Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoTotal Regression
Del 2: Förnedringen fortsätter.
| Efter att ha tvingat ner tre burkar av den äckliga sörjan känner jag mig väldigt illamående och vill mest av allt få ett glas vatten att skölja bort smaken med. Jag försöker prata men bakom gagen hörs bara otydliga mumlanden. -”Wahen schälla”. Det låter verkligen som något en liten unge skulle säga, och jag börjar rodna efter att ha hört hur dumt det låter. -”Låt mamma hjälpa dig med det där.” säger roboten när hon tar av mig gagen och jag rodnar ännu mer. När gagen åker ut följer en sträng av dregel med ner på min haka. Mina armar sitter fortfarande fast så det finns inte mycket jag kan göra. -”Åh, vilken kladdig liten gullunge!” säger roboten i typisk bebiston och tar fram en servett och torkar min haka. Jag tittar bara irriterat på roboten under hela processen, men jag har förstått att det inte är någon idé att säga emot. -”Kan jag få ett glas vatten tack?” säger jag med så trevlig ton jag förmår att tvinga fram. -”Jaså lillan är törstig, ja hon var ju så duktig när hon åt upp all sin mat, ja det var hon, så hon ska få något smaskigt att dricka.” säger hon och öppnar luckan i sin buk igen, men den här gången finns där bara en ensam nappflaska med vad jag antar är mjölk i. -”Ett glas tack.” säger jag bestämt. -”Jag tror inte lillan är redo för det, jag fick just torka av hennes kladdiga haka.”. -”Men det var ju på grund av gagen du satte i min mun!” försöker jag. -”Mamma är trött på att du bråkar nu, det är flaskan eller inget.”. Jag suckar djupt och blundar en kort stund. -”Visst…” säger jag med missnöjd ton, jag vill bara få sköljt bort den vidriga eftersmaken. -”Duktig flicka!” säger roboten och för flaskan mot min mun. Jag fattar inte att jag faktiskt tänker dricka från en bebisflaska… Jag öppnar munnen och roboten stoppar in nippeln i min mun. Jag börjar suga, men efter ett par klunkar tvingar jag ut nippeln och spottar ut all mjölk med stor kraft. Det smakar avskyvärt! Vad det än var i den där flaskan så var det mer än mjölk… -”Hmm… Jag tror bestämt att lilltjejen behöver en tupplur. Hon är väldigt grinig idag.” säger hon och börjar lossa på mina remmar, men hejdar sig och ger mig en varnande blick. -”Om lillan tänker fortsätta bråka blir det en omgång till med paddeln.” säger hon bestämt. -”Är det förstått?”. Jag sväljer oroligt och nickar. -”Duktig tjej.” säger hon och lossar allt som håller fast mig, och avslutar med matbrickan. Hon lyfter upp mig i sin famn och jag gör inget motstånd. Dels för att jag är rädd för en till omgång, dels för att jag börjar förstå att det inte är lönt, och dels för att jag är alldeles för trött. Vi går mot den gigantiska spjälsängen, och även om jag känner viss avsmak så kämpar jag inte emot. Roboten sätter ner mig i sängen och tar bort mina vantar. Mina händer är väldigt svettiga och jag känner hur skönt det är att bli av med vadderingen. -”Ursäkta… kan jag åtminstone få byta till något mindre varmt?”. -”Du vet att du måste säga ‘mamma’ innan du ber mamma om något, lillan.” säger roboten medan hon vickar varnande med pekfingret fram och tillbaka. -”Men, du är inte min mamma!”. -”Jag sa precis att om lilltjejen tänker fortsätta bråka måste mamma plocka fram paddeln igen, är det det du vill?”. Jag tittar ner i sängen och svarar väldigt lågt “nej”. -”Hur sa?”. -”Nej…”. -”Säg ‘nej, mamma’”. Jag svarar inte, jag fortsätter bara att titta ner och skakar på huvudet. Roboten stänger luckan till sängen och knäpper igen låset, vilket får mig att titta upp. -”Jag sa ju att jag vill byta om!” säger jag och börjar rycka i luckan. -”Inte den tonen mot mig unga fröken, och det blir inget ombyte förrän du säger ‘mamma’ och ‘snälla’.”. -”Aldrig!”