Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoHon befriade mig från den vuxna världen Del 5
| Hon bodde på en större gård en bit utanför stan. En arvgård. Hon hade berättat om den, att hennes mamma, hennes syster och mormor bodde där. ”Ett matriarkat”, sa hon och skrattade. Jag kom dit med buss. Sista biten var det bara jag på bussen. ”Sätt på dig en extra handduk, så att du klarar dig hela vägen”, sa Irja när hon ringde precis innan jag skulle åka. ”Det kommer att synas att jag har blöja, om jag har en extra handduk”, pep jag fram oroligt. Det blev tyst en kort stund. ”Vill du ha smisk direkt när du kommer fram?” frågade hon med den skarpa ton hon kunde ta fram. Jag vågade inte kommentera att hon hotade med att ge mig smisk. Mamma gav mig smisk så länge jag bodde hemma. Pulsen bultade i tinningarna. ”Näää!” ”Bra, då gör du som jag säger”, sa hon och fortsatte: ”du sätter också på dig en regnkappa, det är småregnigt här”, sa hon. ”Jag har ingen regnkappa”, sa jag. ”Då får vi skaffa det, till dig så snart vi kan”, sa hon kort. Mamma hade regnjacka och galonbyxa på mig så fort det var minsta regnigt. Den mörkblå galonbyxan var med bröstlapp och hängslen som knäpptes uppe på axlarna och hällor under foten.” Att få dem påsatta och se sig själv i spegeln var så fruktansvärt förnedrande. Det jag såg var ett 5-årigt barn. Mamma kunde inte förstå att jag inte ville ha dem och brydde sig inte heller om mina protester; ”de är jättepraktiska och de sitter uppe bättre än dina midjebyxor.” Jag hatade att ha det på mig. Jag hatade ljudet som uppstod när galon gnuggades mot galon Jag hatade när andra kvinnor kommenterade det som, ”oh, så praktiskt även på en vuxen” med tillägget att det var gulligt.” Jag slängde alltihop när jag flyttade hemifrån. Resan var en färd där jag kände hur mitt liv som vuxen sjönk undan som Atlantis. Jag hade svårt att dra djupa andetag. Kunde inte koncentrera mig på någonting. Hur skulle det komma att bli? Tankarna virvlade men svaren var lika vassa som en tallrik blöta cornflakes. Jag lyckades inte samla ihop en enda redig tankekedja. När jag kom fram var handdukarna genomblöta. Hon hade haft rätt, det var bra att ha en extra handduk. Det var dimmigt, rått och kallt när jag klev av. Allt var grått, grått, grått. Vart jag än vände mig. En allé, en blöt väg, stora öde ängar. Ingen människa. Ingen bil. Ensam. Ett rådjur ute på en äng stannade upp och tittade på mig. Ett lätt vindpust gick igenom trädens lövverk och fick dem att vaja till. Den fuktiga luften svepte in i mina lungor. Tog dem i besiktning, bit för bit. Jag ställde ner min lilla väska på marken. Ödets armar liksom flöt över vägen. Jag kände mig avskalad inpå själva själen. Mina nerver låg som en tunn skorpa över huden. Ångesten – ett tryck över bröstet. Jag kunde inte bemästra en kroppsdel. Kissade på mig igen. Längtade efter mina nappar som jag aldrig skulle komma att få börja använda igen. Irja skulle skratta och inte godkänna det. Började gråta. Jag tog upp min väska, gick över vägen och bort mot gården. Förvirrad, och lätt illamående. En bit bort i dimman dök den upp. Gården. En herrgårdsliknande vitrappad byggnad i två våningar. Jag stannade, ställde ner väskan igen. Jag darrade av nervositet. En skata landade snett till vänster om mig på andra sidan vägen och betraktade mig. Den råkalla dimman som kröp in i märg och ben omslöt mig. Det var som att befinna sig i ett tyst vakuum. Allt vid sidan av vägen var nästan utplånat i allt det grå. Jag längtade in i husets värme samtidigt som jag stod som förstenad av oro och försökte pumpa syre i livbojen. Kände mig lika ängslig som en finnig 13-åring med ett självförtroende som fortfarande är en blöt lerklump som inte funnit sin fasta form. Jag tog min väska. Mina steg var stapplande och darriga. Ville in i värmen. Ville fly. Tvivlen surrade som en förvirrad bisvärm. Bet mig själv hårt i läppen. Försökte andas. Kom fram till en stora grusad gårdsplan. Huvudbyggnaden flankerades av två större vitrappade hus. Irja hade berättat för mig att i huset på den vänstra sidan bodde hennes två år yngre syster Margreth. I den högra bodde hennes mormor Irene. Irja bodde på den undre våningen i huvudbyggnaden och hennes mamma på den övre. En bred halvcirkelformad stentrappa ledde upp till en stor, mörkt grön dubbeldörrar. Mina, stapplande, nervösa och tveksamma steg uppför trappan kändes ödesmättade. Jag kämpade med att tygla denna kraft som sa till mig att fly. Vilket liv väntade innanför dörren? Jag stod utanför dörren en evighet innan jag vågade knackade på