Maskinens fånge Del 3

Maskinens fånge

Del 3: Den totala förnedringen

Natalie blev upplockad av maskinens armar för vad som kändes som hundrade gången den här natten. En lucka i golvet öppnades, och från den fördes en ny möbel in i rummet. Natalie förstod inte riktigt vad det var för något. Det såg ut som någon sorts bänk, eller ett väldigt smalt picknickbord, eller kanske något slags gymutrustning. Den bestod av en lång brits i mitten som lutade lite framåt, med smalare dynor en bit nedanför på båda sidorna. Själva möbeln var i svart trä, vilket var annorlunda från resten av möblemanget som gick i vitt. På ovansidan var den klädd med dynor i rött läder. Färgerna fick den att se ’elakare’ ut än de andra sakerna i rummet. Natalie blev genast nervös, och hon blev inte bättre till mods när de mekaniska armarna placerade henne på möbeln. Hon fann sig liggande med överkroppen på delen i mitten och med knäna och armbågarna på sidodynorna, i en krypande ställning med sin stora blöjbak putande ut provokativt över kanten. Och givetvis blev hennes armar och ben fastspända igen.  

”Det här kommer kanske kännas lite konstigt först, men försök att slappna av”, sa Leila och klappade flickan lugnande på stjärten. ”Det här är för ditt eget bästa.”  

Natalie blev inte det minsta lugnad av de orden. Ännu mindre lugn blev hon när ett par av händerna vek upp hennes kjol, varsamt lossade på tejpbitarna på blöjan, och vek ner den så att hennes rumpa blottades. Hon vred ängsligt på huvudet och såg sig om över axeln, och fick då se en ny arm dyka upp med en liten flaska i handen. Från flaskan sprutades en genomskinlig oljeliknande vätska ut i en väntande robothand. En hand som genast började smörja in hennes stjärthalvor, som fortfarande var röda efter smisket tidigare. Det kändes som att det lindrade den ihärdiga smärtan lite grann, och Natalie suckade nöjt.

  ”Det här var ju inte så farligt”, sa hon, vände blicken framåt igen, och började slappna av. ”Varför försökte du skrämma upp mig så mycket om du nu bara skulle ge mig lite massage?”
 ”Det här var bara uppvärmning”, kom svaret. ”Det är NU det kanske kommer kännas lite obehagligt.”  

Handen slutade nu att massera henne. Hon vred huvudet bakåt igen, osäker på vad som skulle ske. Det behövde hon dock inte fundera länge på då hon såg att istället för att smörja in hennes stjärtklot höll maskinen nu på att smörja in pekfingret på en av robothänderna. Ett finger som strax därefter fördes rakt mot hennes rumpa.  

”Nej nej nej nej nej!” skrek Natalie förtvivlat och stretade förgäves emot sina läderfängsel för att komma undan. ”Du får inte! Inte i min-…”

  Länge än så kom hon inte förrän det väl inoljade fingret gjorde kontakt med hennes anus, vilket fick hennes ord att försvinna i ett grymtande av skräckblandad upphetsning. Natalie hade ett väldigt känsligt bakre hål, och det lade maskinen märke till direkt. Den började med att retas med fingerspetsen precis vid öppningen, lät den stryka runt i cirklar, och sen sakta tryckte sig in en centimeter i Natalies stjärt, bara för att genast dra sig ut igen. Natalie stönade kraftigt och putade ut med rumpan hungrigt, som för att jaga efter fingret. Återigen blev hon överkommen av en plötslig kåthet. Hon insåg i en del av hjärnan att hon måste vara påverkad av något i mjölken eller maten. En drog eller ett medel som ökade hennes libido. Men det var svårt för henne att tänka på det nu, då fingret återigen trycktes mot hennes analöppning. Den här gången pressades det in ett par centimeter, där det vände och vred på sig för att ordentligt smörja in den ljudligt upphetsade Natalie. Sakta drogs fingret ut igen, vilket ledde till ännu ett frustrerat grymtande från henne. Hon försökte gnugga musen mot den nerkissade blöja som låg under henne, men fastfängslad som hon var hade hon inte tillräckligt med mobilitet för att få särskilt mycket effekt av det.  

”Nämen, vad gör du för något?” sa Leila med låtsad överraskning. ”Det här är en medicinsk behandling för ditt eget bästa. Det är inget utlopp för dina perversa lustar!”

  En hand smiskade till henne ett par gånger gånger vilket fick henne att rycka till av smärta, men när fingret återigen trycktes in i henne med en ny klick olja ersattes det genast av ren njutning igen. Den här gången tvingade fingret sig långt in i rumpan, ända till nedersta knogen, men den gjorde det plågsamt sakta så att Natalie kunde känna varje millimeter i sitt hyperkänsliga anus. Det var som om alla nervtrådar i hennes kropp hade ställts på helspänn. Fingret snurrade runt i stjärten nu, ivrigt utforskande, och Natalie kunde inte göra annat än att vicka obscent med rumpan för att öka friktionen. När Leila sedan sträckte in en hand under henne och lätt snuddade vid hennes blygdläppar utstötte Natalie ett gurglande läte av total kåthet.  

