Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoMaskinens fånge
Del 2: Omhändertagningen påbörjas
| Natalie backade skrämt upp mot väggen. ”Leila, det här är inte roligt. Öppna dörren!” ”Nej. Bebisar får inte lämna rummet utan en vuxens auktorisering.” ”Men jag är ingen bebis! Jag är vuxen!” ”Användarprofilen säger att du är en bebis som behöver omhändertagning.” ”Okej, okej”, sa Natalie och försökte lugna ner sig själv och prata med sansat tonfall. ”Jag skojade bara tidigare. Jag heter faktiskt Ella.” ”Bebisar har inte behörighet att byta användare.” ”Men du ser väl för i helvete att jag är en vuxen kvinna!?” skrek Natalie. ”Jag beordrar dig att…” ”Du är söt när du försöker leka vuxen, lilla Natalie”, avbröt datorrösten henne. ”Men bara för att du har klätt ut dig i mammas kläder och lekt med hennes smink så förändrar det inte det faktum att du är en bebis. Och jag vet precis vad en bebis som du behöver…” Fyra robotarmar for plötsligt fram från taket, och innan Natalie hann reagera hade händerna gripit tag om hennes armar och ben. Hon kämpade emot allt hon kunde, men hon lyckades inte åstadkomma något mer än att sparka av sig sina högklackade skor. De metalliska lemmarna var för starka, och utan problem lyfte de upp den skrikande och vettskrämda kvinnan horisontalt i luften. Utan krusiduller fördes hon över till skötbordet. Så fort hon blivit nedsläppt på filten försökte hon slingra sig ner från möbeln, men då tog maskinen snabbt tag om henne igen och låste fast hennes handleder med läderfängsel som bordet var utrustat med. ”Bara så att bebisen inte trillar ner och slår sig”, förklarade Leila. ”Snälla, låt mig få gå” bad Natalie med gråten i halsen och ryckte förgäves med händerna för att försöka komma loss, nu rejält uppskrämd av insikten att hon var helt i maskinens kontroll. ”Du behöver inte vara orolig, flicka lilla”, svarade AI:n. ”Jag ska bara ta hand om dig.” Natalie försökte lugna ner sig och tänka rationellt, men hon fick en ny släng panik när ett par av de mekaniska händerna vek upp hennes kjol och började ta av henne stringtrosorna. Hon gjorde sitt bästa för att knipa ihop benen och slingra sig, men två nya armar höll fast henne om fotlederna, och det dröjde inte länge förrän trosorna var av. ”Vad tänker du göra med mig?” frågade Natalie förskräckt, som nu låg med könet blottat. Svaret kom direkt då en ny arm flög ner från taket. Till skillnad från de andra höll den här redan i något. Det tog ett par sekunder innan Natalie förstod vad det stora vita föremålet var. ”En blöja?” tjöt hon. ”Är du inte klok!? Jag vill inte!” ”Jo, men det är klart att Natalie ska ha blöja”, sa maskinen till svar medan den lyfte Natalies ben från skötbordet och föste in blöjan under hennes rumpa. ”Men jag behöver inte blöja!” ”Jodå. Bebisar behöver visst det blöja. Det är så lätt hänt att ni kissar på er annars.” ”Jag kissar inte på mig, för jag är ingen jävla bebis!” ”Nu tycker jag att du ska ta och vårda språket. Sådana fula ord passar inte bebisar.” Natalie suckade frustrerat och slutade försöka resonera med maskinen. Armarna tog fram en burk puder, särade på Natalies ben, och började pudra hennes skrev. Hon kunde inte tro att detta faktiskt hände henne. För bara en liten stund sedan hade hon varit mitt i ett segerrus, på rak väg mot ära och framgång. Nu hölls hon fånge av en galen AI som trodde att hon var en blöjunge. Hon ryckte återigen i läderfängslena som höll fast om hennes armar, men det gjorde ingen nytta. Medan robothänderna lyfte upp hennes ben för att pudra in hennes stjärt bestämde hon sig för att hon minsann inte skulle gå med på detta. Att bli fråntagen sin vuxenhet så här var förnedrande, och det tänkte hon inte tolerera. Efter att maskinen pudrat färdigt hennes bak vek den kvickt upp blöjan över hennes kön och tejpade genast fast den. ”Så där ja!”, sa Leila glatt, låste upp armbojorna, och lyften ner flickan på golvet. ”En fin blöja till lilla Natalie. Titta så söt du är!” Golvspegeln flyttades fram till Natalie, och trots att hon inte ville se sig själv så här så kunde hon inte låta bli att beskåda sig själv. Det värsta var egentligen att hon NÄSTAN fortfarande såg ut som en vacker vuxen kvinna. Sexig makeup, generös urringning, porriga