med den stora kläppen i form av ett lejonhuvud med en ring i munnen som satt mitt på dörren. Knackningen lät öronbedövande inom mig. En kvinna i dryga 50-årsålden, som jag gissade var Irjas mamma, öppnade. Hon var inte tjock men ändå bastant på något sätt. Vita pärlor i öronen. Tunn kedja runt halsen. Hon hade ett ovalt ansikte, brunt hår, raka ögonbryn och en intensiv, utforskande blick. Hon var klädd i en mörkblå klänning och ett rött vinylförkläde med vita prickar på. Hennes ögon uttryckte vänlighet och nyfikenhet. ’ ”Hej! Det är Pär, gissar jag”, sa hon och log mot mig. Jag nickade. "Kom in”, sa hon och steg åt sidan för att släpp fram mig. Hennes blick, hennes sätt att hälsa, att ta mig i handen, hennes dominanta framtoning, som påminde mycket om Irjas fick mig att krympa ihop till en dallrande geléklump. Jag kände hur jag kissade i handduken. Igen. Jag blev illamående av nervositet. Irja kom. ”Hej Pär”, sa hon glatt och gav mig en lång, varm kram. Jag kunde knappt stå upp. ”Hur är det fatt?” frågade hennes mamma mig och såg uppriktigt orolig ut. Irja log mot mig. ”Jag tror det är fatt så att det behöver bytas blöja på den här pojken och det ganska omgående”, sa Irja. ”Blöja”, sa jag med ett skärrat leende i ett försöka få det att låta som hon skämtat. Irja tog tag i min vänstra arm. ”Dumma dig inte Pär, mamma vet att du har blöja på dig. Kom nu så vi får på dig torrt.” Hennes ord kändes som Big bangs oändliga crescendo som börjar som ett knytnävsstort centrum för allt som ska ske. Hennes mamma log varmt, som en bekräftelse på det hennes dotter sagt. ”Ni är välkomna upp till mig att äta lite lunch när ni är klara”, sa hon. Hon verkade inte tycka det var det minsta märkligt att hennes dotter skulle byta blöja på sin pojkvän. Tvärtom. Vi gick genom en lång korridor. På väggarna en bröstpanel målad i en ljusgrön ton. Med jämna mellan rum en tavla med motiv som verkade vara från 1600-talet. På golvet en matta med orientaliskt mönster på som var lika lång som korridoren. Vi kom fram till en dörr. Hon öppnade den. Ett stort, helkaklat badrum. Där fanns ett badkar och en dusch, två stora handfat, en toalettstol. Golvet var kaklat med svartvita kakelplattor, väggarna med mindre vita plattor. Allt andades genuint lanthem av finare sort. ”Har du berättat för henne?” frågade jag, djupt skakad. ”Men Pär, det är väl klart att jag har berättat, sa hon och fortsatte; ”du ska bo här så det är rätt praktiskt att hon vet, det är till och med alldeles nödvändigt att både hon, min syster och min mormor vet eller hur”, sa hon. ”Vad sa de när du berättade?” frågade jag blygt utan att våga se på henne. Hon strök mig över kinden; ”Pär, du ska inre bry dig så mycket om vad vi vuxna pratar om. Det är en värld där du inte hör hemma." Hon satte sig på badkarskanten, ”sätt dig här bredvid mig”, sa hon. Hon liksom samlade sig en kort stund Pär, du behöver hjälp att hitta ditt sanna jag och sluta fred med dig själv. Hon avbröt sig en kort stund och fortsatte sedan; ”du behöver landa där tankarna finner ro. Platsen där allt är levande och naket, den platsen har varit dold för dig för att du inte velat se den. Du är tankens fånge Pär. Dina tankar har blivit en tvångströja. Du måste släppa taget om tanken att du är vuxen, sa hon och fortsatte; ”vi har alla saker som skaver och som man kämpar med. Du behöver hitta dig själv, din sanna identitet och att vara dig själv och idag kommer den resan att börja för dig. Du behöver hjälp att gå på upptäcktsfärd i din barndom. Jag, min syster min mamma och min mormor kommer att hjälpa dig med det. Vi förstår alla fyra att det vi ska påbörja idag kan riva los sjok av rädsla och ängslan hos dig men vi vuxna kommer att finns med dig, hela tiden. Så släpp taget om ditt vuxenliv - vi kommer att ta hand om dig. Mina tankar var ett enda virrvarr och total osammanhängande. Jag försökte desperat tänka ut något att säga i protest men insåg att jag var långt ifrån att kunna samla ihop mig till ett resonemang om att få förbli vuxen. Hennes ord, satte mig bortom den reflekterande självmedvetenheten och var inledningen på min exkludering från vuxenvärlden. Jag insåg att mitt liv skulle förändras i grunden från den stunden. |
Ökad dominans
Tillagd 22 mar 2023 Noveller #Egenupplevt #Personligt #Min vardag #Napp, etc. babyattribut #Kärleksfullt omhändertagande #Uppfostring/Disciplin #Allt-i-ett-blöjor #Blöjbyxor/plastbyxor #Våta blöjor #Galon/regnkläder #Latex/gummi #Vardagsuttryck/Vardagsutlevnad #Öppen utlevnad #24/7 #Utlevnad
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.