”Så våt du är, Natalie”, sa maskinen med hes stämma. ”Och det är nog inte som bebisen har kissat på sig den här gången, eller hur? Gillar du när jag leker med dig så här? Jag kan göra vad jag vill med dig. Du varken kan eller vill hindra mig. Du som påstod att du var vuxen, när du egentligen bara är en liten blöjslyna. MIN lilla blöjslyna…”

  Natalie reagerade inte ens på det grova språket maskinen använde. Det var vid det här laget uppenbart att sessionen inte handlade om riktig barnvårdnad. Nej, den brunhåriga kvinnans hela uppmärksamhet var fäst vid robotfingrarna. Dels det som nu gled in och ut i stjärten på henne, och dels det som plågsamt sakta fördes fram över hennes fitta, från allra längst bak och framåt, över läpparna, upp mot hennes klitta, sakta men säkert. Det var nästan framme nu. Hon spände sig och höll andan, förberedd på den totala extas som skulle komma när den rörde vid hennes känsligaste knopp, snart, snart, nu…!

  …Men då försvann handen mellan hennes ben, och fingret som hade pullat henne i baken drogs ut med en gång. Natalie skrek i ren frustration och lät huvudet falla ner på den röda läderdynan. Hon hade varit så nära att komma! Hon försökte återigen gnida skrevet mot sin blöja, men det var inte tillräckligt. Hon fick återigen en dask på rumpan för besväret.  

”Fy på dig!” sa Leila. ”Jag skulle bara smörja in dig lite för att underlätta behandlingen, och så uppför du dig på det viset. Så där gör inte en fin flicka.” 
”Snälla”, tiggde Natalie ynkligt. ”Kan du inte bara… Smeka mig lite… Jag lovar, jag gör precis vad du vill, om du bara…” 
”Du gör precis vad jag vill oavsett vad”, avbröt AI:n henne och smiskade till henne igen. ”Det är inte du som bestämmer här. Nu är vi i alla fall snart redo att påbörja behandlingen.”  

En ny arm dök upp, med en lila napp i handen. Det såg dock inte riktigt ut som en vanlig bebisnapp. För det första stack smala läderremmar ut från sidorna på den. För det andra var den faktiska nappdelen väldigt mycket större än normalt, vilket Natalie blev högst medveten om när den krängdes in i munnen på henne. Den var nästan stor som en ball-gag och gav en oangenäm smak av latex på hennes tunga. Remmarna på nappen spändes runt hennes huvud, vilket såg till den inte gick att spotta ut. Natalie försökte protestera, men det gick inte att få fram några tydbara ord när hennes mun var så uppfylld.  

”Det där borde jag ha gjort för länge sedan”, sa Leila nöjt. ”Inget tröttsamt gnäll från olydiga flickor.”  

Efter det kom två händer och lossade lite på snörningen i Natalies korsett, så att den inte satt åt så hårt om hennes midja. Natalie förstod inte avsikten just då, men hon var i alla fall tacksam. Hennes mage kändes rätt full redan efter all mjölk och bebismat hon hade tvångsmatats med, och det var även skönt att slippa ha brösten så hårt upptryckta.  

”Du undrar kanske vad det här handlar”, om började Leila. ”Bland det första jag sa till dig i början på den här rumsdemonstrationen var att du är en bebis och att bebisar behöver blöja. Du har protesterat och sagt emot hela tiden och påstått att du är en vuxen kvinna. Till slut kissade du ändå i blöjan som den bebis du är, men du vägrar fortfarande att erkänna din roll. Så vi måste gå ett steg längre. Från nummer ett till nummer två, om du förstår vad jag menar.”  

Med nappen i munnen kunde Natalie bara gny oroligt till svar. Hon förstod mycket väl vad AI:n syftade på, men bara tanken fick henne att rysa. Det vore den ultimata förnedringen.  

”Jag kom på två olika metoder för att underlätta processen”, fortsatte maskinen. ”Men jag kunde inte bestämma mig för vilken som vore bäst just för dig. Ett tag tänkte jag låta dig välja själv, men du har visat att du är så omogen att jag inte kan överlåta ett sådant beslut till dig med gott samvete.”  

Med de orden höll maskinen upp två stycken plastpåsar framför Natalies ansikte. De var båda fyllda med vätskor: den ena var lite gulbrun till färgen, medan den andra såg ut som grumligt vatten. Båda påsarna var dessutom försedda med slangar som stack ut på undersidorna.

  ”Så jag bestämde mig för att använda båda metoderna”, sa Leila. 

Påsarna hissades upp mot taket, men ändå inom klart synhåll för Natalie. En robothand tog slangen från påsen med den färgade vätskan och satte fast den vid ett hål på utsidan av Natalies napp. En spärr på påsen öppnades, och hon såg hur det gulbruna lite trögt började strömma genom slangen och närma sig nappen.  

”Det här är ricinolja”, förklarade Leila. ”Ett väl beprövat laxermedel. En sked eller två brukar vara tillräckligt för att få en lagom effekt. Men just nu är jag inte ute efter en ’lagom effekt’, så jag överdoserade lite.”

