Vårens alla mörka, drypande färger

Orsaken är faktiskt att André skjutsar henne. Men det är inte hans fel ändå - han är ju bara en schysst storebror. Fast det ställer till i Noras rutiner, och hon upptäcker inte hur tågen går. Därför ska dagen sluta som den gör, men det vet hon förstås inte ännu. Hon vet bara om en ovanlig detalj - att hennes cykel står på hans gård. Den ligger bara några minuter från tågstationen, så på hemvägen spelar det ingen roll.

På jobbet är Nora uppskattad och trivs. Hon började för ett par år sedan, efter att ha pluggat vidare på högskolan. Idag är det ganska mycket att göra, med det mesta flyter på rätt bra. Tiden fram till lunch förflyter rätt snabbt, och hon märker att hon blivit hungrig.

Hon lunchar med sina kollegor Anna och Christel. Idag går de till ett nytt ställe, som inte visar sig vara särskilt bra. Ingen av dem hurrar över restaurangens mat. En underlig kombination av smaklös och översaltad. Det är väl något av en besvikelse, eftersom stället hade fått ganska bra recensioner. Hit tänker de inte gå fler gånger. Däremot bestämmer de sig för spontan aw, eftersom de ser reklamen för Happy Hour. Inte på lunchstället, utan rakt över gatan. Där ligger det tämligen anrika Brasserie Beckman. Där har de festat i yngre år, även om de inte kände varandra då. Våren är ju här nu, enas de. Dessutom erbjuds en trevlig grillbuffé på brasseriet.

Eftermiddagen löper på ungefär som eftermiddagar brukar, fast den salta maten gör dem törstiga. Nora har en vattenflaska hon dricker ur, och den blir tom snabbare än vanligt. Faktiskt ganska rimligt att vätska upp sig - det ska drickas roligare saker under kvällen. Och nu är det nog äntligen dags. Åtminstone sett till vad klockan hunnit bli. Det är alltid svårt att lösgöra Anna - hon är den eviga “ska bara”-typen.

Nora och Christel väntar otåligt vid utgången. Nora tittar till sig själv i spegeln. Idag bär hon ett par beigefärgade chinos, ett par svarta sneakers och en blus. Blusen är ljusblå och har diskreta puffärmar. Den har dessutom en v-ringning med knäppning. Nora knäpper upp ett par av knapparna. Hennes släta men vågiga hår är mörkblont, och de grågröna ögonen ser pigga ut. Hon har applicerat en liten aning rouge, och hon har tagit lite på läppstift. I övrigt har hon inte sminkat sig. I hennes fall blir less verkligen more.

Snart blir också arbetsbiet Anna äntligen redo. Nu börjar Happy Hour om tio minuter, så alla tre är en aning otåliga. De går ut i den ljumma luften, och börjar skynda sig iväg mot brasseriet. Hittills har maj varit nästan som högsommar. Den senaste veckan har det normaliserats lite. Nu är det mera som det brukar. Morgnarna är svala medan dagarna är varma. Sen kommer förstås den lite råare kvällsluften. Lätt att glömma den där extra tröjan, när det är dags att lämna jobbet. Precis så råkar det faktiskt bli just idag. Nora får inte med sig sin tröja.

När de kommer fram behöver hon kissa. Det vore bra att göra det nu, och sen försöka undvika det under kvällen. Hon märker av den effekten rätt tydligt - man ska låta bli att “bryta sigillet”. Särskilt om man dricker öl, som Nora. Det har nåt med hormoner att göra. Går man och kissar så ökar urinproduktionen. Fast nu har Happy Hour precis börjat. De tar ett bord och beställer dryck. Nora beställer tre öl på en gång. Är det Happy Hour så är det. Direkt efter det angriper alla tre buffén, och Nora får lämna kissandet till senare. Hon tänker ändå inte stanna särskilt länge, med tanke på att morgondagen är jobbdag. För ganska många är den ju ledig, eftersom det faktiskt råkar vara röd dag. Lite extra klirr i kassan för Nora, men inte för varken Anna eller Christel.