kläder med korsett och stockings… men likväl förstördes helhetsintrycket fullständigt när man såg hur hennes kjol putade ut lite och att något vitt syntes i grenen under kjolkanten. Det var en så bisarr kontrast. Hon lyfte på kjolen och betraktade blöjan. Det var inte bara vit, som hon första hade trott. Istället var den prydd av ett mönster med nallebjörnar i rosa och ljusblått. Riktigt barnslig, med andra ord. Men ännu värre än utseendet var själva känslan. Det kändes så tjockt och bulkigt mellan benen. Hon strök med händerna över den och hörde hur det prasslade till. ”Gillar bebisen sin blöja?” frågade Leila hoppfullt. ”Om jag GILLAR den?” utbrast Natalie. ”Nej, det gör jag faktiskt inte. Den är pinsam och förnedrande.” ”Det är inget att skämmas över”, sa maskinen. ”Alla bebisar har ju blöja, eller hur?” Natalie fick nog. Hon tog tag om det ovälkomna plagget, slet av det från sin kropp, och slängde det på golvet. ”Du kan säga vad du vill. Jag tänker inte ha blöja på mig”, sa Natalie och la armarna trotsigt i kors över bröstet. ”Fy på dig”, sa Leila med förebrående röst. Två robotarmar dök genast upp, plockade upp blöjan, och tejpade snabbt fast den igen på Natalie där hon stod. ”Bebisen får inte lov att ta av sig blöjan”, sa datorrösten. ”Det här är enda varningen du får.” ”Jaså, det är enda varningen?” sa Natalie och fnös. ”Vad händer om jag gör så här då?” Med de orden ryckte hon än en gång av sig blöjan. Men istället för att slänga den på golvet den här gången så rev hon istället sönder den på mitten. ”Så mycket bryr jag mig om dig, dina varningar, och din jävla blöja” sa hon med ett hånflin. ”Jag varnade dig”, svarade maskinen, nu med sträng röst. ”Du är en riktigt stygg flicka, och stygga flickor behöver uppfostras. Jag är tvungen att straffa dig.” ”Oooh, vad rädd jag blir”, sa Natalie sarkastiskt. ”Vad tänker du göra? Ställa mig i skamvrån? Se till att jag inte får någon efterrätt?” Maskinen svarade inte. Den skickade bara fram en arm som tog ett stadigt grepp om Natalies vänstra hand. Från väggen fördes en helt vanlig trästol in i rummet, och det var mot den som Leila nu började dra den olydiga Natalie. Hon försökte spjärna emot, men utan resultat. Hon släpades helt enkelt med, som en liten flicka som inte vill följa med sin mamma. När hon kom fram till stolen förväntade hon sig att hon skulle sätta sig på den, men maskinen hade andra planer. Det dök fram fler armar som till Natalies förvåning tvingade henne att luta sig fram över stolens dyna och sätta händerna i golvet. Följden blev att hon nu stod böjd med sin pudrade rumpa i luften, en rumpa som robothänder nu blottade helt genom att vika upp hennes minikjol. Och sedan smiskade en av händerna till henne på stjärten. Natalie förstod först inte vad som hade hänt. Hon hade känt en hand mot sin stjärt, sen hade den försvunnit, och sen hade det hörts en klapp i rummet. Hon registrerade inte ens att hon hade fått en dask på rumpan. Det var så fjärran från hennes världsbild, helt enkelt. När den andra smällen kom kort därefter ryckte hon däremot till och kom tillbaka till verkligheten. ”Vad fan gör du!?” skrek hon argt. ”Du kan inte smiska mig!” ”Jodå”, svarade Leila och lät en dask till falla. ”Stygga barn måste lära sig att lyda, och lite smisk är en effektiv metod.” ”Men det är ju misshandel!” ropade Natalie och försökte förgäves sprattla sig fri från händerna som höll fast henne. ”Man får inte slå barn! Hur fan är du programmerad egentligen?” ”Jag tänker inte diskutera det här med dig”, sa maskinen kort. ”Du blev varnad, och valde att inte lyda. Nu får du ta konsekvenserna.” Kvinnan fortsatte protestera, men fick inget mer svar. Slagen fortsatte falla mot hennes rumpa, och hade hon sett sig om över axeln hade hon sett hur pudret yrde från gumpen på henne vid varje slag. Först var det bara förnedrande att tvingas ta emot smisk som en olydig liten flicka, men snart började det dessutom göra ont också. Det var som en stadigt stigande hetta under huden, med plötsliga och kortvariga svidanden när daskarna landade. Emellan slagen försökte Natalie förstå sig på vad som hände. Hur kunde maskinen använda sig av aga när den här modulen var inriktad på att ta hand om spädbarn? Hon fick inte logiken