Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoBlöjbyte på tågresa Del 3 (3)
| Hon tog min ryggsäck. Log mot mig och tog min hand. Hon gick ett halvt steg före mig precis som mammor med barn i handen gör. Sa inget. Maktförskjutningen måste ha varit oerhört tydlig för människor runt omkring oss och kändes oerhört tydligt inom mig. En kvinna vi möte stannade upp och tittade efter oss. Jag förnam att ett lätt roat leende for över hennes ansikte, som om hon insåg vad som var på gång. Hon tog mig till en handikapptoalett. Hon höll upp dörren för mig; ”se så, marsch in”, sa hon och gav mig en lätt dask på rumpan. Dasken, ett ordlöst språk, förde mig till en plast där jag var liten och obetydlig. En förflyttning som innebar ett mentalt flöde där vi var mamma och barn. Jag är säker på att vi båda kände det oerhört starkt. Hon plockade ut nappen ur ryggsäcken och hängde sedan upp den på en krok. Hon stoppade nappen i min mun. Hon gjorde det på samma självklara sätt som på tåget. En stunds förundran. För en kort stund tycktes tiden stå stilla i ett evigt ingenting. ”Vi kanske ska presenteras oss för varandra innan jag byter på dig igen, det blir lite dumt annars tycker du inte det,” sa hon, och log varmt emot mig. Jag nickade med blicken i golvet. Så nervös att benen var nära att vika sig. "Jag heter Karin, vad heter du?” frågade hon samtidigt som hon tog nappen ur min mun. ”Stefan”, mumlade jag utan att våga se på henne. ”Stefan”, upprepade hon och stoppade tillbaka nappen. Den lilla detaljen att hon tog ut nappen när jag skulle svara innehöll ett ögonblick av uppfostran - man pratar inte med nappen i munnen. ”Du borde ha en napp som är avsedda för vuxna”, den du har är för liten för dig”. Jag visste inte att det fanns sådana. ”Finns det sådana?” sluddrade?” jag under nappen. ”Ja, det finns och du borde ha sådana. Jag vågade inte fråga vidare om det och hon sa inget mer. Hon gjorde allt med en stark självklarhet. Jag förlorade blodet i mina egna tankar. ”Jag är nervös”, mumlade jag. ”Jag förstår det men du kan lita på mig, jag tar hand om allt, du kan släppa taget”, sa hon. Hon gav inte närgångenhet från det yttre livet något utrymme att tränga sig på. Ett slags lugn infann sig i min kropp. Hon drog upp livremmen, knäppte upp byxan och lät den falla ner till anklarna. Drog isär plastbyxans tryckknappar. Tog av den. La den på handfatet. Att se den hänga där över kanten på handfatet var oerhört omtumlande, det var ett ögonblick där jag djupt inom mig kände att det gamla skulle komma att lämnas bakom mig och att jag själv inte hade minsta kontroll över skeendet. Hon tog med sitt självklara sätt över all min vilja och skapade en handlingsförlamning hos mig. En både skrämmande och fantastisk känsla. Jag visste ju inget om henne: Inget alls. Hon hade bara tagit över hela mig. Hon drog isär blöjans tejpbitar. Blöjan var genomvåt. Hon kommenterade inte det. Hon vek noggrant ihop blöjan och la den i papperskorgen. Att så där med naken underkropp framkallade en minnets ledstång som tog mig tillbaka till tiden där jag stod på samma sätt framför mamma. Det förflutna kändes oerhört nära. Hon tog återigen en bunt papper, blötte upp dem och tvättade av mig så gott det gick. Känslan av vuxen och barn var oerhört påtaglig. ”Du borde ha med dig savetter”, sa hon samtidigt som hon började torka ur plastbyxan. Hon plockade upp en ny blöja ur ryggsäcken. Vecklade omsorgsfullt ut den och betraktade den med en stark närvaro. Det kändes som om hon stannade upp för att på djupet känna in stunden. ”Bra att du har ordentlig ablöjor med dig. Men du borde också ha en förstärkningsblöja när du är ute och reser så här.” Jag hade alltid förstärkningsblöja på natten men hade aldrig haft det på dagen. ”Man kan se att jag har blöja på mig då”, gnydde jag. ”Sära på benen”, sa hon i en beordrande ton, som om hon blev irriterad över mitt svar. Hon förde in blöjan mellan mina ben, drog upp den både fram och bak och fäste vant tejpbitarna. Det prasslande ljuder från blöjans plastskikt gjorde mig generad och samtidigt fullt på det klara med vad som hände. ”Ja, det är möjligt att man kan se det men det viktiga är att du inte väter ner byxorna på grund av att blöjan inte kan ta emot mer kiss, inte vad andra kan se eller inte se. Att du har en putande blöjstjärt visar bara att du är en duktig liten kille.” ”Skulle du ha det på mig?” ”Jag skulle inte sätta på dig det om jag var med. Jag byter på dig när det behövs men om