Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoHon befriade mig från den vuxna världen Del 2
| Så träffades vi Mina blickar drogs till henne som järnfilspån dras till en magnet. Hon utstrålade allt det där jag själv saknade: stolthet och inre styrka. Hon var kraftigt byggd, huvudet högre än mig själv. Hennes blick och kroppshållning utstrålade säkerhet och självförtroende. Jag tilltalades oerhört mycket av hennes utstrålning. Jag ville omslutas av hela hennes väsen. Jag vågade självklart inte ta kontakt med henne. Hon var ouppnåelig för mig. När hon närmade sig mig på den där festen, var jag säker på att hon skulle säga något skämtsamt om mig. Jag blev så nervös att jag kissade på mig. Jag bad en stilla bön om att frottéhandduken i kalsongen skulle klara att ta emot det. ”Hej, jag heter Irja”, sa hon. Jag rodnade djupt, benen gav nästan vika. ”Hej”, stammade jag fram med blicken fäst i golvet. ”Jag har tittat på dig en stund”, sa hon. ”Har du”, stammade jag fram oförmögen att förstå att jag kunde var intressant för henne eller någon annan kvinna. Hon nickade. ”Jag kände att jag ville lära känna dig”, fortsatte hon rättframt. Jag var säker på att hennes nästa mening skulle bli; ”jag bara skämtar med dig”. Jag nickade, fortsatt utan att våga se på henne. ”Vad heter du?” frågade hon. ”Pär”, pep jag fram i ett slags falsettläge. Hela hennes väsen utstrålade dominans; talet, gesterna, blicken, mimiken, precis allt och det fick mig att snabbt sjunka djupt ner i undergivenhet. Jag kände mig oerhört svag och bräcklig. Det kändes som om jag stod på ett tunt isflak som var på väg att rämna över djupt iskallt vatten. Mitt i allt detta infann sig en mycket stark känsla ansvarsfrihet. Hela hennes väsen visade att hon hade kommandot, att jag inte behövde ta ansvar för någonting, att hon skulle ta hand om allt. Hon pratade länge med mig på den där festen. Jag upplevde att mina stressade och nervösa försök till svar låg på en intelligensnivå i höjd med fotknölarna. Jag har bara svaga minnen av vad vi, eller rättare sagt hon pratade om. Jag var säker på att hon betraktade mig som en tönt som inte var värd att lägga minsta möda på trots att hon la så mycket tid på att prata med mig. Långt bort, som i en slags hörseldimma hör jag henne säga; ”jag skulle tycka att det var roligt om vi kunde ses igen”. Jag kunde inte ta inte det hon precis sagt. Jag vände mig om för att gå. Hon tog tag i min vänstra arm. ”Vill du inte ses?” frågade hon. ”Jo”, pep jag fram och nickade, fortsatt utan att våga se på henne. ”Om jag får ditt telefonnummer så ringer jag dig”, sa hon. Jag gav henne det. Omtumlad, förvirrad och med en helt nedkissad frottéhandduk stapplade jag hem. Allt var en enda tankesörja. Jag har svarta bältet i tvivel och var helt säker på att hon aldrig skulle höra av sig igen. Jag fick fel. Redan dagen efter ringde hon. Jag kunde inte fatta att hon gjorde det. Jag var fortfarande säker på att hon drev med mig. Vi bestämde, eller rättare sagt hon bestämde att vi skulle ses. Hjärncellerna flög runt som i en torktumlare. Vår första träff Jag såg henne på långt håll när hon kom emot vår mötesplats. ”Vi ses vid Åhléns huvudentré klockan tolv”, hade hon sagt och hon och la till; ”jag är noga med tider så var där i tid.” Hon sa det med en mycket bestämd röst, en röst som inte ville bli motsagd. Jag sjönk direkt ner i samma undergivenhet som på festen. Jag var där en kvart innan för säkerhets skull. Jag var oerhört nervös. Tankar på att ”fly” och slippa den starka stress jag kände var oerhört påtaglig men något fick mig att stå kvar. Hon kommer ändå inte att komma tänkte jag. Varför skulle hon vilja träffa mig, hon kan ju få vem som helst. Att se henne komma där, klädd i svarta skinnbyxor, vit blus och mörkblå kavaj, med en svart handväska hängande över axeln i en guldkedja gjorde mig oerhört stressad och nervös. Jag var tvungen att sätta mig på en bänk. Jag kissade på mig. Jag var förkrossad när hon kom fram. Jag ville bara försvinna. Vem vill vara tillsammans med en inkontinent tönt tänkte jag och kände en djup förtvivlan. En förtvivlan jag så ofta känt. ”Hej”, sa hon glatt. ”Hej”, svarade jag blygt och nervöst. Hon liksom stannade upp och betraktade mig; ”hur mår du?” frågade hon med en äkta oro i rösten. ”Bra”, mumlade jag fram utan att våga på henne. Hon satte sig bredvid mig; ”är det säkert, du ser inte ut att må så bra”, sa hon. ”Jag mår bra”, upprepade jag, nu så nervös att jag upplevde att jag inte längre hade någon som helst kroppskontroll. Jag såg att hon inte trodde mig men att hon lät det vara. ”Vi går och tar en fika”, sa hon. Hon frågade inte; ska vi ta en fika, det var ett beslut utan att fråga mig. Det kändes tryggt och bra, Jag var inte i tillstånd att fatta något som helst beslut. Hon reste sig; ”kom”, sa hon och tog min hand som mammor tar sitt barns hand. Det kändes på något sätt bra och naturligt. Hon tog mig till ett café i närheten. ”Sätt dig där”, sa hon med en bestämd röst och pekade på en stol vid ett bord för två, bordet stod lite avskilt. Det var en lättnad att få sätta sig. En servitris kom fram. Irja log mot henne; ”vi tar en kopp kaffe, ett glas saft och två kanelbullar”, sa hon. Hon gjorde det med en sådan självklarhet och sådan pondus att det kändes självklart att hon inte frågade vad jag ville ha. Att hon beställde saft åt mig, gjorde mig förvirrad. Varför gjorde hon det? Hade hon upptäckt barnet i mig? Jag vågade inte tänka tanken full ut. Servitrisen lämnade oss med ett vagt leende som på något sätt, indikerade att hon förstod vad som pågick. På något sätt gjorde ändå hennes sätt att så självklart lämna mig utanför beställningen lugn. Jag insåg att hon befriad mig ifrån mig allt ansvar. Hon skulle ta hand om allt. Hela situationen skapade en flodvåg av starka förnimmelser som ilade upp och nedför ryggraden och det kändes som om de skulle upplösas i miljontals exploderande klot av undergivenhet. När jag tänker tillbaka på den här händelsen står det klart för mig att det var här hon inledde min resa från vilsen vuxna position till den undergivne mannens och barnets hägn. Det var ett avgörande ögonblick och en bro till vår gemensamma framtid där hon var överhuvudet och jag den som följde, anpassade mig och lydde. Men det insåg jag förstås inte då men hennes avsikter och vilja skulle komma att bli glasklart för mig. |
Tillagd 1 mar 2023 Noveller #Kvinna som top #Egenupplevt #Personligt #Min vardag #Napp, etc. babyattribut #Kärleksfullt omhändertagande #Uppfostring/Disciplin #Påtvingad babyfiering #Allt-i-ett-blöjor #Blöjbyxor/plastbyxor #Våta blöjor #Galon/regnkläder #Vardagsuttryck/Vardagsutlevnad #Öppen utlevnad #24/7
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.