Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoTotal Regression
Del 4: En dejt med skötbordet
| (Först och främst vill jag verkligen be om ursäkt för det otroligt långa avbrottet på det här alstret. Det har hänt otroligt mycket i mitt liv under den här perioden. Jag har bland annat gift mig och flyttat till Stockholm och tillbaka, så jag har haft en del saker att komma in i. Nu har jag läst igenom alstret från början och vet nu hur jag ska fortsätta med det. Stort tack för ert tålamod och för er positiva feedback! Njut av fortsättningen!) - “Har mammas flicka sovit gott? Det verkar iallafall så, med tanke på din sängfrisyr. Ja, du har varit utslagen i flera timmar!”. Jag tittar ogillande på Robonanny, men säger ingenting. -”Jag ser att du tagit av dig din onesie. Mamma måste nog göra en specialare med den så att du inte kan ta av den själv. Du kan ju inte springa omkring halvt naken och bli förkyld heller! Tokiga unge!”. Hon närmar sig spjälsängen alltmer, jag hatar den där roboten. Jag kommer aldrig kunna fly härifrån så länge hon finns här. Jag måste komma på ett sätt att bli av med henne… Robonanny stannar framför spjälsängen, låser upp låset och öppnar luckan. -”Hur är det med blöjisen då? Behöver du byta?”. Jag börjar rodna kraftigt och försöker gömma ansiktet i täcket. Men bara någon sekund senare rycks täcket ifrån mig och min fulla blöja blottas. -”Oj, vilken full blöja! Ja, mammas lilla älskling är verkligen i behov av ett byte, ja det är hon, ja det är hon.”. Den där tillgjorda bebisrösten gör mig fullständigt vansinnig! Men mest av allt blir jag generad och jag lägger mitt illröda ansikte i mina händer. -”Såja, såja gumman. Vi ska byta din blöja så blir allt bra sen.”. Jag skakar på huvudet utan att säga något men känner hur robotens ena hand fattar tag om min högra underarm och hon börjar dra i mig. -”Oj! Du har ju läckt också. Vi får nog använda en tjockare blöja den här gången.”. “Tjockare!” tänker jag för mig själv. Är det ens möjligt?! Den här är obekväm som det är, jag tänker inte ha en ännu tjockare på mig! När jag närmar mig luckan sätter jag båda mina fötter mot varsin spjäla på vardera sida av luckans öppning och kämpar emot för att inte dras med ut. -”Snälla hjärtat, börja inte bråka nu igen. Mamma orkar inte. Var en duktig unge och kom nu.”. -”Du är inte min mamma har jag sagt! Och jag tänker inte följa med dig! Släpp mig genast!”. Roboten suckar, släpper min arm och tar tag i båda mina vrister och drar ut mig ur spjälsängen. Det hela går så fort att jag knappt hinner reagera. Lika snabbt lyfter hon upp mig i sin famn och börjar gå mot skötbordet. -”Nej! Släpp mig!” skriker jag och försöker vränga mig ur robotens grepp. Jag kommer några centimeter ibland, men roboten är snabb med att ta ett nytt tag. Hon säger inget utan fortsätter bara att gå mot skötbordet. Jag sprattlar och kämpar och till slut känner jag hur roboten sätter ner mig. Hon sätter mig på skötbordet med benen över kanten och placerar sina armar på vardera sida om mig för att jag inte ska ta mig någonstans. -”Hjärtat, du har varit grinig hela dagen. Du har badat, fått mat, och sovit. Vad är det som är fel gumman? Är du hård i magen? Behöver du göra bom-bom?”. Jag blir knallröd i ansiktet, mer obekväm har jag nog aldrig varit. -”NEJ! Jag behöver komma härifrån!”. -”Åh, hjärtat… Seså, lägg dig ner nu.”. -”Nej! Jag vill inte, inte igen!”. Jag kämpar emot när Robonanny trycker ner mig på skötbädden, men självklart gör det ingen nytta. Mitt förnuft säger att jag inte har en chans mot en maskin, men jag tänker inte lägga mig ner utan att kämpa! -”Men lilla du, det är bara ett blöjbyte. Du har gjort det här många gånger förut. Det blir skönare med en torr blöja sen.”. -”Jag vägrar, jag vägrar, jag vägrar!” skriker jag för full hals och sprattlar av alla krafter. Men i ett svep spänner hon fast min ena arm på skötbedden, och någon sekund senare gör hon det med den andra. Jag sparkar allt vad jag orkar, men snart sitter det ena benet fast och sen det andra. Jag sitter fast i samma vinsch som tidigare idag. Med skillnaden att jag inte har en metallstång mellan mina ben. Sedan spänner hon fast en rem över min mage så att jag verkligen inte ska komma någonstans. -”Om du bara ville samarbeta älskling, då skulle allt det här gå så mycket lättare. Nu ska mamma ta av den här fulla blöjisen.”. Någon sekund senare både hör jag, känner jag och ser hur roboten lossar på en av tejparna på blöjan. Det prasslar till när hon rycker av den och jag börjar rodna igen. Jag tittar bort för att försöka skämmas lite mindre, men det funkar sådär och jag kan känna en ensam tår som börjar rulla ner för min varma, röda kind. Tre tejpar senare känner jag hur fronten på min blöja lyfter från mitt skrev och luften kommer i kontakt med mina nakna blöta hud och det blir kallt. En rysning går genom min kropp och jag får gåshud på mina armar. -”Oj, oj, oj vilken full blöjis!”