Det är lite drygt halvfullt på Brasserie Beckman. Det är rimligen ganska lagom med folk, om man inte är ute efter klubbliv. Nora är lite kluven till det där. Visst, hon kan tänka sig att parta. Men som sagt inte den här kvällen. Och att festa har blivit lite tristare. Nora begriper väl vad det beror på. Hon har egentligen inte kommit över Micke, även fast det har gått två månader. Hon har börjat kolla in killar förstås, men hon vill inte ha så bråttom.

De tråkiga tankarna skingras emellertid ganska snart. Ett lokalt band spelar lite gamla hits. Det är en salig blandning, men bra. Det är medryckande och höjer stämningen. Inför andra ölen kan Nora inte vänta. Hon måste verkligen gå och kissa nu. Hon får hålla koll på planeringen sen. Det ska ju inte vara någon fara. Hon vet hur lång tid hemresan tar.

På tillbakavägen från toaletten ser hon erbjudandet. Det är en drive de har ikväll. Happy Hours sista kvart heter Crazy Quarter. Priserna är en fjärdedel av de ordinarie, åtminstone på ett visst urval av sortimentet. Hon spontanköper med sig en bricka dryck. De kommer att få kämpa på bra, men främst de andra som förblir lediga.

De andra blir glada över hennes inköp, och stämningen vid bordet fortsätter att höjas. Nora har lite ögonkontakt med bandets basist. Christel märker det och himlar med ögonen. Hon berättar att det är hennes kusin. Han är schysst men kanske lite weird. Han åt snorkråkor när han var liten. De skrattar gott åt det vid bordet, även om Nora känner sig aningen stött. Han ser ju faktiskt väldigt trevlig ut. Men hon tänker ändå inte ragga ikväll, och han är ju upptagen med spelningen.

Det slinker ned en del olika smakligheter, och kanske lite mer än Nora tänkt. Hon missar att fundera över tajmade toabesök. Det är också därför hon får bråttom. Hon upptäcker att klockan blivit väl mycket. Hennes pass börjar relativt tidigt imorgon bitti, så därför vill hon komma hem skapligt. Det blir ett hastigt adjö till kollegorna.

Ska hon ta en vända till toaletten? Hon ser att det bildats en kö - kanske fler pendlare som också behöver gå. Nej, det får bli toaletten på tåget. Hon går fort, ja hon nästan småspringer. Det är inte så skönt för blåsan.

Hon inser sanningen när hon nått stationen. Hon har missat den detaljen i planeringen - att följande dag råkar vara en helgdag. Naturligtvis visste hon det, men tänkte inte. Inte undra på att det är folktomt. Hon kollar upp tiderna på stationens skärm.

Dag före röd dag idag, som sagt. Turerna går därför mycket glesare än vanligt. Hemresan kommer att ta tjugo minuter extra. Det börjar kännas som något ganska jobbigt. Hon har skyndat från aw:n i onödan, dessutom skippat det där sista viktiga toalettbesöket. Och stationens toa tar tyvärr bara mynt. Nora har inga kontanter på sig alls. Hon behöver inte ens kolla i handväskan - hon tömde den idag innan deras aw, när hon ville fixa till sig lite. Hon trampar otåligt men lugnar ner sig. Hon ska ju uppsöka toan på tåget.

Nästa otrevliga överraskning kommer när avgångstiden infaller. Fordonet som anländer är inte det förväntade. Tydligen körs inte de reguljära tågsätten ikväll. Hon kliver målmedvetet på när dörrarna öppnas, med siktet inställt på att få kissa. Då slås hon av en hemsk insikt - den här resan blir utan någon wc! Det finns inte på de här tågen. Eller de är inte tekniskt sett tåg. Hon vet att det kallas för rälsbuss, men hon kallar dem för tåg ändå. Hon kunde inte bry sig mindre nu. Allt hon vill är att tömma blåsan, och att det sker under ordnade former.

Nora sätter sig på ett ledigt säte. Vagnen är fylld till knappt en tredjedel. Hennes blåsa är däremot desto mer fylld. Hon har ingen riktigt bra plan nu. Ska hon sitta här och försöka knipa? Kanske får hon gå av lite tidigare? Stationen före hennes vanliga skulle kunna fungera. Hon kan tänka sig två olika grönområden, om det har hunnit skymma tillräckligt då. Det finns buskage som skulle kunna duga.