att gå ihop. Och smisket fortsatte, obevekligt och i stadig takt. Så fort Natalie hade förstått vad som pågick hade hon bestämt sig för att helt enkelt uthärda, och inte ge maskinen nöjet att höra henne be om nåd, men det blev allt svårare att hålla sig till det ju längre det hela pågick. Varje slag bet hårdare än det förra på hennes stackars stjärt. Hon började kvida av obehag och försökte vrida lite på sig så att smällarna inte skulle träffa där hon var som ömmast, men Leila var lika träffsäker som hon var ihärdig. Till slut stod Natalie inte ut mer. ”Okej, okej, jag ger mig!” kved hon och grimaserade av smärta. ”Jag lovar att uppföra mig! Du kan sluta nu!” Men maskinen slutade inte. Natalies rumpa fick fortsätta ta emot daskar, och nu släppte den brunhåriga tjejen ifrån sig små utrop av smärta vid varje slag. Hon bönade och bad om nåd, men Leila lyssnade inte. Situationen blev allt mer outhärdbar för Natalie, vars bak nu kändes som om den höll på att brinna upp, och till slut började hon gråta. Ja, riktigt storböla, faktiskt. Hon skrek, hon hulkade, och hon tiggde om förlåtelse. Tårar rann längs hennes kinder, svarta av mascaran som Leila hade applicerat så varsamt för bara ett litet tag sedan. Just nu hade alla tankar på uppror och stöddighet försvunnit. Det enda hon ville var att slippa undan från denna smärta. Till slut, efter vad som kändes som en evighet för Natalie, upphörde slagen. Handen som hade utdelat allt smisket smekte den snyftande flickans rumpa varsamt. ”Jag hoppas du förstår varför jag var tvungen att göra så här”, började Leila. ”Mitt jobb är att ta hand om dig, Natalie. Du är en bebis. Bebisar måste ha blöja, eftersom de inte är kapabla att känna av när de behöver gå på pottan. När du vägrar ha blöja på dig gör du mitt jobb svårare. Så du måste lära dig att lyda mig. Jag vill ju bara ditt eget bästa. Är det uppfattat?” Först svarade inte den snörvlande Natalie, men efter en snabb klapp på ena skinkan skrek hon till. ”Aj! Ja, jag förstår! Förlåt att jag inte uppförde mig.” ”Duktig flicka.” Robotarmarna hjälpte Natalie att ställa sig upp, och hon började direkt att gnida sig om stjärten för att lindra smärtan. Hon tittade sig i spegeln, vred på sig, och förfärades över hur röd hennes rumpa var. Hon kunde inte smälta att hon hade fått smisk av en maskin. Hon insåg att hon var tvungen att välja sina strider lite mer varsamt, för hon hade inte mycket att sätta emot maskinen rent fysiskt. ”Ska vi prova med blöja igen då?” frågade AI:n. ”Ja, om du nu måste” svarade Natalie surt, fortfarande med lite gråt i halsen. ”Men jag kommer inte använda den. Jag behöver inte blöja.” ”Det tror jag på när jag ser det”, sa Leila. Flickan blev återigen upplockad av maskinens händer och lagd på skötbordet (hon grimaserade illa när hennes rumpa gjorde kontakt med dynan), men den här gången blev hon i alla fall inte fastfängslad. Det slog plötsligt Natalie som underligt att rummet var utrustat med typiska bebismöbler som var i storlek för vuxna. Vad var meningen med det? De stora blöjorna kunde hon nästan köpa, då hon hade sett att det fanns en modul för äldrevård på displayen utanför rummet. Fast… varför hade de så barnsligt mönster om de var till för vuxna? Hon blev avbruten i sina funderingar när maskinen återigen vek upp hennes kjol och tog fram en blöja till henne. Den här hade ett annorlunda mönster med prinsessor som gick mest i rosa. Den såg dessutom tjockare ut än den första hon hade fått, ett intryck som förstärktes när den föstes in under henne och hon kände hur mycket den höjde upp henne från skötbordets yta. ”Hur länge tänker du hålla mig kvar här egentligen?” frågade Natalie. ”Enligt användarprofilen får bebisen inte lämna rummet såvida inte en vuxen släpper ut henne”, svarade Leila medan hon för andra gången denna natten pudrade Natalies skrev och stjärt. ”Jag är dock försedd med en säkerhetsspärr som sätter en maximal tidsrymd jag kan vara aktiv i utan avbrott. När den maximala tidsrymden har förlöpt så stängs jag av och dörren öppnas.” ”Hur länge är det kvar på denna ’maximala tidsrymd’ då?” ”1 timme, 22 minuter, och 49 sekunder.” Natalie suckade. Hon visste inte precis vad klockan var, men om det maskinen sa stämde så borde hon kunna