Hon befriade mig från den vuxna världen Del 4

Det ringde på dörren, jag blev överraskad, jag hade inte bestämt med någon. Jag hade nästan aldrig några andra än mamma och min syster hemma.

Jag öppnade. Utanför stod Irja. Klädd i en svart, blank knälång regnkappa, med droppande paraply och håret uppsatt i en strikt knut.
Hon gav intrycks av en sträng lärarinna.

”Hej!” sa hon glatt Jag fick en chock. Jag hade inte bjudit hem henne. Jag hade inte vågat. Jag insåg att om hon kom hem till mig så skulle min stora hemlighet avslöjas, min inkontinens.

Jag var så chockad att jag inte ens svarade på hennes hälsning utan klämde fram ett desperat; ”ska vi gå ut? Jag ska bara hämta jackan”. Hon log; ”nej, jag hade tänkt överraska dig och att jag skulle få se hur du bor, hur du har det hemma hos dig, du bjuder ju aldrig hem mig” sa hon.

”Men… jag har så stökigt”, pep jag fram ynkligt. ”Så bra att jag kom då, jag är bra på att få ordning och reda på både hem och män”, sa hon, log och tog ett kliv in i lägenheten. ”Men, vi kan gå ut och fika”, sa jag med en vädjande, pipig och desperat röst.

”Nej Pär, idag umgås vi här hemma hos dig”, sa hon med den där bestämda, beordrande rösten och den skarpa blick som alltid fick mig att sjunka ner i undergivenhetens dimmor och känna mig som en vilsen treåring.

Jag insåg att hon skulle känna en doft av urin. Mamma och min syster påpekade alltid att det luktade kiss, ”du måste börja med blöjor igen”, sa de. Mamma hade det på mig varje dag och varje natt fram till jag flyttade hemifrån. På mitt tjat om att få slippa blöjorna sa hon alltid; ”när du flyttar hemifrån får du göra som du vill.”

När jag flyttade in i min lilla lägenhet kastade jag allt det mamma skickat med av inkontinensskydd: blöjor, plastbyxor, sängskydd trots mammas och min systers vädjan att inte göra det. De, framför allt min mamma hade alltid bestämt över mig och jag hade så länge drömt om att bestämma själv. Äntligen fick jag göra det. Det var så klart inte så bra men den intensiva drömmen jag haft i 21 år om en blöjfri tillvaro kastade allt sunt förnuft överbord jag kände mig vuxen och fri.

Det enda jag använde var frottéhandduk och de kalsonger i plastad frotté som mamma sytt åt mig. Hon kallade dem träningsbyxor. Jag kunde ibland, som en belöning få gå i bara dem utan blöja. Jag var oerhört stolt de gånger det hände.

Jag såg direkt att hon regerade på lukten. ”Det luktar kiss. Har det bott en inkontinent åldring här innan dig?” frågade hon. ”Jag vet inte”, mumlade jag. ”Eller det kanske är du som kissar på dig”, sa hon och tittade utforskande på mig.

”Näää, jag kissar inte på mig”, sa jag med en röst som darrade samtidigt som jag blev så nervös att jag kissade på mig. ”Jag är väl ingen babys”, fortsatte jag desperat medan jag kände hur frottéhandduken blev tung av all ny urin. Jag insåg någonstans att hela jag lyste; jag ljuger.

Hon såg allt mer konfunderad ut. ”Varför blir du så stressad av att jag sa det där?” ”Jag är inte stressad”, sa jag med en röst som skrek ut motsatsen. Återigen en konfunderad och utforskande blick som gjorde mig knäsvag av nervositet.

Hon strosade runt i den lilla lägenheten och liksom tog in varje detalj. Strök med ett finger här och där. ”Här behövs verkligen en kvinnas hand”. Jag kan hjälpa dig, sa hon och fortsatte; jag ska nog kunna få ordning både på dig och din lilla lägenhet. På mig?” pep jag fram ängsligt. ”Ja, även på dig, du behöver också en kvinnas hand.” Gör jag”, svarde jag nervöst. ”Det gör alla män”, sa hon som om det vore en naturlag. Jag vågade inte fråga mer om det.

”Ska vi gå ut nu?” pep jag fram.

”Nej, vi stannar här idag. Vi har inget speciellt att göra ute.” Återigen den där skarpa blicken, det där bestämda och tydliga sättet, som jag inte vågade säga emot.

Hon satte sig i soffan. ”Kom och sätt dig här”, sa hon och klappade på en plats bredvid henne i soffan.

