Hannas sommarskola Del 14

Hannas sommarskola

Del 14

Fjorton.

Samlingssalen var inte särskilt stor, den hade hundra platser, trästolar utställda i tio rader, fem och fem på varje rad med en liten gång i mitten. En liten scen, stolar på den, uppställda i en halvcirkel, en pulpet på sidan och en ensam stol i mitten. Mörkblå väggar, dämpad belysning, tunga sammetsgardiner. Det var gott om plats alltså, flickorna kom in och fick sätta sig på raden längst fram. Hanna satte sig på en stol utmed den högre sidan, Alicia bredvid. ”Vad ska hända nu tror du”, frågade Alicia. ”Ingen aning, vi får väl se.”

Strax efter kom personalen in från en dörr på sidan av scenen. Fröken Pettersson gick in sist, före henne fyra lärare, skolsyster Ann-Sofie, Pernilla och en assistent till, husmor, och vaktmästaren. Flickorna blev tillsagda att ställa sig upp igen. De skulle inte sitta innan lärarna satt sig, fick de höra. Fröken Pettersson fick syn på Hanna och tittade länge på henne.

”Var är flickans kissunderlägg?”, sade hon sedan, ”jag ser inget kisskydd på hennes stol.

”Jag tänkte att det var trästolar härinne”, sade Pernilla,”så jag tog faktiskt inte med något. Ursäkta.”

”Hon ska ha kisskydd alldeles oavsett”, svarade fröken Pettersson med hård röst. ”Vaktmästaren får gå och hämta ett på en gång. Ni andra kan sitta ner men lilla Hanna får allt vänta med att sätta sig till hon fått plast på stolen.”

Vaktmästaren gick iväg. Hanna kände sig så dum när hon blev stående kvar när alla andra satte sig. Hon kände hur allas blickar riktades mot henne och hur de tittade på hennes ankstjärt. Det tog inte lång tid innan han kom tillbaka med ett underlägg, men det kändes som en evighet för Hanna eftersom inget hände under väntetiden. Ingen sade något, vare sig flickorna eller personalen, som satt sig ner på sina platser på scenen
.
Vaktmästaren lade ut underlägget på Hannas stol, först med den blå plasten uppåt. ”Fluffet ska vara uppåt”, påpekade syster, ”så det kan suga upp kisset.” Vaktmästaren vände på skyddet.

”Sådär” sade fröken Pettersson. ”Då kan Hanna niga och säga tack till vaktmästaren för att han var så snäll och hämtade hennes kisseunderlägg så kan hon få sätta sig på sin lilla blöjstjärt sedan.”

Hanna ville bara komma ur allas blickar så fort som möjligt, så hon knixade snabbt för vaktmästaren och sade ”tack för hjälpen.” Så satte hon sig så fort hon kunde.

Fröken Pettersson tog plats vid pulpeten, kikade på flickorna på första raden och tog till orda. ”Nu har ni snart gjort er första dag på skolan”, sade hon. ”Jag är säker på att den varit spännande och innehållsrik för er alla, att ni fått tillfälle att lära känna varandra lite grann och att ni hunnit se er omkring och upptäcka miljön och skolan lite.” Så berättade hon under en ganska lång stund om skolans historia, om hur den börjat som en uppfostringsanstalt för vanartiga flickor på trettiotalet och hur den sedan utvecklats till en frivillig privat internatskola för mestadels välsituerade familjer med flickor med beteende- och inlärningsproblematik. Hon var stolt över arbetet sade hon, stolt över att de lyckades förändra och förbättra så många flickors beteenden. Disciplin, ordning och reda och kontroll var bärande delar i skolans arbetssätt. Så tystnade hon en stund och hämtade andan innan hon fortsatte: ”kamratfostran är också en del av inlärningen här på skolan, det sticker vi inte under stol med. Man kan lära sig mycket av att kamrater på olika sätt hjälper till att korrigera beteenden. Däremot gör vi skillnad på kamratfostran och pennalism och den kamratfostran som är tillåten ska alltid vara sanktionerad av en vuxen. Är det förståeligt för er?” Flickorna nickade och svarade ja.