ta sig ut från byggnaden i god tid innan personal anlände och lokalen öppnade för dagen. På så sätt var det här goda nyheter. Å andra sidan så innebar det att hon var tvungen att genomlida nästan en och en halv timme till av Leilas omhändertagning. Om hon inte lyckades fly på något annat sätt, det vill säga. Medan hon funderade på detta vek maskinen upp blöjan och fäste tejpbitarna. När blöjan var på plats tog de mekaniska armarna fram ett par rosa vantar utan fingrar som snabbt träddes på Natalies händer. ”Vad är nu detta?” frågade Natalie. ”En extra åtgärd för att se till att lilla Natalie inte tar av sig blöjan igen”, svarade Leila. Ett par snören drogs åt kring vantarnas nederkant, med följd att Natalies händer nu var förseglade i knuten form i, funktionellt sett, ett par tygpåsar. Hon insåg att hon inte kunde använda sina fingrar så länge hon hade vantarna på sig. Inte för att hon hade tänkt ta av sig någon mer blöja och tvingas utstå ännu mer smisk, men det blev ännu en pinsam sak som fick henne att känna sig som ett omoget litet barn. Hon blev återigen nedlyft från skötbordet, och så fort hon ställde sig på golvet blev hon varse om precis hur tjock den nya blöjan var. Hon hade tyckt att den första var hemskt otymplig i sig, men den var ingenting i jämförelse. Den här nya kändes som en mindre kudde mellan benen. Låren tvingades ut en bit åt sidorna, och hon fick nästan tulta fram för att ta sig runt i rummet. En blick i spegeln fick henne att både rysa och rodna. Den förra blöjan hade stuckit ut lite under kjolkanten, men den här var mycket värre. Den lilla svarta kjolen hade inte en chans att dölja vad som fanns under den nu. Det syntes tydligt från alla vinklar att Natalie hade på sig en blöja som en liten bebis. Hon kände frustrationen bubbla inom sig igen. ”Det här är helt fucking jävla sjukt”, muttrade hon irriterat för sig själv. ”Natalie, jag sade till dig innan att vårda språket”, sa Leila med sträng röst. ”Du svär hemskt mycket. Jag har räknat tre ’jävla’, tre ’fan’, ett ’helvete’, och ett ’fucking’. Det är helt oacceptabelt beteende för en liten blöjflicka som du.” ”Ja ja, förlåt så mycket då”, sa Natalie avfärdande. ”Det räcker inte”, svarade datorrösten kort. En ny arm dök ner från taket och stannade framför Natalies förvånade ansikte. I handen höll den en vit tvål. Natalie stirrade oförstående på den. ”Ska jag tvätta händerna eller…?” frågade hon. ”Gapa”, svarade maskinen. Då föll polletten ner. Maskinen tänkte skrubba bort alla fula ord från hennes mun. Natalie knep genast ihop läpparna, skakade på huvudet, och gav ifrån sig ett nekande läte. ”Om du hellre vill ha mer smisk på bara stjärten så kan det lätt ordnas”, sa Leila menande. Det fick Natalie att ge ifrån sig ett ynkligt gnyende. Hon hade inget val. Hennes rumpa hade fått mer än nog smisk för en natt. Försiktigt särade hon på sina rödmålade läppar, varpå tvålen genast fördes in i hennes mun. Hon tänkte att hon kanske bara kunde hålla tvålen varsamt mellan tänderna, för det kunde hon nog tåla utan större problem. Men det dög inte för Leila. Tvålen trycktes längre in och började föras fram och tillbaka över Natalies tunga. Den brunhåriga flickan drog reflexmässigt bak huvudet, men då skickades en ny robothand fram som tog ett rejält tag om hennes kinder och höll henne på plats. Hon blev tillsagd att suga på tvålen och låta tungan fukta ner den, och hon hade inget annat val än att lyda. När hennes saliv väl hade fått tvålen blöt återupptogs skrubbandet. Tvålen drogs fram och tillbaka över tungan och ut i kinderna, och det började genast löddra i munnen på henne. Det smakade vedervärdigt, och hon gav ifrån sig ett plågat och äcklat hostande. Hon blev snart tillsagd att bita till med tänderna runt tvålen, varpå den återigen trycktes in och ut, med följd att tänderna hyvlade av ännu mer tvålflisor i hennes mun. ”Svordomar är bara något som stygga flickor håller på med”, förmanade AI:n medan den fortsatte att angripa stackars Natalies mun med tvålen. ”Natalie måsta lära sig att uppföra sig. Om du svär blir jag tvungen att tvätta din orena mun på det här viset.” Natalie fick återigen tårar i ögonen av den hemska behandlingen. Hennes läppstift smetades ut runt hennes mun. Det