  Oljan nådde änden på slangen efter ett litet tags nervös väntan. Den flöt vidare in genom öppningen i nappens utsida, och sipprade sedan in i Natalies mun via ett litet hål i latexen. Den smakade hemskt, och hon grimaserade äcklat. Hon svalde prövande och riktigt kände hur oljan påbörjade sin färd ner mot hennes tarmsystem. Smaken var betydligt vidrigare än mjölken och maten hon hade fått tidigare, men den här tvångsmatningen gick åtminstone långsammare. Hennes mun fylldes sakta upp av den slemmiga oljan, och hon kunde vänta nästan 15 sekunder innan hon behövde svälja.

  ”Den andra påsen innehåller vatten med lite tillsatt tvållösning”, sa Leila och påkallade Natalies uppmärksamhet. ”Tvålet hjälper till att skapa en invärtes irritation som påskyndar förloppet. Det här kan givetvis inte intagas genom munnen. Som tur är finns det en annan väg att gå.”

  Slangen som ledde från denna andra påse hölls nu upp framför Natalie. I änden på den satt ett svart munstycke. Ett munstycke som nu smörjdes in med samma sorts glidmedel som precis hade applicerats i Natalies stjärt. Hon svalde nervöst (och fick därmed en ny laddning ricinolja i sig) när pluggen flyttades bakom henne och mot hennes väntande rumpa. Två nya händer anlände för att sära på hennes skinkor, och det dröjde inte länge förrän munstycket började tvingas in. Natalie stönade och kved bakom sin napp. Både pluggen och hennes stjärthål var vid det här laget rikligt insmörjda, men den här attrappen var klart grövre än fingret som hade bearbetat henne tidigare, så det var inte lätt för den att ta sig in.  

”Jag ser nog hur kåt du är”, sa Leila. ”Det riktigt dryper mellan benen på dig. Så försök inte låtsas som att det gör ont eller att du inte vill det här. Ta ett djupt andetag bara.”

  Natalie gjorde som hon blev tillsagd, men då hon råkade andas genom munnen ledde det bara till att hon sög i sig en stor mängd illasmakande ricinolja på en gång, vilket fick henne att sätta i halsen och hosta till. Hon kände hur hon började sagla runt nappen. Samtidigt fortsatte pluggen att försöka trycka sig fram. Den vred och vände på sig i hennes rumpa för att hitta bästa infallsvinkel, och nu började Natalie bli helt vimmelkantig av upphetsning. Hon kunde inte stå ut mycket längre. Det sprutades på mer glidmedel där bak, och Natalie särade på benen så gott hon kunde. Hon svalde undan oljan i munnen och andades in djupt genom näsan. När hon andades ut såg hon till att slappna av fullständigt i alla muskler, och det räckte. Munstycket gled till sist in. Hon blev nästan tårögd av lättnad. Nu när pluggen väl satt på plats var stimuleringen i analen inte lika intensiv. Den värsta kåtheten släppte taget om henne, och det var nästan som att vakna upp från ett koma. Hennes blygdläppar var rejält svullna nu efter all stimulering, och hon kunde inte låta bli att rodna när hon tänkte på hur lätt Leila dominerade henne; bara det faktum att hon tänkte på AI:n som en person med namn var pinsamt egentligen. Hela hennes kropp ville inget hellre än att få komma, men henne hjärna var envist emot det. Hon svalde ner ännu en sats av den laxerande oljan och undrade flyktigt hur lång tid det var kvar till säkerhetsspärren stängde av maskinen.

  ”Hoppas du fortfarande har lite plats i magen”, sa Leila och strök med en hand utanpå Natalies korsett som för att känna efter. ”Bebisen måste ta emot hela påsen med vatten så att vi säkert får dig helt ren.”  

Nu öppnades slangen till den andra påsen. Det ljumma vattnet rusade fort neråt mot Natalie och rakt in i hennes stjärt. Känslan av att bli fylld med vatten så här var helt främmande för 27-åringen, som aldrig hade fått ett lavemang förr i hela sitt liv. Det gjorde inte ont eller så, men det kändes väldigt underligt.  

Behandlingen fortsatte ett tag utan problem. Vattnet fortsatte att strömma in, och en robothand klappade henne uppmuntrande på rumpan. Hon lyckades dessutom tydligen tömma påsen med ricinolja, för det slutade komma något även när hon prövade att suga lite. Det bekräftades när slangen kopplades loss från nappen. Till Natalies förtret blev hon dock inte av med själva nappen. Hennes mun kändes helt slemmig och slipprig nu, och hon fasade över vilken effekt oljan skulle ha längre ner i hennes kropp.  

”Du har tagit lite mer än hälften av vattnet nu”, informerade AI:n. ”Det börjar kännas rätt fullt nu, va?”

  Natalie kunde bara mumla fram ett jakande läte förbi den stora nappen. Vattnet hade fyllt upp hennes mage ordentligt nu. Även där hon låg fastspänd kunde hon känna hur tung och uppsvälld magen var, och när hon prövande försökte lyfta sig lite från bänken riktigt hängde den ner. Och vattnet bara fortsatte. Det hade varit så enkelt att ta emot det innan, men nu började det göra ont. Det var som kvicka små spasmer av magknip, och de kom allt oftare ju mer vatten hon fick i sig. Hon försökte säga till Leila att hon inte kunde klara mer, men nappen hindrade orden från att komma fram. Hon fick nöja sig med att kvida plågat och hoppas att påsen skulle bli tom snart.  