”Under personalmötet på eftermiddagen har jag fått höra att det varit flera incidenter under dagen där Hanna har blivit utsatt för trakasserier och hån av flera av er. Frida och Rebecca har nämnts i flera sammanhang, och allra mest Frida. Kan Frida komma upp här på scenen så jag kan berätta för henne varför vi inte tolererar sådana beteenden.”

Frida fick ett oroligt uttryck i ansiktet när hon sakta reste sig från sin stol och gick upp på scenen. Hon ställde sig mittemot fröken Pettersson med armarna efter sidorna. Fröken Pettersson tittade på henne, nerifrån och upp, innan hon fäste blicken och såg Frida i ögonen. ”Att ge sig på en människa som befinner sig i en utsatt position bara för att man kan är ingenting vi accepterar på den här skolan. Det tyder på brist på empati och en tendens till översitteri. När du ger dig på Hanna som du gjort både i sovsalen, i matsalen och vid toaletterna visar du att du tycker om att förödmjuka andra och att du inte drar dig för att göra det om du får chansen. Det har inget med kamratfostran alls att göra, det är bara elakt och dumt. Förstår du vad jag säger flicka?”

Frida tittade ner i golvet och svalde hårt innan hon tyst svarade ”ja”.

”På sätt och vis var det ändå bra att du bar dig så illa åt”, fortsatte fröken Pettersson, ”för det ger mig en möjlighet att redan första dagen få visa dig och de andra vilka konsekvenser ett sådant beteende får.” Hon satte sig på trästolen som stod på scenen och rättade till sin kjol. ”Låt mig också säga att det Hanna gjorde i sovsalen också var dumt och fel, men hon har ju redan fått sitt straff för det av Pernilla så det behöver jag inte hantera här och nu. Nu kan lilla fröken Frida komma och lägga sig över mitt knä.” Hon klappade sig på ena knät. ”Seså, kom nu. Var inte blyg.”

Frida rodnade över hela ansiktet. Hon var arton år och hade aldrig i hela sitt liv blivit utsatt för någon form av kroppslig bestraffning. Nu förstod hon att hon stod i begrepp att bli lagd över fröken Petterssons knä och få smisk på stjärten. Det knöt sig i magen på henne. Hon insåg i alla fall att det var lönlöst att protestera och gick fram och lade sig över knät. Hon höll på att börja gråta redan innan bestraffningen börjat, både för att hon var rädd och för att hon skämdes.

Fröken Pettersson hade genomfört proceduren många gånger förr, det märktes. Med van hand tog hon tag i fållen på Fridas blå plisserade bomullskjol och vek upp den över hennes vita blus så att stjärten blev fullt exponerad. Det tog inte heller många sekunder att ta ett stadigt tag i Fridas vita bomullstrosor och kasa ned dem till knäna. Det kändes så förnedrande för Frida att få ligga där med bar stjärt som ett litet barn. ”Hårborsten tack”, sade fröken Pettersson. Vaktmästaren reste sig upp och gick fram till fröken Pettersson och gav henne en stor hårborste av trä. ”Tack så mycket. Då kan vi börja.”

Frida vred sitt huvud snett bakåt och såg borsten i fröken Petterssons höjda hand. Fröken Pettersson böjde sig ner mot Frida och sade, mycket lågt: ”Det här kommer inte att sluta förrän dina tårar rinner och du snyftar och gråter och lovar att vara snäll. Vi får se hur lång tid det tar. En del flickor är hårdhudade men jag tror du kommer att vara ganska lätt att hantera. Du skakar ju redan.”