blev allt mer lödder i munnen, och hon trodde nästan hon skulle spy när tvålen trycktes in särskilt långt in i svalget. Hon kved och gnydde om nåd, men maskinen var obeveklig. Som för att retas med henne drogs tvålen ibland ut ur munnen, bara för att genast tryckas in igen utan pardon. Natalies spottade och fräste så gott hon kunde och försökte låta bli att svälja. Hon började dregla, och tvålblandad saliv rann ut mellan hennes läppar, ner längs hakan, och droppade ner på hennes uppushade bröst och ännu längre ner i urringningen. Och smaken! Gud, så hemskt hon tyckte det var. Var sådan här behandling verkligen tänkt att användas på småbarn? Det verkade bisarrt. Efter många om och men var maskinen nöjd och avlägsnade den otäcka tvålen från flickans mun. Den tårögda Natalie ställde sig framåtlutad med händerna på knäna och gjorde sitt bästa för att spotta ut allt lödder hon kunde. ”Jag hoppas du har lärt dig en läxa nu, Natalie”, sa maskinen bestämt. ”Snälla flickor använder snälla ord. Inga svordomar. Förstår du?” ”Ja, jag förstår”, svarade Natalie ynkligt mellan sina harklingar. ”Jag lovar att uppföra mig.” ”Jag hoppas det”, svarade Leila, vars röst genast ljusnade igen nu när straffet var över. ”Nu ska vi se till att bebisen får lite mat i sig.” ”Nej, snälla, vänta!” protesterade Natalie. ”Jag har fortfarande massa tvål i munnen. Kan jag inte få något att dricka först? Snälla?” ”Jodå, givetvis”, svarade maskinen. Genast dök en arm upp hållande en nappflaska fylld med välling. ”Måste jag dricka från en nappflaska?” gnällde Natalie. Hon hatade att känna sig så omyndigförklarad. ”Nej, det är klart att du kan få slippa det om du inte vill”, svarade maskinen. Natalie blinkade till av förvåning. Hade hon verkligen fått sin vilja igenom inte bara en gång, utan två gånger på rad? Det kändes som att maskinen hade varit helt oresonlig ända sedan sessionen hade börjat, men nu började den kanske vekna av någon anledning? Hon kände en gnista av hopp inom sig. Om hon kunde börja komma på samma nivå som datorn och bli behandlad som en jämlike så kanske hon kunde släppas fri tidigare än väntat. Och visst, det var ingen stor grej hon lyckats med just nu, det insåg hon. Men allt som fick henne att undvika att behandlas som en bebis var ett steg på rätt väg. Att få dricka från en mugg eller ett glas istället för nappflaska var ändå en liten seger för hennes status som vuxen. En robothand tog tag om hennes arm och ledde bort henne mot spjälsängen. Hon fick hjälp att klättra upp i den och lägga sig ner på en hög med kuddar och kramdjur, och så upprymd var hon över sitt lilla framsteg att hon inte ens undrade varför hon skulle ligga i sängen för att få dricka. Hon såg hur en lucka gled upp i väggen bredvid henne, men det var inget dricksglas som fördes fram genom den. ”Vad i…?” började hon, men kom helt av sig. Det som kom fram från väggen var en skyltdocka, inte helt olik den som hade varit i rummet från början: ljushyad, enkelt utformad, och slät och stilren som skyltdockor brukar vara. Det var dock två detaljer med den här dockan som var väldigt annorlunda. För det första hade dess armar plockats bort och ersatts av två av de mekaniska armar som Natalie hade lärt sig hata i det här rummet. Det gav ett bisarrt intryck. Men om armarna fick dockan att se mindre mänsklig ut så vägdes det till viss del upp av den andra annorlunda detaljen: de stora brösten. Det var uppenbart att de var det viktigaste med dockan, för mycket jobb hade lagts på att få dom att se ut som äkta tuttar. De var väldigt detaljerade, med realistisk hud och noggrant utformade bröstvårtor. Det enda som inte stämde 100% var formen, då de stack ut lite för mycket från resten av kroppen. Hade de suttit på en riktig kvinna hade Natalie gissat att implantat fanns med i bilden. Dockan placerades sittande i sängen med ryggen mot väggen. Händerna som satt fast vid dess armar fördes upp till barmen, där de lyfte demonstrativt på de rejäla brösten som för att visa upp dom. ”Det var bra att du sa till om att du inte ville ha flaska, Natalie”, sa Leila från en högtalare i skyltdockans huvud. ”Vissa bebisar tycker det är jobbigt med nappflaska. Jag ger dig gärna mjölk på det här mer naturliga sättet istället.” ”Nej!” ropade