. Jag sluter ögonen hård av skam och låtsas som att jag inte hörde det där. Jag försöker tänka på något annat, men det är otroligt svårt. Jag skäms så mycket att jag skulle kunna dö här och nu. Om det ändå kunde hända… -”Och upp åker vi…” säger hon medan mina ben börjar vinschas upp och min bak börjar lätta från vadderingen som ligger under den och det blir ännu kallare. Med ett prassel försvinner blöjan från under min rumpa och Robonanny rullar ihop den och kastar den under skötbordet. -”Nu ska vi torka av dig gumman.”. Faktumet att hon berättar allt hon tänker göra med bebisröst är så oumbärligt förödmjukande och jag skulle göra vad som helst för att slippa det. Jag känner plötsligt en våtservett som börjar vandra över mina privata delar och en till som torkar min bak. Jag tittar bort ut i rummet och försöker tänka på annat, men att se alla dessa bebisgrejer i vuxenstorlek gör knappast saken bättre. Jag avbryts i mina tankar av en liten cylinderformad sak som stoppas upp i min rumpa. -"Uff! Vad gör du?! Sluta!". -"Jag vet att det är obehagligt gumman, men snart blir det bra.". När hon avslutat den meningen känner jag något kallt och kletigt som sprutas in i min ändtarm och jag börjar grimasera kraftigt av obehag. -"Sluta! Sluta! Sluta! Sluta! SLUTA!!!" skriker jag så högt att jag får ont i halsen. Sekunden senare slutar kletet att sprutas in och cylindern försvinner ur min rumpa. Direkt känner jag en varm, pirrande och fruktansvärd känsla i min ändtarm. Jag grimaserar och gnyr högt. -"Så lilla hjärtat. Nu ska nog din mage bli lite snällare snart.". Då förstår jag vad det är som har hänt. Hon har gett mig ett lavemang! -"Så här kan du inte göra! Du kan inte! Din avskyvär…" mitt gormande avbryts av en gigantisk rosa napp som trycks in i munnen på mig. Jag spottar ut den lika kvickt. -"Kan du sluta behandla mig som en bebis?! Jag är sexton år gammal! När du släpper loss mig härifrån ska jag se till att du hamnar på skroten!". -"Nu är jag trött på ditt skrikande lilla fröken." säger hon och stoppar in nappen i munnen på mig igen. -"Låt den vara kvar, annars får du ta timeout igen.". Jag misstänker att det innebär att jag skulle få smisk igen också. Än en gång känner jag mig besegrad och låter skamset nappen vara kvar i munnen. Jag rodnar, och nu hör jag hur roboten börjar prassla med en blöja som hon vecklar ut under mig. Hon sänker ner mig på den mjuka vadderingen och jag hör hur hon skruvar av ett plastlock från en burk. -"Nu ska vi pudra dig lite, ja, det ska vi, ja, det ska vi!". Jag himlar med ögonen och rod ar ännu mer. Det här är så förnedrande. Jag känner hur hon pudrar mig rikligt och jag börjar känna lukten av bebispuder. När hon är klar skruvar hon tillbaka locket på burken och lägger blöjans framsida över min front. Nu först känner jag hur otroligt tjock blöjan faktiskt är. Jag tittar ner och ser förutom den gigantiska rosa blöjan med enhörningar på någon slags extra vaddering inuti. Nästan som om det ligger en andra blöja inuti den redan supertjocka rosa och vita blöjan. När hon sedan tejpar ihop blöjan ser jag något som gör mig otroligt röd och generad. Jag har aldrig skämts så här mycket i hela mitt liv! Tejparna på den blöjan hon tidigare tog av mig såg iallafall annorlunda ut från de tejpar som brukar finnas på bebisblöjor, men det gör inte de här! De ser ut precis som de tejpar som vilken unge som helst med blöjor skulle ha! För varje sekund som roboten håller på med blöjan så känner jag hur en liten del av min självrespekt dör inom mig. Efter vad som känns som en evighet är hon äntligen klar med blöjan. -"Så, nu är mammas lilla plutt torr och ren igen!" säger hon och klappar lekfullt ett par gånger på fronten av blöjan. -"Då är det bara en sak kvar.". Vad är det mer hon tänker göra nu då? Roboten sätter sig på huk bredvid skötbordet och börjar prassla med något. -"Här är de!" säger hon och reser sig upp. I sin hand håller hon något som ser ut som en transparent jättestor plasttrosa. -"Nu ska vi se till att det inte blir några läckage!". Hon lossar mitt ena ben från vinschen och trär igenom det genom ett av hålen i plasttrosorna. Jag gnyr besvärat men gör inte motstånd. Sedan lossar hon det andra benet och och trär igenom det också. Hon drar upp trosorna över min gigantiska blöjade bakdel. Och när de är på plats drar hon i ett par snören som får resåren runt min midja och mina ben att dra ihop sig och bli tajtare och tajtare. När de är riktigt tajta sätter roboten till min förskräckelse ett litet lås på snörena som gör att gör att de inte kan röra sig alls. -"Så, nu är du nästan redo för vår promenad gumman!". Promenad?! Fortsättning kommer. |
Fortsättning:
Del 1 (18 apr 2020)Del 2: Förnedringen fortsätter. (9 aug 2018)
Del 3: Att skapa ett monster. (13 aug 2018)
Del 4: En dejt med skötbordet (18 apr 2020)
Tillagd 18 apr 2020 Noveller #Kvinna #Adult Babyhood #Napp, etc. babyattribut #Kärleksfullt omhändertagande #Uppfostring/Disciplin #Påtvingad babyfiering #Rörelsehindring/bondage #Smisk #Smärta #Skamlekar/förödmjukelse #Tvångsmatning/tvångsdrickning #Allt-i-ett-blöjor #Blöjbyxor/plastbyxor #Extremt blöjbärande #Våta blöjor #Smutsiga blöjor #Okontrollerade olyckor #Plast/lack/PVC #Medicinskt/doktorlekar
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.