Medan de rullar blir situationen allt jobbigare. Nora har handväskan i knät som sköld, och lårmusklerna arbetar för att hjälpa situationen. Ibland kan det fungera till hennes fördel, men ikväll provocerar det bara blåsan mer. Hon känner hur stinn den har blivit, och den känns enorm där i buken. Hennes chinos är vanligen sköna över midjan, men nu känns de bara plågsamt tajta. Hon kan ju inte knäppa upp dem, för blusen går inte ner och skyler.

En kille rakt över tittar på henne. Inte riktigt hennes typ, men ändå snygg. Fast just nu är det inte välkommet. Hon ser bilden framför sig med fasa - att det börjar plaska kring hennes fötter, och killen reser sig med äcklad min. Nej, hon får inte hålla på så - måste tänka på nånting helt annat nu.

Nu närmar de sig äntligen en station - just den Nora skulle kunna tänka sig. Stoppet som är just före hennes vanliga. Då händer nästa ödesdigra sak i kedjan. Vagnen saktar in och blir stående stilla. Kallsvetten börjar bryta fram på Noras rygg.

Det plingar till och ett meddelande utropas. Rösten i högtalarna är inte särskilt stark, men hon tror att hon uppfattar budskapet. Det är ett signalfel som behöver åtgärdas. Tydligen genom någon sorts åtgärd utmed banan. De bli troligen stående här stående under tiden. Hur lång tid kommer det att ta? Andra i vagnen frågar sig också det, men allt som finns är lösa gissningar.

Tänk om de blir stående här länge! Oron och ovissheten gör ingenting bättre - tvärtom. Det blir allt kämpigare för varje minut. Hur hon än räknar blir det orimligt. Det är en kvart kvar av tågresan, och sen ska hon cykla sista biten. Ja, förresten även hämta cykeln hos André. Fullständigt omöjligt hur hon än skulle räkna.

Den enda räddningen är stationen alldeles nära. Det finns toaletter där hon kan använda - det går nämligen att betala med bankkort, förutsatt att man har möjlighet att blippa. Hon har tack och lov funktionen aktiverad. Det är de toaletterna hon hoppas på. Annars måste hon söka sig vidare ut. Hon kan tänka sig de två grönområdena, men det förutsätter att hon kommer härifrån. Just nu vet hon ingenting om det.

Hon är strandsatt i en toalettlös vagn, och tankarna formas genom ett kissnödigt filter. Den kvarvarande berusningen är mest en nackdel, för den gör två saker med henne - både manar på nojan och lättar hämningarna. Dessutom blir hennes idéer inte helt smarta. Hon har en ihoprullad systemkasse i väskan. Skulle hon kanske kunna kissa i den?
Men hur skulle det gå till egentligen? Det finns knappt en enda avskild vrå. Möjligen i sektionen mellan vagnarna, vid dörrarna. Nej, hon måste slå bort det där - tanken på att kissa är bara farlig. Hon skulle kunna vara riktigt illa ute. Kanske på väg att kissa på sig. Det är inte bara ett avlägset skräckscenario - nu finns det faktiskt en verklig risk.

Ytterligare några krisiga minuter släpar sig fram. Nora sitter och vrider sig på sätet. Det spelar ingen roll om folk ser. Det har slutat ha så stor betydelse. Alkoholen spelar in, men plågan ännu mer. Tanken på att bara släppa taget finns. Om det skulle bli alldeles för jobbigt. Samtidigt måste hon skjuta undan den bilden. Hon vill verkligen inte behöva överväga den - risken att kissa ner sig inför främlingar. Och inte bara helt okända personer heller, eftersom hon pendlar den här sträckan jämt.

Vagnen rister till och börjar sakta rulla. Nora jublar inombords och ett hopp tänds. Rösten i högtalaren har ett underbart besked - de ska få rulla fram till stationen. Därefter blir de dock stående ett tag. Det finns som vanligt ingen säker prognos. Men det spelar verkligen ingen roll alls, bara hon får komma fram till stationen!