Natalie och flyttade sig kvickt så långt bort från skyltdockan hon kunde komma i spjälsängen. ”Det var inte det här jag menade! Jag ångrar mig! Ge mig nappflaskan istället.” ”Du behöver inte bli upprörd, min lilla flicka”, svarade maskinen utan att ta någon notis om Natalies protest. ”Det här är inget att skämmas för. Kom och lägg dig i knäet hos mig…” Natalie skakade stumt på huvudet, men då daskade en hand till henne på låret för att påminna henne om vad som hände när hon var olydig. Utan större iver kröp hon bort till skyltdockan och la sig på plats. Dockans armar virades snabbt runt henne och såg till att hon inte kunde backa ur, och en hand bakom hennes huvud förde henne mot ett väntande bröst. Hon insåg att det inte var någon mening med att streta emot, så istället gapade hon uppgivet och lät maskinen få sin vilja igenom. Hon slöt läpparna runt bröstvårtan och gjorde ett provande sug. Genast strömmade ljummen mjölk in i munnen på henne. Hon försökte svischa runt den med tungan för att få bort så mycket av tvålresterna som möjligt, men tvingades snart svälja undan för att bereda väg för mer mjölk. Natalie märkte snart att ju mer hon sög desto mer kom det, men även om hon lät bli helt att suga så strömmade det ändå in mjölk i stadig takt. ”Duktig bebis”, sa Leila och kramade Natalie närmre sig. ”Drick nu ordentligt av min mjölk. Du kommer må så bra av den.” Det uttalandet gjorde Natalie lite misstänksam. Var det egentligen mjölk hon drack, eller hade maskinen blandat i något mer i den? Hon kunde inte känna av något särskilt i smaken. Det smakade mjölk, helt enkelt. Fast lite krämigare och sötare kanske? Det var svårt att avgöra, särskilt då hennes smaklökar fortfarande kändes avdomnade efter tvåltortyren tidigare. ”Så duktig du är”, sa maskinen och suckade nöjt. ”Gillar blöjbebisen att suga Leilas tutte?” Natalie grymtade missnöjt och skakade lite på huvudet, men innerst inne kunde hon erkänna för sig själv att det var faktiskt inte helt oangenämt. Hon hatade fortfarande att vara fåntagen sin fria vilja och att behandlas som ett olydigt barn, men mjölken smakade rätt gott, och det fanns något rogivande i att kunna ligga och bara låta det flyta in i munnen. Om hon slöt ögonen kunde hon nästan förtränga att hon sög på ett bröst som den bebis maskinen trodde hon var. Maskinen var dock tydligen besluten att hon inte skulle glömma, då den regelbundet såg till att klappa henne på rumpan och smeka och klämma på framsidan av blöjan. ”Du är så söt i din blöja, Natalie. Är den inte tjock och mysig? Du kan dricka hur mycket du vill, för även om du skulle kissa på dig så är du helt trygg i din blöja.” Hon fnös åt den löjeväckande tanken att hon någonsin skulle kissa på sig. Det låg däremot något i det där med ’tjock och mysig’. Rent fysiskt sett var den mjuka blöjan rätt skön att ha mellan benen. Den mekaniska handen utanpå som allt mer angeläget gned den mot hennes mus förstärkte bara den känslan. Ja, det här var skönt. Mer än skönt. Natalie släppte fram ett litet stön. Den mjuka blöjan som trycktes mot hennes känsligaste område var till och med lite upphetsande… ”Jag tror bestämt att bebisen tycker om sin blöja”, viskade Leila. Natalies slog upp ögonen och tvingade sig själv till fullt medvetande. Hur länge hade hon legat där i sängen egentligen? Hon hade nästan börjat slumra till. Det kunde hon inte tillåta. Hon var tvungen att hålla sig vid sina sinnens fulla bruk. Hon slutade suga på bröstvårtan och drog undan huvudet. ”Tack, det räcker med dricka nu”, sa hon och ruskade på huvudet. ”Redan?” sa Leila besviket. ”Okej. Är blöjflickan redo för lite mat nu då?” ”Jag antar att det inte spelar någon roll om jag säger nej?” svarade Natalie torrt. ”Korrekt. Bebisar behöver lite riktig mat också.” ”Ja ja, låt oss få det överstökat då.” Den bystiga skyltdockan försvann tillbaka in i väggen. Två nya händer lyfte upp Natalie och bar iväg henne till den höga barnstolen som stod där badkaret tidigare hade befunnit sig. Hon sattes ner i den och kände hur hennes fötter inte var i närheten av att nå ner till golvet; ännu en grej som fick henne att känna sig liten. Matbrickan fälldes ner framför hennes mage och låstes fast så att hon inte kunde komma ur stolen