Hon liksom samlade sig en stund, sedan tog hon mina händer i sina.

”Pär, det är ingen slump att jag är här, hon satt tyst en stund innan hon fortsatte; ” Jag har länge förstått att du döljer något för mig, det gör mig ledsen, mycket ledsen. Jag känner att du inte litar på mig och det gör ont. Om man älskar varandra vågar man prata om allt, även väldigt jobbiga saker. Saker som man kanske skäms för. Berätta nu för mig, vad det är du inte berättat för mig.”

”Det är inget”, kved jag fram. Hon tog mig i sin famn, kramade mig och viskade i mitt öra; ”Pär, jag lovar dig att du inte kan berätta något för mig, som kommer att chocka mig. Berätta nu.”

”Svetten bröt fram i pannan. Jag kände en rädsla in i benmärgen. Jag insåg mitt all min stress att jag skulle bli tvungen att berätta. Hela min kropp, hela min själ, hela mitt tankeväsen sjönk ihop som en ballong som tappar all luft. Jag började gråta hejdlöst.

”Jag kissar på mig”, hulkade jag fram. Jag kände mig så svag, så ynklig och helt utlämnad. Hjärtat bultade så hårt, att synfältet försvann, allt började flimra. Hon kramade mig hårt.

”Kommer du att göra slut?” pepgrät jag fram. Hon vaggade mig. ”Nej, Pär, jag kommer inte att göra slut, tvärtom, jag älskar dig ännu mer nu när du varit öppen mot mig. Hon höll om mig hårt. Det gav mig en trygghet som jag inte känt sedan jag flyttade hemifrån.

”Är du våt nu?” frågade hon. Jag nickade svagt.

Jag var förkrossad. Jag grät ut all min stress, all min frustration, all min nervositet men jag grät också för att det trots allt var befriande att det oundvikliga inträffat. Det hade under varje minut av den tid vi varit tillsammans varit en oerhörd stress att inse att det till slut skulle avslöjas. Jag var helt säker på att hon skulle lämna mig om hon fick reda på det.

”Sccchh, allt kommer att bli bra. Allt kommer att ordna sig. Jag ska ta hand om dig. Jag ska ta hand om både den store och den lille Pär”, sa hon med moderlig, bomullsmjuk röst samtidigt som hon klappade mig på tröstande och lugnande på rumpan.

Jag somnade utmattad i hennes armar.

Del 5 – Missmodets svarta ljus blåstes ut

Jag vaknade av att hon strök mig ömt över kinden. ”Du somnade”, sa hon. Hon betraktade mig länge under tystnad. ”Har jag sovit länge?” frågade jag. Hon skakade på huvudet, ”nej bara en lite stund, en halvtimme kanske”, sa hon. Hon log varmt emot mig men blev plötsligt allvarlig.’

”Pär, jag älskar dig, varför har du inte berätta för mig att du kissar på dig?” frågade hon. Jag slog ned blicken och skruvade nervöst på mig. Hon upprepade frågan; ”jag vågade inte”, mumlade jag. ”Varför vågade du inte?” Jag började gråta igen. ”För jag trodde du skulle göra slut”, sluddrade jag fram på väg mot det själsligt riskfyllda. Min högsta önskan var hitta en deleteknapp.

”Men det är väl klart att jag inte skulle göra slut för att du kissar på dig. Jag älskar dig Pär, det spelar ingen som helst roll att du kissar på dig.” ”Gör det inte?”, mumlade jag sluddrande med tårarna rinnande ner för kinderna. ”Men det är väl klart att det inte gör”, sa hon och torkade mina tårar med baksidan av sin hand.

”Kommer du inte att göra slut.” Hon log varmt mot mig och skakade på huvudet. ”Vem vet, jag kanske älskar dig ännu mer, nu har jag ju också en liten kille att ta hand om, sköta och uppfostra”, sa hon.

”Uppfostra”, hulkade jag. Hon log; ja, du vet att mammor både sköter och uppfostrar sina små babysar så att de lär sig lyda och bli duktiga små pojkar.

I gråtdimmor hörde jag det hon sa; ”mamma, ta hand om, sköta, babys och uppfostra.” Jag förstod knappt vad hon precis sagt ändå fick hennes ord missmodets svarta ljus att blåsa ut. Ett starkt lugn spred sig i min kropp. Det kände som min ständiga flykt från mig själv äntligen var över. Hon accepterade mig precis som den jag var.