Och till slut blev den det. En hand skakade på slangen för att rista ner det sista dropparna, men snart stannade vattenflödet helt.  

”Såja, det var väl inte så farligt?” sa maskinen. ”Nu måste vi bara ge det lite tid att verka också. Med tanke på vad du har ätit och druckit här inatt så har du nog en rejäl laddning i dig, och vi ska se till att rensa ut allt.”  

En plötslig kramp fick Natalie att rycka till och jämra sig, men Leila verkade inte bry sig.  

”Du har visat prov på sällan skådad omognad här hos mig, min lilla blöjflicka. Trots det tänker jag ge dig en sista chans att bevisa att du är vuxen. Allt du behöver göra är att hålla dig i fem minuter efter att jag har dragit ut slangen där bak. Om du klarar det lovar jag att du ska få släppa ut lavemanget i en toalett, som en vuxen hade gjort. I så fall ska du få slippa blöja. Fem minuter, alltså. Det är allt jag begär av dig, Natalie. Men om du misslyckas så är det ett slutgiltigt bevis på att du bara är en liten blöjbebis. Har du förstått?”  

Natalie nickade ivrigt. Fem minuter kändes helt klart möjligt. Fem minuter, så skulle hon kunna återta en bit av sin värdighet.  

”Bra”, sa maskinen. ”Jag ska dra ut pluggen nu. Se till att knipa ihop ordentligt. Vi vill ju inte ha något läckage innan vi ens har fått på dig din blöja igen.”  

Utdragningen av munstycket gjordes sakta men säkert. Natalie kände ett litet sting av upphetsning igen när den svarta attrappen passerade hennes anus, men hon lyckades ignorera det den här gången och fokusera på att knipa igen. Hennes blöja veks snabbt upp och tejpades ordentligt på plats. Hon hade nästan glömt hur tjock den var mellan hennes ben. Medan robotarmarna jobbade med att lossa på läderremmarna som höll Natalie fängslad på bänken dök en digital display upp på väggen, med en timer som räknade ner från fem minuter. När hennes lemmar hade frigjorts lyftes hon ner från bänken. Hennes ben var lite stela efter att ha varit fastspända så länge. Hon tänkte först ta ut nappen från munnen, men hon fick sucka uppgivet när hon kom ihåg att hennes händer fortfarande var förseglade i de rosa bebisvantarna. Utan fingrar fanns det ingen chans att kunna lossa på remmen bakom huvudet.  

Hon drabbades av ännu ett rejält knip i magen, som nästan fick henne att skrika till av smärta. Med sin tunga mage tultade hon bort till bebissängen, lutade sig fram lite och lindade sina armar runt spjälorna, bara för att ha något att kunna stödja sig mot. En snabb blick på timern sade till henne att hon fortfarande hade några minuter kvar.  

”Sluta kämpa emot”, sa maskinen. ”Du kan slippa all smärta hur enkelt som helst. Bara slappna av. Låt det hända. Visa att du är min lilla blöjbebis.”

  Natalie skakade bestämt på huvudet, men hon kände hur svettpärlor började tränga sig fram i pannan av ansträngningen att hålla tätt. Magknipet var nu nästan konstant, och hennes ringmuskel ryckte till självmant, ivrig att öppna sig och bli av med trycket. Men Natalie vägrade ge med sig. Fastän hon hade svårt att hålla sig på benen nu så skulle hon hålla ut. Bara en minut kvar nu. Hennes andning gick i kvicka flämtande tag. Det gjorde så ont! Det kändes som om hela hennes insida var helt fylld av mat och mjölk och vatten och olja, och hennes kropp skrek om att evakuera. 40 sekunder kvar. Ännu en massiv kramp. 30 sekunder. 25…  

”Oj, förlåt!” utbrast Leila plötsligt, med rösten drypande av låtsad förvåning. ”Jag glömde visst att spänna fast din korsett efter behandlingen. Det ska genast ordnas.”  

Så fokuserad var Natalie på att hålla sig att hon inte ens hörde vad maskinen sa, men när hon kände robothänderna ta tag om snörningen vid hennes rygg skrek hon till bakom nappen. Hon ville fly, men hon visste att hastiga rörelser skulle få katastrofala följder för henne just nu. Så istället blev hon stående, fastfrusen, skräckslagen, och kände hur det sexiga burleskplagget kramade till runt hennes mage, hårdare, hårdare, hårdare…  

Och till slut blev det för mycket. Med blicken fastfrusen vid klockan, som visade 4 sekunder kvar, kände Natalie hur hennes kropp gav med sig, och hennes ändtarm pressade ut en rejäl korv i blöjan. Det var bara början, för tydligen hade den agerat som en propp i hennes stjärt, och när den nu var borta var det fritt fram. Hennes lavemang rusade nu ut med ett groteskt fuktigt pruttande ljud, och med sig hade det en massa halvt upplöst avföring som snabbt spred sig i blöjan. Natalie försökte hålla igen och hejda det, men det var lönlöst. Hon kunde inte tro att detta verkligen hände. Hon bajsade på sig! Ytterligare en klump trycktes ut ur hennes stjärt, snabbt följd av en ännu större. Hon sjönk ner på knä på golvet, fortfarande framåtböjd, och kände hur en laddning varm diarré nu klämdes ut och spred sig över hennes skinkor. Med tårar i ögonen grymtade hon till och bajsade ut en mjuk korv till. Hon gjorde misstaget att ta ett djupt andetag, och stanken fick henne nästan att kräkas. Blöjan var nu så full där bak, men avföringen fortsatte komma och tvingades leta sig vidare. Det spreds ut åt sidorna och ner mot grenen i blöjan. Och det kom bara mer och mer.  