. -”Okej, då är det dags att sussa, natti natti prinsessan.” säger roboten och går ut ur rummet. Hon släcker ljuset i taket innan dess och det enda ljus som fortsätter lysa är en nattlampa bredvid den gigantiska spjälsängen som ser ut som en leende stjärna. “Prinsessan” tänker jag. Jag skulle strypa den där roboten om den var en människa... Jag sitter still en stund och ser mig omkring. Dels så funderar jag på allt det konstiga och förnedrande som hänt mig en dag, dels på vem som satte mig här och hur jag ska kunna hämnas på dem, men mest på hur jag ska kunna fly härifrån. När jag sitter och funderar hör jag hur barnslig musik börjar spelas.Jag tittar upp och ser en mobil med massa barnsliga dekorationer som svävar ovanför spjälsängen, och det är ifrån den som ljudet kommer. Jag suckar tungt och himlar med ögonen. Jag måste ta mig härifrån, kosta vad det kosta vill… Jag rycker i luckan igen, men den rör sig bara några millimeter fram och tillbaka med varje ryck. Jag lägger mig på rygg och försöker sparka upp den med båda fötterna. Men resultatet är knappt mer märkbart än när jag ryckte i den.Skillnaden är att jag hör hur blöjan prasslar under min onesie, vilket får mig att rodna kraftigt igen. Jag sätter mig upp igen och tar tag i låset mellan ett par av spjälorna. Det är ett rejält och stabilt lås som sitter fast i små järnringar i luckan och sängen, det kommer aldrig gå att slita sönder det. Jag reser mig upp så långt som jag kan innan taket på spjälsängen tar emot. Jag försöker att nå mobilen ovanför, men den är precis utom räckhåll. Jag sätter mig ner igen med min blöjade bakdel som fortsätter att prassla högt. Jag tror inte att jag kommer lyckas fly idag. Men jag ska använda varenda minut av min vistelse här till att komma på ett sätt att fly från det här bebisfängelset. Jag lägger mig ner och stirrar upp i taket och gäspar kraftigt, jag är verkligen trött. Plötsligt märker jag hur fantastiskt tjock den här onesien är. Min bästa gissning är att den är gjord av bomull. Jag skulle dock aldrig kunna sova i den, det skulle bli alldeles för varmt, plus att den får mig att se ut som en gigantiskt bebis… Jag knäpper upp knapparna vid mitt skrev, drar av mig onesien och slänger den med den lilla kraft jag har kvar in i hörnet av buren jag befinner mig i. Jag brukar sova i tröja, men jag antar att bar överkropp får duga. Jag stirrar på den tjocka blöjan mellan mina ben, och funderar på att ta av mig den också. Men känner att jag nog inte vill sova helt näck. Dessutom hamnade jag här på grund av min sängvätning, och roboten skulle bara tvinga på mig en ny blöja. Jag tänker inte genomgå den förödmjukande processen igen. Jag gillar visserligen inte att erkänna det, men den här blöjan är faktiskt lite gullig… På ett förnedrande sätt. Men det finns ändå ingen här som kan se mig, och det kanske är bättre att vakna i en blöt blöja än en blöt säng, önskar jag kom på det innan jag skickades hit… Blöjan får vara på, för nu. Och jag tänker försöka sova, men bara för att jag är fullständigt slut efter idag, plus att jag är inlåst i den här spjälsängen, så jag kan lika gärna försöka fördriva tiden så gott jag kan. När jag vaknar tänker jag ta mig härifrån… Fortsättning kommer. |
Fortsättning:
Del 1 (18 apr 2020)Del 2: Förnedringen fortsätter. (9 aug 2018)
Del 3: Att skapa ett monster. (13 aug 2018)
Del 4: En dejt med skötbordet (18 apr 2020)
Tillagd 9 aug 2018 Noveller #Kvinna #Adult Babyhood #Napp, etc. babyattribut #Kärleksfullt omhändertagande #Uppfostring/Disciplin #Påtvingad babyfiering #Rörelsehindring/bondage #Smisk #Smärta #Skamlekar/förödmjukelse #Tvångsmatning/tvångsdrickning #Allt-i-ett-blöjor #Blöjbyxor/plastbyxor #Extremt blöjbärande #Våta blöjor #Smutsiga blöjor #Okontrollerade olyckor #Plast/lack/PVC #Medicinskt/doktorlekar
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.