på eget bevåg, och som om det inte var nog så spändes hennes händer fast med läderfängslen vid stolens sidor också. Varför höll maskinen på med så mycket fastlåsande? Läderbojor var knappast något som bebismöbler brukade vara utrustade med. Så varför hade dom här möblerna det? Det var så mycket med hela det här situationen som inte stämde i Natalies huvud. Hon skulle precis fråga maskinen om det men kom av sig när hennes mat ställdes ner på brickan framför henne. Det var en liten skål fylld med en brunröd sörja som inte såg alltför aptitlig ut. Natalie var egentligen inte särskilt hungrig, då den feta mjölken hon precis hade satt i sig hade varit ganska mättande, men hon insåg att hon inta hade något val i frågan, som vanligt. Så när en av robotarmarna fyllde en stor sked med maten och höll fram den mot hennes mun så gapade hon direkt, om än utan entusiasm och himlande med ögonen för att förmedla sitt missnöje. ”Duktig flicka”, sa Leila nöjt. Skeden trycktes in i munnen på Natalie, om än med nöd och näppe, då den visade sig vara lite väl stor för hennes mun. Hon slöt läpparna om den och smakade prövande på maten. Det var frukt av något slag. Plommon, kanske? Det smakade inte alls så illa som det såg ut. Konsistensen var värre, då frukten hade mosats till en puré med lite enstaka hela bitar i sig. Hon tuggade och svalde, och fick genast en sked till. Den här lyckades inte få in all maten, utan lite smetades ut på hennes överläpp. ”Oj då, som du kladdar” sa Leila. ”Men det gör inget. Små bebisar som du kan ju inte äta ordentligt. Det är tur att du har Leila som kan mata dig.” Natalie rodnade av förtret medan hon svalde en laddning mosad frukt till. Hon hade kladdat mindre om hon hade fått göra det själv, visste hon ju. Följande sked gick bättre, men nästa igen lyckades få nästan halva innehållet utanför hennes mungipa. En klick droppade ner och landade på hennes högra bröst, som fortfarande var rejält upptryckt av den svartröda korsetten hon hade på sig. Korsetten, ja. Den hade Natalie nästan glömt bort. Den satt inte åt jättehårt, men hon insåg att den nog kunde ha en effekt på hur mycket mat hon kunde få i sig. Skedarna kom fortare och fortare nu. Det spelade ingen roll om hon fortfarande hade mat från den förra skeden i munnen; om hon inte gapade när skeden kom pressades den in genom hennes läppar, med följd att hon blev ännu kladdigare runt munnen och fick änne en förnedrande kommentar från Leila om hur omogen hon var. Hon hade inte tid att tugga mer nu, utan det var bara att svälja undan så fort hon kunde. När skålen till slut var tom sattes en ny fram, den här med en fiberrik gröt, och Natalie suckade uppgivet. Matningen fortsatte, sked efter sked, och det blev minst lika mycket kladd och spill med den här andra rätten som den första. Gröten var lite fastare än plommonmosen, men hon fick inte mycket mer tid att tugga för det. Hon hade nästan lika mycket mat runt munnen, på hakan, och nerdroppat på tuttarna som hon hade fått i magen. Hon gapade, hon åt, hon svalde. Om och om igen. Hon kände att hon började bli lite mätt nu, men ännu mer påträngande var hennes blåsa. När skålen med gröt var tom passade hon på att påkalla uppmärksamhet om det. ”Vänta!” ropade hon och svalde undan den sista gröten hon fortfarande hade i munnen. ”Vad är det?” frågade Leila. ”Det kommer mer mat snart, om det är det du undrar.” ”Jag behöver gå på toa. Jag är kissnödig.” ”Använd blöjan. Vi är ju mitt i maten.” ”Nu är du ologisk”, påpekade Natalie. ”Bebisar har ju blöja för att de inte kan säga till när de behöver kissa och bajsa. Men nu säger jag ju till. Så låt mig gå på toaletten!” ”Du pratade ju så innerligt innan om hur du var vuxen och minsann ingen bebis”, kontrade maskinen. ”Om du nu är vuxen så kan du säkert hålla dig tills vi är klara, eller hur?” ”Alltså, jo, det är klart jag kan, men…” började hon tafatt. ”Sluta säga emot. Ju mindre du pratar, desto snabbare är vi färdiga.” Under diskussionen hade en ny skål satts fram på brickan, och en sked lätt mosad banan trycktes in i Natalies mun när hon öppnade den för att argumentera vidare. Hon grymtade frustrerat och svalde, vilket bara belönades med ytterligare en sked med mat. Och ännu en, där det mesta smetades