Det första slaget landade på Fridas nakna stjärt. Det var hårt och välplacerat och Frida gnydde till av smärtan. ”Kände du av det där”, frågade Fröken Pettersson, ”det var bara början.” Sen följde tjugo slag i snabb takt, omväxlande på vänstra och högra stjärthalvan. Luften fylldes av skrik och smällar. Frida ålade sig och sparkade med benen för att försöka undvika slagen, men hindrades effektivt av Fröken Pettersson som tog tag i Fridas vänstra hand och höll den upp mot ryggen samtidigt som hon drog Frida längre fram över knät och låste fast hennes ben i en ordentlig bensax. När hon fått fast henne i en lämplig position fortsatte hon smiska Fridas stjärt med oförminskad kraft. Trettio-fyrtio slag senare grät Frida krokodiltårar av smärta och förödmjukelse, hon hade slutat kämpa för att komma loss men bönade och bad om att fröken skulle sluta. ”När jag är säker på att du förstått min poäng”, sade fröken Pettersson. Hon minskade varken på kraften i slagen eller på takten när hon fortsatte.

Hanna tyckte först att det som utspelade sig framför hennes ögon bara var rätt åt Frida, men när smiskandet fortsatte i vad som verkade vara en evighet kände hon sig inte lika väl till mods längre. Hon tänkte: bara inte jag får lida för det här efteråt, hon kommer att hata mig i evighet. När Frida sedan grät som ett litet barn och bad om förlåtelse och om att fröken skulle sluta började Hanna faktiskt tycka synd om henne. Hon såg stjärten dallra av slagen med borsten, såg att den var alldeles röd, hörde Frida ropa ”förlåt förlåt förlåt jag ska aldrig göra så mer snälla fröken förlåt aj aj aj...” Hanna hoppades att det skulle vara över snart.

Till sist bedömde fröken Pettersson att Frida lärt sin läxa. Hon avslutade med en sista serie slag och sade till sist: nu kanske du har förstått?” Fridas röst var bruten och svag när hon snyftade fram ett ”ja fröken”.

”Bra”. Hon släppte taget om Fridas arm och tog bort sitt ben så Frida kunde komma loss. Frida förmådde knappt inte resa sig upp utan låg kvar över knät och dolde ansiktet i händerna. Syster Ann-Sofie fick komma och hjälpa henne upp.

”Då var vi färdiga här snart”, sade fröken Pettersson. Men innan alla kan gå härifrån tycker jag att Frida ska be Hanna om förlåtelse och låta som hon menar det.”

”Förlåt Hanna”, sade Frida medan hon snörvlade och snyftade.

Hanna nickade. ”Visst.”

”Den andra delen av ditt straff får du när du följer med syster till expeditionen. Hon kan lägga lite salva på din stjärt innan hon sätter på dig en nattblöja. Vi tycker att det är lämpligt att du också sover med blöja i natt så du får pröva hur det känns att ha det som Hanna.”

”Men, nej”, sade Frida och grät ännu mer.

”Vill du komma och lägga dig här igen då?”

”Nej snälla inte mer smisk.”

”Då följer du med syster på en gång. Kom hit först bara.” Fröken Pettersson fäste upp Fridas kjol mot blusen med en säkerhetsnål så stjärten förblev exponerad i all sin röda prakt. ”Trosorna kan du låta vara nere vid knäna när ni går. Du ska ju ändå ta av dem snart.”

”Ja fröken.”

”Nig nu och tacka för smisket.”•

”Tack för smisket fröken Pettersson...” Frida neg och leddes sedan iväg av syster som höll henne i handen. Hon vara nära att snubbla när trosorna åkte ner till anklarna på henne.

”Föreställningen är över”, sade fröken Pettersson, ”tänk nu på att det som hände Frida också kan hända er. Rebecca kan till exempel skatta sig lycklig över att inte hon också hamnade över mitt knä i kväll.”

”Ja fröken. Tack fröken.” Rebecca nöp i kjolen och neg det finaste hon kunde.

”Varsågoda att gå tillbaka till sovsalen.”

Tillagd 20 jun 2018 Noveller #Kvinna #Kvinna som top #Kvinna som bottom #Adult Babyhood #Napp, etc. babyattribut #Uppfostring/Disciplin #Påtvingad babyfiering #Låsbara plagg #Smisk #Smärta #Skamlekar/förödmjukelse #Tvångsmatning/tvångsdrickning #Allt-i-ett-blöjor #Snibb #Extremt blöjbärande #Våta blöjor

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.

🗁 Noveller

🖶 Print Alster ID 4133 ⚑ Anmäl