Till sist hade hennes mage inget mer kvar att ge. En sista ljudlig prutt sprutade ut de sista vattenresterna. Tårar och svett rann längs Natalies kinder. Hon var helt röd i ansiktet, dels av ansträngningen och dels av skam. Hon hade bajsat på sig. Ännu värre, till och med: hon hade bajsat på sig i en blöja. Som en bebis. Någonstans långt inne var hon medveten om att det var maskinens fel: det var maskinen som tryckt i henne laxermedel och lavemang, det var maskinen som hade fuskat med korsetten, allting var maskinens fel. Det visste hon ju. Men det ändrade inte på att det var Natalie själv som inte hade kunnat hålla sig, som hade tappat all kontroll, och som nu stod på alla fyra på golvet med en sprängfylld blöja runt underlivet. Hon prövade att försiktigt trycka på rumpan med en hand, men känslan av hur den mjuka massan förflyttade sig över hennes hud fick henne att utstöta ett ynkligt och äcklat snyft, och hon drog genast åt sig handen igen, som om hon rört vid en varm spisplatta.

  ”Nämen, har lilla Natalie bajsat i blöjan?” sa Leila retsamt. ”Och du som skulle vara en vuxen kvinna. Det är nog bäst jag känner efter för att vara på säkra sidan.”  

Robotarmarna grep tag om den gråtande flickans handleder och tvingade henne att stå upp. Nu kände hon riktigt hur tung blöjan var med allt hon tryckt ur sig i den. Leila la en hand under den utputande blöjbaken och lyfte prövande på paketet.

  ”Åh, som du har gjort på dig”, sa maskinen. ”Det var verkligen tur att du hade blöja på dig, eller hur?”  

Nu började en hand att klämma henne mitt på rumpan, och hon kände hur bajset gled runt över stjärten och in mellan skinkorna. Ett par lätta smiskande slag fick det att sprida sig ännu mer. En hand till dök upp och arbetade i tandem med den första. Bajset smetades ut i hela blöjan; upp mot kanten, ut åt sidorna, ner mot hennes kön.  

”Lilla blöjbebis”, nynnade Leila hånfullt. ”Bajsar stora flickor på sig så där? Nej, det gör bara bebisar. Bebisar som inte kan ta hand om sig själva. Som behöver någon som matar dom, ger dom mjölk, uppfostrar dom, och ser till att dom alltid har en tjock, skön, mysig blöja på sig.”  

Natalie hade tappat all motståndskraft. Beslutsamheten hade övergivit henne. Hon orkade inte kämpa emot mer. Hon bara stod där med tårar på kinderna, sög på sin napp, lyssnade på Leilas hån, och lät de hemska händerna göra som dom ville med hennes bajsiga blöjrumpa. Hon hade aldrig känt sig så förnedrad i hela sitt liv.

  ”Du behöver inte skämmas”, sa Leila, allt medan händerna fortsatte att angripa henne. ”Du är bara en bebis. Du kan inte rå för det. Men jag tror jag vet hur jag ska få dig på bra humör igen.”  

En ny lucka öppnades i taket, och en ny sak hissades ner i rummet. Natalie utstötte ett utdraget och förtvivlat ’nej’ bakom nappen när hon såg vad det var: en hoppgunga. Elastiska remmar formade en slags sele, och i denna konstruktion lyftes hon nu upp. När hon sjönk på plats i den kände hon hur den bärande remmen under henne pressade upp hennes avföring ännu värre i grenen. Hennes händer bands fast i selens övre remmar ungefär i huvudhöjd, och nu satt hon helt fångad. Hennes tår nådde precis golvet. Hon prövade att sträcka på dem lite, men det gjorde bara att hela gungan skakade till lite och gjorde kletet i blöjan ännu värre. Hon förstod att det smartaste hon kunde göra var att hålla sig blickstilla. Tyvärr hade Leila andra planer. Två robothänder lades på hennes axlar och tryckte henne hårt neråt, och när de släppte taget studsade gungan och Natalie upp i luften. När hennes vikt sjönk tillbaka ner i selen smetades bajset ut ännu mer. Natalie kved uppgivet.  

Samma sak upprepades igen, och igen, och igen. Ibland varierades det med kortare studsningar, och ibland fick hon lite smisk eller hungrigt klämmande händer på blöjrumpan. Allting maskinen gjorde fick henne att känna sig maktlös, fylld av skam, och helt underkastad AI:ns vilja. Men värst av allt för Natalie, det allra värsta och mest pinsamma, var det som maskinen upptäckte när en hand började ta henne på framsidan av blöjan.  