Äntligen är de framme och vagnarna stannar. Några till förutom Nora har rest sig. Hur vore det om dörrarna kunde öppnas? Alla odds har redan samlats emot henne. Det finns inga marginaler att ta av. Hon måste få kissa, och det kvickt! Äntligen klonkar låset, och dörren pyser upp. Nora kliver ur vagnen och ryser till. Tröjan hon lämnade på jobbet saknas nu. Svalkan gör att blåsan protesterar lite extra.

Nora kämpar mot en våg av nödighet. Hennes redan desperata plan blir ännu riskablare. Hon måste genast ställa sig vid sidan, för att inte råka börja kissa omedelbart. Hon skulle vilja hålla emot med händerna, men det går definitivt inte för sig. Inte ens fast hon är lite lullig. Förresten har den lätta berusningen nästan lagt sig. Adrenalinet har jagat bort allt mysigt buzz. Några som passerar tittar undrande på henne Hennes ögon tåras av ansträngning och skräck, men hon klarar det faktiskt utan missöden. Övriga som klivit av har skingrats nu, medan ganska många sitter kvar i vagnarna. Kanske hoppas de på att komma vidare.

Nora målar upp den allra närmaste planeringen. Hon behöver varje sekund hon kan få, om hon ska hinna undvika en katastrof. Hon har tillbringat en del tid här, så hon har hyfsad koll på lokalerna. Första momentet - ta sig ner till toaletterna. Det blir trappan alldeles intill henne nu. Kanske så lite som en minut dit. Men så behöver det vara ledigt också. Det måste det vara, snälla rara någon!

Nora börjar ta några steg nedför trappan. Skärande ilningar pulserar genom hennes stackars buk. Hon måste få använda sig av händerna, värdigheten får stå tillbaka. Dessutom ser ingen henne här i trappan. Det är varmt och fuktigt i skrevet, och hon hoppas att det är svett. Nora tar ytterligare steg, masserar med händerna. Det hjälper en del att gnugga där, men hon känner sig som ett pervo. Fast nöden har ingen lag - inte nu.

Hon rör sig ett steg i taget, mot det hon hoppas ska bli räddningen. Hon har nått ganska långt utför trappan, och har lyckats frigöra sina masserande händer. Annars skulle någon snart kunna se det. Hennes ena hand rotar darrigt i handväskan. Där är etuiet med alla hennes plastkort, så att hon kan betala för toaletten. Hon känner även systemkassen hon funderat på. Mitt i paniken är allting så dubbelt - hon måste hitta ett sätt att kissa, men får inte tänka på att kissa!

Hon har nått nästan ända ner nu, och kan strax se bort till toaletterna. Dit ska hon kämpa de sista meterna. Hon tar ytterligare steg på ostadiga ben, och ser mer och mer av lokalen. Den öppna ytan före toaletterna är folktom, sånär som på en tjej med resväska. Just så som hon innerligt har önskat - det verkar inte vara mycket folk nu.

Just före trappans fot blir hon stående, för nu ser hon bort till toaletterna. Det är här hennes förhoppningar börjar grusas. Människor, flera stycken, varav en i rullstol. En äldre man baxar rullstolen med möda. Det är antagligen hans hustru i stolen. Mannen rullar just in den på handikapptoaletten. Varför står det fler personer kvar utanför? Hon upptäcker svaret ett stycke åt höger. Något på dörren till den andra toaletten. Ett rött anslag sitter på dess handtag. Nora förstår med fasa - den är avstängd!

Hon gör en snabb kalkyl - egentligen hopplös. Inne på toan bökas det med rullstolen, hon vet att sånt kan ta tid. Och utanför står folk ur två sällskap. Hon skulle i bästa fall vara tvåa, bortsett från paret som redan är inne. Kanske trea eller till och med fyra. Kan hon våga sälla sig till kön? Hon vet ju redan svaret helt givet; det finns knappast en chans i helskotta. Hon skulle hinna kissa på sig fullständigt. Det borde förresten rimligen redan ha hänt. Hon går på lånad tid redan nu.

