte enbart. Misstro, stolthet och vansinnig upphetsning - allt blandades. Så lät hon blicken vandra mot katastrofområdet. En stor oval mörk fläck i skrevet, där kisset sugits upp av hennes byxor. Ränder hela vägen ner utmed båda byxbenen. Hon vred kroppen framför spegeln, inspekterade baksidan. Byxbaken saggade djupt på ett svårförklarligt vis - utifrån att Veronika var en vuxen kvinna, inte en liten barnunge utan riktig kontroll. Dessutom nådde kissfläcken upp över halva skinkorna, i ett nästan retligt prydligt hjärtformat mönster. Det var olidligt uppenbart från alla vinklar - allting som kunde hade kommit i byxorna. Och det hade hänt i en hotellkorridor. Inte på någon säker och privat plats, utan offentligt och potentiellt synligt för alla. Veronika var riktigt vimmelkantig av alla intrycken, och möjligen även en aning av vinet. Hyn såg plötsligt blek ut i spegeln. På tvättstället stod en redan fylld vattenflaska. Hon drack några djupa klunkar ur den. Märkte att hon darrade lite på händerna Lutade sig någon minut fram över tvättstället. Yrseln gav med sig och hon andades djupt. Hon mådde inte illa eller så, tvärtom. Kåtheten var väldigt påtaglig och krävde åtgärder. Hon krängde av sig sina båda skor, vilket var lite svårare än det brukade. Det berodde på att strumpbyxorna var blöta, och att skorna delvis också var det. Den svajande högen där bak bidrog också Hon måste komma ihåg att skölja skorna. Just nu måste hon fånga detta tillfälle. Hon ville liksom permanenta upplevelsen i minnet. Veronika släckte ljuset igen - tog emot mörkret. - - - Hon återupplevde de senaste minuterna i fantasin. Fast hon lät dem samtidigt komprimeras ihop. Hon destillerade fram essensen av det hela - hur hon bajsade och kissade på sig, och hur en okänd kvinna upptäckte henne. Ena handen slank ned innanför vått trostyg. Den andra kupade om ett längtande bröst. Båda händerna masserade flinkt och väldigt vant. Den verkliga magin levde i Veronikas huvud - i bilderna och intrycken som vävdes ihop. Hon var iakttagen och måste hålla sig, men hon var så vansinnigt överjordiskt nödig. Kroppen behövde krysta - att knipa gick inte. Hon hade verkligen inte något val längre. Och bakom henne stod hennes egen publik. Kvinnan som skulle se det hela. Som nu skulle se Veronika göra det: Skita i byxorna och pissa ner sig. Veronika var på väg mot århundradets orgasm. Hon gav ljud ifrån sig, flämtningar och gnyenden. Så lät hon perspektivet vända om helt. Som om hon istället själv varit betraktaren. Hon såg en tjej stå vid dörren, den som uppenbarligen ledde till hennes hotellrum. När hon närmade sig märkte hon det - tjejens grå byxor började puta ut bak; tyget mörknade och kiss började droppa. I samma ögonblick var hon också den tjejen. Var både betraktare och drabbade samtidigt. I det nedsläckta badrummet stod verklighetens Veronika, och hon genomfors av en mäktig krystning. Det gnisslade till och spruttade där bak. En skiftning i högen när den växte. Ett vått skvalande ljud steg och sjönk. Skötet och benen värmdes av ytterligare kiss, liksom Veronikas tjänstvilliga och ivrigt spelande fingrar. Urladdningen när Veronika kom var närmast monumental. Efteråt kunde hon faktiskt inte minnas ordningsföljden: Kom det i byxorna av själva orgasmen? Kom orgasmen när hon gjorde på sig? Och spelade det egentligen någon roll alls? Hon var verkligen ett tvättäkta freak ikväll, och hon älskade varenda sekund av det. |
Fortsättning:
Del 1 (19 okt 2020)Del 2: Konferenser och katastrofer (19 okt 2020)
Del 3: Konferenser och Katastrofer II - Mathildes Motgång (20 okt 2020)
Tillagd 15 okt 2020 Noveller #Kvinna #Skamlekar/förödmjukelse #Okontrollerade olyckor
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.