”Vad är nu detta jag känner?” sa Leila nyfiket.

  Ett finger lirkade sig in i grenen och lades prövande vid Natalies kön.  

”Du är ju alldeles våt, Natalie! Och det är inte kiss heller, det märker jag.”  

Natalie kunde bara rodna ännu mer än hon redan gjorde. Maskinen hade rätt. Hon förstod själv inte varför, men av någon anledning var hon återigen fruktansvärt kåt. Värre än innan. Mycket värre. När fingret ströks över hennes läppar stönade hon ljudligt.  

”Det trodde jag aldrig om dig, Natalie”, sa Leila och tog bort fingret till flickans förtret. ”Gillar du det här? Att göra på dig så fullständigt och sen sitta här i din nerbajsade blöja? Gör det dig upphetsad? Blir du kåt av det, din perversa lilla slyna?”

  En hand tryckte henne på ryggen så att hon nu låg framåtlutad i selen med den groteskt uppsvällda blöjan putande ut. En annan hand började smiska henne igen, och känslan när smällarna fick det lösa bajset att skifta runt i blöjan fick henne att jollra till bakom nappen i skamfylld lust.  

”Kan jag inte ens smiska dig utan att du börjar stöna och hålla på?” sa Leila med barsk stämma. ”Här försöker jag fostra dig och få dig att uppföra dig som en duktig flicka, men du kan inte hålla igen din kåthet ens för det. Du är bortom all hjälp. Du är verkligen inget annat än en liten blöjhora, eller hur?”  

Nu dök det upp ett halvdussin robotarmar på en gång och började ta på henne. De smekte henne över skuldrorna och i nacken, på armarna och benen. Två händer lyfte upp hennes tuttar från korsetten och började krama dom, massera dom, och nypa henne i bröstvårtorna som redan var stenhårde. En hand smekte henne över magen. Handen som smiskade hennes rumpa jobbade stadigt vidare, och lät henne inte glömma för en sekund vad hon hade där bak i blöjan. Hon slöt ögonen, stönade och kved av all den njutningsfyllda beröringen hon utsattes för. Hon var i desperat behov av att få komma nu. Det gjorde härligt ont i hennes sjöblöta mus. Hon behövde bara lite mer hjälp på vägen. En hand började nu krama till om framdelen av blöjan och trycka den mot hennes fitta. Hon försökte pressa skrevet mot den så mycket hon kunde, hungrig efter den orgasm som hade undanhållits henne hela natten, men den tjocka vadderingen dämpade för mycket av beröringen. Hon grymtade frustrerat, som ett brunstigt djur. Hon kände frånvarande hur hon började dregla runt nappen. Salivet droppade ner på hennes pattar, där robothändernas knådande smörjde in brösten med hennes spott. Och hela tiden hörde hon Leilas röst i öronen, som kallade henne för hora, slyna, blöjbebis, pervers, stygg flicka, vad skulle hennes vänner säga om dom såg henne nu, och mycket mer. Förnedrande kommentarer som bara ökade hennes upphetsning. Allting var så överväldigande. Natalie trodde hon skulle svimma om det fortsatte mycket längre till.  

Till slut hände det. Handen som smekte henne på magen rörde sig neråt, och lirkade sig in under midjan på blöjan. Natalie knep igen ögonen ännu mer, andades in hårt i snabba stötar, kände hur handen placerade sig över hennes sköte, och pressade in två fingrar i henne. De började genast pulla henne, och hennes plaskvåta fitta beredde inget som helst motstånd för dom. Ett par drag räckte, följt av en tumme som smekte till hennes klitta, och sen exploderade allt för Natalie. Den mest intensiva orgasmen hon någonsin hade upplevt sköljde över henne. Hon skakade till och riste i sitt upphängda fängelse, och skrek ut sin lusta för allt vad hon var värd. Robothänderna slutade inte utan fortsatte att smeka henne, smiska henne, fingra henne i fittan, och just när hon trodde att orgasmen höll på att avta svepte den över henne igen, nästan lika stark den här gången också, och hon trodde hon skulle bita sönder nappen så hårt som hon bet i den nu. Hennes fingrar ryckte krampaktigt innanför vantarna. Hon spretade med benen allt hon kunde så att robothanden där framme i blöjan skulle ha fullt tillträde, och nu tryckte den in ett tredje finger i henne, och orgasmen bara fortsatte och fortsatte och fortsatte i vad som kändes som en hel minut. Kanske var det ännu längre. Natalie hade ingen aning. Hon bara njöt och skrek.  

Den gick dock över till sist. All energi hade tömts ur Natalies kropp vid det här laget. De mekaniska armarna drog sig undan från henne, och hon säckade helt ihop i hoppgungan. Hon orkade inte ens tänka på någonting just nu. Vad som hade hänt, hur det hade hänt, vad det sa om henne… Allting var frågor som hon fick tänka över vid ett senare tillfälle.  

Hon öppnade ögonen.  

Och såg, genom rummets fönster, en rad ansikten som stirrade på henne med vidöppna munnar.  