Men hennes ord; ”ta hand om, sköta och fostra”, rullade runt i mitt huvud som tvätt i en torktumlare. Hon måste ha skojat, tänkte jag.

Det hade hon inte.

Del 6 – Regression

”Kom”, sa hon, log mot mig och tog återigen min hand på samma sätt som en mamma tar sitt barns hand och precis som mamma alltid gjorde trots att jag var vuxen. Jag sjönk in i barnets värld. En värld där allt ansvar tas bort. Nuet kändes bara några steg från det förflutna. Vi behöver byta blöja på dig, sa hon, reste sig och sträckte fram sin hand. Jag reste mig. ”Jag kan byta själv”, mumlade jag knappt hörbart. Hon log ömt, ”det är nog bäst att jag gör det.” ”Jag vill göra det själv”, försökte jag i ett desperat försöka att verka vuxen. Hon klappade mig på rumpan. ”Allt kommer att bli bra”, sa hon moderligt.
Hon gick mot badrummet med mig i släptåg. Mina drömmar om att få vara vuxen och bestämma själv låg plötsligt likt slängda, sladdriga plastpåsar i ett vägdike.

Hon hade hittat och satt på sig det rosa vinylförkläde mamma alltid hade på sig när hon hjälpte mig med städning och tvätt. Ett förkläde hon alltid hade på sig när hon skötte mig när jag bodde hemma. Att se förklädet på Irja gav mig en stark känsla av hon hade en metafysisk kontakt med min mamma.

”Marsch ner i badkaret”, sa hon efter att hon hjälpt mig av med kläderna, frottébyxan och den genomvåta handduken. Hon gav mig en lätt dask på stjärten, något som oerhört tydligt visade mig porten in i underordningens och barnets värld. En dask som plockade av mig all stolthet och fick mig att lämna det vakna sinnets kontrollrum och möta min innersta sjö. Vår moderna värld av skrik och stora gester försvann in i ett tyst dunkel. En dask som förde bort slaggprodukten prestige. Jag var inte längre förtöjd i verkligheten eller i den vuxne mannens värld.

Hon hjälpte mig att sätta mig i badkaret.

”Det blir väl skönt att få duscha”, sa hon. Jag var i barnets värld. Tillbaka i mammas värld. Världen runt om mig försvann som i ett töcken. Jag stoppade tummen i munnen. Hon kommenterade inte det.

Hon tvättade mig, noggrant, speciellt vid underlivet. Hon nynnade på en barnvisa, samma barnvisa som mamma ofta nynnade på eller sjöng, medan hon skötte mig. Kändes både lugnande och lite kusligt.

När hon var klar hjälpte hon mig upp mig ur badkaret och svepte in mig i en stor frottéhandduk. Hon gnuggade mig torr och varm, fortfarande
nynnande på barnvisan. Hon fick mig att känna mig så trygg. Vuxenvärlden var mycket långt borta.

Vi gick till sovrummet igen. ”Lägg dig ner på sängen så ska mamma sätta på sin babys en ny, torr, mjuk och go blöja”, sa hon med en stark inlevelse.

”Jag kan sätta på det själv”, mumlade jag blygt och ängsligt utan att våga se på henne. Hon klappade mig lätt på magen. ”Nej, lilla gubben, det är nog bäst att mamma hjälper dig med det så att de kommer på ordentligt.” Återigen kallade hon sig själv mamma. Det kändes tryggt och lugnande. Det visade mig att hon skulle ta hand om allt.

Varför nynnade hon på samma barnvisa som mamma alltid gjorde?

Del 7 – Behöver få vara babys

Hon vek ihop den stora frottéhandduken till en blöja, rullad upp mig på sidan och sköt den under mig. Hon vek upp den mellan mina ben. Spred ut den både fram och bak och fäste den i sidorna med säkerhetsnålar.

”Det här är alldeles, alldeles för opraktiskt Pär. Vi måste ha riktiga blöjor och plastbyxa på dig. Vi får skaffa det”, sa hon samtidigt som hon trädde på mig den plastade frottébyxan.

”Jag är ingen babys”, pep jag fram osäkert.