du skulle resa själv så skulle jag sätta på dig det.” Hon fick allt hon sa att låta så självklart. "Skulle jag inte få bestämma själv," pep jag fram. "Nej men, självklart inte," sa hon som om det jag frågat var helt verklighetsfrånvänt. Jag vågade inte fråga mer. Det var så himla skönt att få på ny, torr blöja. ”Så då ska vi bara sätta på plastbyxan också.” Hon förde in den mellan mina ben och fortsatte; ”när du kommer hem så klär du av dig, du tar av blöjan och plastbyxan. Sedan duschar du. När du är klar med det sätter du på nattblöjan, förstärkningsblöja och en ny plastbyxa och sedan din pyjamas. Du har väl pyjamas”, sa hon. Jag nickade. ”Bra:” ”När du är klar så kryper du ner i sängen och släcker direkt.” ”Men klockan är ju inte ens åtta då”, försökte jag. Hon tog mitt ansikte i mellan sina händer; ”Stefan, du hörde vad jag sa, eller hur?” Jag nickade med nedslagen blick. Upprepa då det jag sa.” Jag gjorde det, med en mumlande röst. ”Bra.” Jag ringer dig klockan åtta, då ska du ligga i sängen. Upprepa det jag sagt. ”Jag gjorde det. Hon gav mig en kram, en varm lång innerlig kram. ”Jag hoppas att du förstår att jag gör det här för ditt eget bästa. Gör du det?” Jag nickade. Hon gav mig en kram igen. ”Bra, då ska vi bara sätta på dig dina byxor igen och så ska du ge mig ditt telefonnummer. Hon stannade liksom upp ett kort ögonblick och sa med stort allvar i rösten; ”Stefan, du ska bara ge mig ditt telefonnummer om du vill det. Vill du det?” Jag nickade. Hon klappade mig på rumpan. ”Skynda dig iväg nu till spårvagnen. Jag ringer dig prick klockan åtta.” Det kände som om hon klippt ihop en ny DNA-spiral i mig. Jag kunde inte samla mina tankar. Allt var ett virrvarr. Hon hade förflyttat in det förgångna i nuet. Hon var en kopia på mamma. Jag blev plötsligt ledsen. Hon kommer inte att ringa, tänkte jag. Jag är den sortens man vars karaktär och konturer i bästa fall lever kvar i minnet hos henne för en timma eller två för att därefter hastigt blekna bort. Jag kom hem, ledsen och nedstämd. Gjorde som hon bestämt. Kröp ner i sängen fem i åtta. Kändes som hon var där och övervakade mig. Hon kommer så klart inte att ringa. Hon bara driver med mig. Exakt klockan åtta ringde det. Jag svarade. ”Hej, det är Karin, sätt på Facetime så att vi kan se varandra.” Jag gjorde som hon. Det var underbart att se henne igen. ”Hej!” sa hon igen”, med en glad röst ”Hej!”, svarade jag blygt och lågmält. ”Höj telefonen en bit ovanför dig så att jag ser att du ligger i din säng.” Jag gjorde som hon sa. ”Vik undan täcke och visa mig att du har blöja, plastbyxa och pyjamas på dig. Hon log. ”Bra att du har varit lydig och duktig. Jag är stolt över dig men nu är det dags att säga god-natt-sov-gott.” ”Kan vi inte prata lite”, frågade jag med vädjande röst. ”Nej, Stefan, du ska sova nu, du är trött efter resan och vårt möte. ”Snälla!” ”Nej, Stefan, du ska sova nu”, rösten var plötsligt mycket bestämd. ”Jag ringer dig klockan åtta i morgon bitti och då ska du ligga kvar i sängen. Stoppa nu nappen i munnen.” Jag gjorde som hon sa. ”Duktig pojke.” ”Släcka nu lampan.” Jag gjorde som hon, ”Bra, då säger vi god-natt-sov-gott igen.” ”Kan vi inte prata”, sluddrade jag. ”God-natt-min-lilla babys”, sa hon och la på. Jag kunde inte somna, tankarna virvlade runt som löv i en höststorm. Jag kunde inte tänka en enda redig tanke. Vad hade hänt? Drev hon med mig eller menade hon allvar. Jag var tvungen att ringa upp henne. Hon svarade direkt. ”Det är Stefan”, pep jag fram räddhågset. ”Stefan jag har sagt god-natt-sov-gott till dig, det betyder att du ska sova.” ”Snälla, kan vi inte prata”, vädjade jag med gråten i halsen. ”Nej, Stefan, vi kan prata i morgon men nu ska du sova.” ”Varför kan i inte prata nu?”, vädjade jag. ”Vi ska inte prata av den enkla anledningen att du är trött och behöver sova och att jag sagt god-natt-sov-gott." ”Men… ” Hon avbröt mig. ”Stefan, god-natt-sov-gott”. Hon la på. På några timmar hade mitt liv vänts upp och ner. John Blund tog mig i handen och förde mig in i sömnens rike och de svävande nattliga harmonierna. |
Total maktförskjutning
Tillagd 23 okt 2022 Noveller #Kvinna som top #Man som bottom #Utlevnad #Napp, etc. babyattribut #Kärleksfullt omhändertagande #Uppfostring/Disciplin #Skamlekar/förödmjukelse #Påtvingad babyfiering #Allt-i-ett-blöjor #Blöjbyxor/plastbyxor #Våta blöjor #Okontrollerade olyckor #Vardagsuttryck/Vardagsutlevnad #24/7
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.