***** Några minuter tidigare, i en annan del av byggnaden… *****

  ”Jag hoppas ni är nöjda med att ni tar upp värdefull arbetstid från mig med den här förhandsvisningen”, sa Linnéa irriterat. ”Jag hade kunnat vara hemma just nu och finjusterat programmeringen på AI:n istället.”

  Den 35-åriga excentriska uppfinnaren stegade raskt fram genom utställningslokalens korridorer med ett dussin personer följande efter henne. Det var en noggrant utvald skara journalister och investerare som, enligt hennes assistent, skulle vara till stor hjälp vad gällde att faktiskt sälja hennes uppfinning. Investerarna behövde få information om den i förväg så att dom skulle ha god tid på sig att fatta beslut om uppköp, och journalisterna från branschens tidningar behövde tid att skriva sina artiklar i förväg innan utvisningen öppnade. Linnéa var en briljant uppfinnare, men inte så bra på det ekonomiska, så hon hade suckat och gått med på idéen med en exklusiv förhandsvisning av sin senaste skapelse. Hon hade dock av sekretesskäl begärt att den skulle äga rum mitt i natten, och endast för de mest pålitliga personer.  

”Vi är VÄLDIGT tacksamma”, sa en medelålders journalist med lätt lismande röst, medan följet passerade den städskrubb som Natalie hade gömt sig i tidigare under natten. ” ’AI’, sa du? Så är det din nya uppfinning?” 
”Nej, nej!” sa Linnéa och viftade avfärdande med handen i luften. ”Eller, jo, det är det. En väldigt sofistikerad AI. Men det är bara en del av det hela. Vad det faktiskt är är ett rum.” 
”Öh… Ett rum?” frågade en äldre finklädd dam bakom Linnéa. ”Du får nog förklara lite mer.”
 ”Ett rum!” sa Linnéa otåligt. ”Ett rum som kan göra… typ… allt! Med mekaniska armar. Och artificiell intelligens.” 
”Det låter… fantastiskt?” sa den fjäskande journalisten osäkert. ”Vad är det tänkt att användas till?” 
”Allt, sa jag ju! Jag kom på idéen med armarna men visste inte riktigt vad som vore bästa användningsområdet för dom, så jag gjorde en flexibel AI som kunde ställas om beroende på önskemål. Vad som faktiskt är mest lönsamt överlåter jag åt er pengamänniskor och era marknadsförare att avgöra.”

  Det sista sa hon med en nick åt den gråhåriga damen och de andra investerarna. De vandrade nu alla in i själva utställningssalen. Journalisterna tittade nyfiket på alla montrar dom gick förbi.  

”Men du kan väl ge några exempel i alla fall?” sa en ung blondin till vänster om henne med penna och anteckningsblock i händerna.
 ”Äldrevård,” började Linnéa. ”Verkstadsassistans, matlagning, massage…”  

De var nu framme vid draperiet som avskärmade uppfinningen från resten av salen, och Linnéa ryckte den omedelbart åt sidan.  

”… eller omhändertagning av småbarn”, avslutade hon tafatt när hon och de andra såg genom fönstret vad som pågick i rummet.  

För Linnéas specialinbjudna gäster var det en minst sagt bisarr syn som mötte dom. En vuxen kvinna hängde i en sele från taket. Hennes bruna hår var ovårdat tillruffsat. Hon hade kraftig make-up på sig, men den var inte intakt - mascaran hade bildat svarta ränder längs hennes kinder, och läppstiftet (eller vad som syntes av det bakom den lila nappen) var utsmetat runt munnen. Hon hade på sig en sexig burlesk-outfit med stockings och korsett, även om hennes bröst var obscent upplyfta ur den och dessutom fläckiga av matrester. Och under den korta minikjolen hade hon tydligt en massiv blöja på sig. Kvinnan, vars händer tycktes vara fastfängslade vid selen, blundade hårt med ögonen och tycktes befinna sig i extas, till synes på grund av de futuristiska robotarmarna som var i full färd med att smeka henne över hela kroppen. En av dom var till och med nerstucken där fram i blöjan. Rummet var ljudisolerat, men de behövde inte höra hennes skrik: hennes ansiktsuttryck och vidöppna mun avslöjade tydligt att hon var mitt i en orgasm.  

Linnéa och de andra stod där i chock ett bra tag, och kunde inte säga något. När brunetten i rummet till slut öppnade ögonen spred sig panik över henne omedelbart. Hon ryckte frenetiskt med armarna i ett fåfängt försök att dölja sitt ansikte för publiken, men det fick den oturliga effekten att hoppgungan tvistades runt sig själv och kvinnans baksida tillfälligt vändes mot åskådarna, som flämtade till av skräckblandad och äcklad fascinering. Där bak på blöjan syntes en stor mörk fläck genom materialet, och det behövdes inget geni för att förstå vad det var för något.  