Situationen och tankarna förbättrar verkligen inte förutsättningarna. Knäna darrar och hon är lätt illamående. En stigande insikt sveper genom hela henne - kisset måste ut inom kanske trettio sekunder. Hon bara vet det - känner nedräkningen ticka. Utgången mot en perrong finns till vänster. Hon styr stegen dit utan någon plan. Den molande smärtan tar andan ur henne. Hon måste kissa, måste, måste, nu genast!

Så minns hon stationens kortsida runt hörnet. Det löper en häck där, minns hon. Det finns en sorts inofficiell gångväg där, över gräsmattan som löper invid stationens gavel. Hon rundar hörnet och ser en soptunna. Hon ser även häcken som löper intill. Där skulle hon faktiskt hinna sätta sig, ifall hon gör det inom några sekunder. Hon tar stegen förbi soptunnan - nedräkningen tickar. Här är hon en aning i skydd. Hon lägger handväskan på locket till soptunnan. Börjar famla med knäppningen i sina Chinos.

Då hör hon: “Nej, Torkel, låt bli!” Rösten kommer från den andra sidan häcken. Det går en dam med hund där. Nora skulle kunna strunta helt i det. Med stor sannolikhet hade hon gjort det - med en bråkdels promille till i blodet. Som det är nu hejdar hon sig. Det är det som beseglar hennes öde.

Krampen kramar kring blåsan som ett skruvstäd. Det råder inga tvivel om det längre - det blir nu hon kissar på sig. Det sjukaste är att hon har fjärilar. Som en kroppslig reaktion på snar tillfredsställelse.

Hennes fötter trampar självmant några futtiga steg. Små, små kliv - men på stället. Så blir hon stående mot stationens gavel, med ryggen mot den svala hårda väggen. Hon är inte på väg någonstans längre. Det här är hennes slutdestination i nuläget. Det var så här långt hon nådde.

Omvärlden är inte riktigt sammanhängande för henne, och det är som om allt smälter. Hennes kamp, och fördämningen som hindrat flödet. De vittrar sönder och hon ryser djupt - ögonblicket när hennes kropp tar över kommandot. En liten punkt av hetta blommar upp. Inte inbillning, hon känner att det händer. Är det automatiskt eller trycker hon på? Hennes andhämtning stillnar, och hon håller andan.

Ett blött, varmt grepp om hennes skrev. Det är trosorna som börjar fyllas upp. Hennes ben känns plötsligt mjuka som gelé. Hon lutar sig ännu mer mot väggen, och kämpar för att inte sjunka ner. Stöder ena armen mot soptunnans bruna plastlock. Hon är vagt medveten om sin plikt - att försöka bryta av flödet snarast möjligt. Kraften går åt till att förbli stående. En fåfäng idé om någon sorts anständighet. Hon vill inte hamna på huk här, och se ut som om hon kissar. Även fast det är vad hon gör.

En dunst av varmt kiss når henne, och hon tittar ner på sin egen underkropp. Skrevet är blankt chokladbrunt istället för beige. Rännilar bryter igenom tyget, pilar nedför byxbenen. Det skvalar och porlar mjukt i trosorna. Det är så underbart att äntligen kissa. Pulsen går ner lite, hon andas igen. Onödigt att stå med benen tätt ihop, det tjänar ju ingenting till längre. Hon flyttar fötterna en bit längre isär. Vätan stänker och rinner över jordstigens sluttning.

Det kan ha gått uppåt en minut, eller lika gärna en timme eller mer. Nora står kvar och börjar återfå sansen. Förväntar sig en våg av olika känslor. Ännu förnimmer hon mest det rent fysikaliska. Tyget som sugit fast mot hennes lår. Det stramar och känns tjockt och tungt. Inte fullt så obehagligt som det borde. Nora är kvar i sin underliga bubbla. Insvept i ett våtvarmt omslag kring underkroppen. Så tillfredsställd efter den långdragna, smärtsamma kampen.

Hon vet vad som komma skall nu; att på något vis ta sig härifrån.

Nora lyckas illa med sin reseplanering - riktigt, riktigt illa.

Tillagd 7 maj 2022 Noveller #Kvinna #Okontrollerade olyckor #desperation #omorashi

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.

🗁 Noveller

🖶 Print Alster ID 5457 ⚑ Anmäl