Hon log varmt och strök mig över kinden. ”Vet du vad Pär, jag tror att det är precis det du behöver få vara. Du är inte mogen att vara vuxen, sa hon, satt sig på sängkanten och fortsatte;

”Pär, det är många vuxna som går och bär på barnets behov, som inte riktigt klarar att vara vuxna, som inte vill vara det, som inte orkar vara det, som inte klarar det ansvar som det för med sig att vara vuxen och därför blir kvar i barnstadiet och så finns de som inte riktigt hann bli klara med sin babytid, eller så råkade de ut för något traumatiskt och behöver återgå till tiden före det för att kunna bearbeta det som hände, det finns till och med ett namn på det – det kallas regressionsterapi.
Hon strök mig över håret, log varmt och moderligt mot mig och fortsatte;

Det är bra om du accepterar att du behöver sådan terapi – jag tror att du lider av din verklighet, att du behöver få vara babys en tid.” Återigen en kort tystnad. ”Det är absolut inget fel i det Pär. Vi är olika och det måste vi få vara." Jag kunde knappt andas efter att hon slitit av mig skygglapparna.

”Är jag en babys?” viskade jag fram. ”Du är vuxen Pär, men du är det bara på ytan och du kämpar med att vara det även mentalt. Du behöver inte göra det, jag tror du behöver få vara liten och jag tar väldigt gärna hand om dig och det är lättare att göra det om du bor hemma hos mig." Det sista kom som en blixt från klar himmel. Hon hade aldrig sagt ett ord om det tidigare.

”Ska jag flytta hem till dig?” frågade jag i något slags chocktillstånd, i en slags förvirrad dimma; "babys, blöjor, plastbyxor, inte vuxen, flytta hem till mig". Allt snurrade. Jag kunde inte ta in det hon sagt.

Hon hjälpte mig att sätt mig upp i sängen, tog mitt huvud och la mot sitt bröst. ”Lilla gubben, jag förstår att allt det jag sa kom överraskande för dig och att det kan vara förvirrande för dig. Jag hade tänkt vänta med att säga det men jag bestämde mig för att vi behöver komma igång med din regression. Ju fortare desto bättre.”

”Har du prata med min mamma?” pep jag fram. Hon svarade inte på min fråga. ”Pär, allt kommer att bli bra, jag kommer att ta hand om dig. Du behöver få vara en babys och bli omhändertagen och jag är väldigt gärna din mamma. Vill du det?” frågade hon med låg varm röst.

Allt snurrade. ”Jag är ingen babys, jag är vuxen”, kved jag fram. ”Pär, vi måste alla finna vår väg och din stig är den där man går tillbaka i tiden. Du behöver få återgå till barnstadiet och bli min lilla babys och jag tar väldigt gärna hand om dig, sköter dig och fostrar dig.”

”Hur länge ska jag vara i barnstadiet?” frågade jag med svag röst. Hon log och strök mig över kinden. ”Vi får se Pär, jag kan inte svara på det men vi får nog utgå ifrån att det blir en ganska lång tid. Kanske för alltid”, la hon till. ”För alltid”, sa jag chockat. Hon strök hon mig över kinden med baksidan av handen.

”Pär, lita på mig, jag kommer att göra det som är bäst för dig.” ”För alltid”, upprepade jag? ”Ja, Pär, kanske för alltid, men vi får avvakta och se hur allt utvecklar sig. Men framför allt ska vi ta det väldigt försiktigt och varsamt och i den takt som är bra för dig.”

”Får jag var med och bestämma hur länge?”, mumlade jag. Hon kramade mig. ”Nej Pär, det får du inte.” ”Varför inte?” mumlade jag knappt hörbart. Hon log moderligt; ”därför att du inte är mogen att göra det och precis som alla andra barn vet du inte ditt eget bästa. Det är därför du måste ha en mamma som tar alla beslut och tar hand om allt för dig."

Hennes tankar överväldigade mig. Ögonblicket var svindlande, det hon sagt blev som ett fönster mot barndomen.

Tre veckor senare flyttade jag in hos henne. Jag behövde inte göra något inför flytten, Irja ordnade med precis allt.

Allt var en fläkt av det förgångna mitt i nuet. Jag var säker på att mamma och min syster var inblandade i det som hände.

Det avslöjas

Tillagd 17 mar 2023 Noveller #Allt-i-ett-blöjor #Blöjbyxor/plastbyxor #Våta blöjor #Galon/regnkläder #Vardagsuttryck/Vardagsutlevnad #Öppen utlevnad #24/7 #Napp, etc. babyattribut #Kärleksfullt omhändertagande #Kvinna som top #Uppfostring/Disciplin #Smisk #Skamlekar/förödmjukelse #Plast/lack/PVC

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.

🗁 Noveller

🖶 Print Alster ID 5961 ⚑ Anmäl