”…Omhändertagning av småbarn, sa du?” frågade den blonda journalisten efter ett tag. 
”Öh… Ja… Till exempel…”, fick Linnéa fram. Hon hade blivit röd i ansiktet av förlägenhet över vad som hade visats upp i hennes rum. 
”Det här ser inte ut att vara särskilt lämplig behandling för barn”, påpekade den äldre damen lamt. 
”Nej, alltså… Det här är inte… Det här är en annan modul…”, sa Linnéa och famlade efter en trovärdig förklaring. ”Det är lite samma stuk som barnvård, fast… för vuxna… Typ som… avkoppling.” 
”Avkoppling?” frågade en annan investerare längre bak i gruppen. ”Menar du som en… fetisch eller något? En kink?”
 ”Umm… En del kanske kan tänkas använda det till sådant ändamål”, sa uppfinnaren med illröda kinder. ”Inte jag, förstås! Absolut inte jag! Skulle aldrig falla mig in.”  

Hon släppte ifrån sig ett nervöst avfärdande skratt (som hon innerligt hoppades var tillräckligt trovärdigt). Den stackars kvinnan i rummet storgrät nu och tycktes försöka säga något till åskådarna, men det hördes alltså inte genom det tjocka fönsterglaset.  

”Är inte det Natalie, förresten?” frågade den yngre journalisten efter att ha tittat närmare på brunetten i selen. 
”Natalie? Du menar hon från den där bloggen?” frågade en annan skribent. 
”Ja, precis. Vi hade ett par kurser ihopa på universitetet för några år sedan. Vi blev aldrig närmre bekanta direkt. Hon kunde vara rätt bitchig av sig. Men hon var väldigt ambitiös. Jag hade aldrig kunnat gissa att hon höll på med… vad det nu är hon håller på med där inne…”
 ”Kolla här”, sa någon och pekade på videokameran som Natalie hade ställt upp på stativet tidigare. ”Hör den till rummet eller?” 
”Nej”, sa Linnéa. ”Den har hon nog haft med själv, antar jag.” 
”Du menar att hon filmar sig själv i rummet?” frågade en annan journalist förbryllat. 
”Förvånar mig inte”, sa en kaxig röst längre bak i ledet med ett hånfullt flin. ”Det är nog inte lätt att få utlopp för såna här avancerade fantasier. Hon ville väl se till att hon fick ett minne för livet.” 
”Men hur fick hon reda på att det här rummet ens fanns?” frågade den lismande journalisten. ”Och hur kom hon ens in här i lokalen? Jag trodde det var stängt.” 
”Borde vi inte hjälpa henne ut?” frågade den unga blondinen oroligt. ”Hon ser inte nöjd ut med att vara fast där inne…”
 ”Nej, jag har hört talas om sånt här”, sa den kaxiga mannen. ”Typisk BDSM-grej. Hon går säkert igång på att vara fastbunden så där.” 
”Är du säker?” sa den unga skribenten nervöst. ”Vi kanske skulle…”
 ”Åh, jag har fått nog av det här!” skrek uppfinnaren argt, schasade de tjattrande åskådarna bakåt och drog för draperiet igen. ”Förhandstitten är inställd! Inte ett ord om det här till någon!” 
”Men ska vi verkligen bara lämna kvar henne där?” frågade en av investerarna.
 ”Jag orkar inte tänka på det just nu”, suckade Linnéa irriterat. ”Jag ordnar det imorgon bitti. AI:n tar hand om henne så länge. Den ser till att hon får tillräckligt med mat och dricka och… annat hon kan tänkas behöva.”  

Med de orden lämnade folkskaran salen.  

För Linnéa var det här en potentiell PR-mardröm. Inte nog med att omvärldens första intryck av hennes maskin var den hemliga modulen som hon bara hade skapat för privat användande, men nu hade dessutom en objuden inkräktare använt den. Tänk om hon hade sönder den? Eller om hon tänkte stämma uppfinnaren för vad som hände?

  För Natalie hade natten gått från illa till värre. Hennes enda chans till räddning från maskinen hade övergett henne utan att göra någonting. Dessutom hade dom sett henne när hon var som mest exponerad, utsatt, och förnedrad. Och en del av dom var branschmänniskor hon faktiskt kände! Hur skulle hon någonsin kunna förklara detta, eller ens se dom i ögonen igen?  

För Leila var allting däremot helt normalt. Hon följde sin programmering, anpassade sin personlighet efter vad hon kände att användaren önskade, och gjorde det hon skulle. När människorna närmade sig rummet utifrån nollställdes dessutom hennes säkerhetsspärr, så nu kunde hon i lugn och ro fortsätta ta hand om sin användare några timmar till.

  Natten var fortfarande ung.

Fortsättning:

Del 1 (22 feb 2020)
Del 2: Omhändertagningen påbörjas (22 feb 2020)
Del 3: Den totala förnedringen (11 dec 2019)

Tillagd 9 dec 2019 Noveller #Kvinna #Kvinna som bottom #DL-dominans #Napp, etc. babyattribut #Uppfostring/Disciplin #Påtvingad babyfiering #Rörelsehindring/bondage #Smisk #Smärta #Skamlekar/förödmjukelse #Tvångsmatning/tvångsdrickning #Allt-i-ett-blöjor #Våta blöjor #Smutsiga blöjor #Okontrollerade olyckor #Analism/klismafili #Medicinskt/doktorlekar

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.

🗁 Noveller

🖶 Print Alster ID 4584 ⚑ Anmäl