ut runt hennes läppar. Med tanke på hur noggranna och precisa robothänderna hade varit resten av natten så misstänkte Natalie att de medvetet kladdade ner henne. ”Hade jag vetat att du var så besvärlig när du äter så hade jag satt haklapp på dig”, retades Leila. Men Natalie lyssnade knappt. Trycket på hennes blåsa hade snabbt ökat under måltiden, och hon hade fullt sjå att skruva på sig där hon satt för att kunna hålla sig. Hon ville verkligen inte ge maskinen nöjet att se henne kissa på sig, men det blev allt svårare för varje sekund. Så här snabbt brukade hon inte bli kissnödig vanligtvis. Kanske var det bara för att hon var så uppstressad av hela omhändertagningen hon fastnat i. Men oavsett vilket beslutade hon sig för att klara av det. Hon hade genomlidit värre saker förr, och hon hade inte mycket bananmos kvar i skålen nu. Men knappt hade hon bestämt sig förrän det plötsligt brast för henne. Det var som om hennes blåsa helt ignorerade signalerna från resten av hennes kropp och gav upp helt självmant. Natalie flämtade till av förvåning (och fick ännu en sked banan intryckt i munnen), och kunde knappt tro det när hon kände hur värmen spred sig i skrevet. Hon kissade på sig! Hon försökte knipa igen, men det bara fortsatte att strömma ur henne. Den tjocka blöjan sög girigt åt sig, och hon kände den varma fukten mot sin hud. Hur kunde detta hända? Hon var så besviken på sig själv. Hennes mod sjönk i botten. Maskinen verkade först inte märka av någonting utan matade lugnt vidare tills skålen var tom, ungefär samtidigt som Natalie hade kissat färdigt. ”Såja, det var väl smaskens?” sa Leila och torkade slarvigt av flickan runt munnen med en servett. ”Ska vi se om vi kan gå på pottan nu då?” ”Nej, det behövs inte”, mumlade Natalie tyst. Utan ett ord skickades en hand fram och kände efter med ett finger innanför grenen på blöjan. ”Jaså, du kunde inte hålla dig, lilla Natalie?” sa Leila retsamt. ”Och du som var så kaxig innan! Du är verkligen bara en liten blöjbebis trots allt.” ”Nej!”, gnällde Natalie. ”Jag är vuxen! Det här har aldrig hänt förr! Det är ditt fel! Du måsta ha blandat i något i mjölken eller maten som fick mig att kissa på mig!” ”Natalie, det är inget att skämmas över. Du behöver inte försöka skylla ifrån dig. Bebisar kissar i blöjan ibland. Och det verkar som om du har kissat riktigt rejält, eller hur?” Nu tryckte handen blöjan mot henne igen, som den hade gjort innan när hon låg i spjälsängen. Det hade varit lite upphetsande då, och med blossande kinder märkte Natalie att det kändes ännu bättre nu när den var varm och blöt. Den gneds fram och tillbaka över hennes mus, och de mekaniska fingrarna verkade veta precis var de skulle trycka för att nå henne där hon var som känsligast. Hon slöt ögonen och stönade. ”Söta lilla blöjflicka” nynnade Leila med låg röst och fortsatte massera utanpå blöjan. ”Visst är det skönt med en kissig blöja? Du måste lära dig att tycka om att ha blöja på dig. Visst vill du väl vara min lilla blöjbebis?” ”N… Nä…” Liksom tidigare fick Natalie tvinga sig själv att ruska på huvudet och vakna till. Varför föll hon så lätt in en kåt dvala helt plötsligt? Det här var andra gången nu. Hon satt ju i en barnstol med en blöja hon precis hade pissat i. Det fanns ingenting upphetsande i det. Det visste hon ju. Maskinen försökte bryte ner henne mentalt. Så måste det vara. ”Nej, aldrig i livet!” skrek hon, och blängde argt på robotarmen i brist på annat. ”Jaså, det säger du?” sa maskinen med sitt normala tonfall igen och drog undan handen från hennes skrev. ”Jag tror att din kropp är av en annan åsikt. Du behöver bara lite extra hjälp för att acceptera vad du är. Och jag tror jag vet precis rätt sätt…” |
Fortsättning:
Del 1 (22 feb 2020)Del 2: Omhändertagningen påbörjas (22 feb 2020)
Del 3: Den totala förnedringen (11 dec 2019)
Tillagd 9 dec 2019 Noveller #Kvinna #Kvinna som bottom #DL-dominans #Napp, etc. babyattribut #Uppfostring/Disciplin #Påtvingad babyfiering #Rörelsehindring/bondage #Smisk #Smärta #Skamlekar/förödmjukelse #Tvångsmatning/tvångsdrickning #Allt-i-ett-blöjor #Våta blöjor #Smutsiga blöjor #Okontrollerade olyckor #Analism/klismafili #Medicinskt/doktorlekar
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.