Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoJenna och de vidgade vyerna
Del 1
| Jag kände ju igen namnet så väl, men jag kunde bara inte placera det. "Jenna Lindskog" borde inte vara så jättevanligt. Hade hon kanske anlitat vår firma tidigare? Arbetsordern hade inga relationer till andra arbetsordrar. En slagning i kundregistret gav inga träffar. Adressen var en mindre gård utanför staden. En resa på lite drygt åtta kilometer, varav två nästan rakt ut i skogen. Tjugo minuter senare var jag nästan framme. Vägen var ganska smal men klart farbar. Förutom det kändes detta som rena bushen. -- När träden glesnade syntes gården där framme. Ett boningshus och ett par andra byggnader. Jag parkerade innan den välkrattade grusgången började, men klart synligt ifall någon tittade ut. Gruset krasade sprött under mina höstfodrade kängor, när jag lugnt stegade fram mot boningshuset. En gardin rörde sig i ett fönster, så någon hade lagt märke till mig. Ett kliv upp på förstutrappans första steg. Jag knackade på med en invand trippelknackning, klev sedan tillbaka ned på gruset igen. Det fanns en ringklocka jag kunnat använda, men manuell knackning känns lite mer personligt. Dörren öppnades några decimeter, och jag insåg: Ja, så klart - min dotter Lovisas terapeut! Då efter skilsmässan när Lovisa mådde dåligt. Jag hade inte sett Jenna på länge, det måste vara över fem år sedan. Det spratt faktiskt till i mitt hjärta. Jenna hade betytt så mycket för Lovisa. Och ja, annat spratt kanske också lite. Jag är ju för sjutton bara människa. Förmodligen skulle Jenna inte kallas klassiskt vacker, men i mitt tycke var hon fantastisk. Nätt för sin längd, gränsande till gänglig. Inte mycket till former, men ändå feminin. En utstrålning i min smak, helt enkelt. Liksom gullig och attraktiv på samma gång. Den tanken var olämplig på flera vis. Förstås med tanke på relationen oss emellan. Förr då min dotter varit hennes patient, liksom nu när hon var min kund. Jag hälsade utan att säga mitt namn, vilket jag ju egentligen alltid ska göra. Vi har förstås också id-bricka på bröstfickan, men vi ska ändå presentera oss väldigt tydligt. Förnamn, efternamn, företagsnamn, och helst ärendets natur. Anpassat för trögast möjliga målgrupp, elakt uttryckt. Fast nu var kunden en skärpt tjej, och dessutom hade vi ju träffats förr. Jag ville se om hon mindes mig. Hon kände igen mig omedelbart, hejade glatt och öppnade upp dörren helt. “Men hej Kristian, kul att se dig!” Jag blev upprymd av att bli ihågkommen - ja, på gränsen till fånigt stolt faktiskt. Jag skippade den övriga delen av presentationen. Hon såg firmabilen och jag var väntad. Senast vi setts var innan Jenna flyttade. Hennes sista session som terapeut åt Lovisa. Då skulle det bära av mot Uppsala. Jag antog att flytten också blivit av. Men nu stod hon alltså framför mig. “Hej Jenna, är du tillbaka i trakterna?” sa jag och klev upp på förstutrappan. Jenna backade och lät mig stiga på. “Jo, så blev det - efter tre år. Jag övertog mitt föräldrahem, det här alltså.” Hon svepte obestämt med händerna i luften. Ett ögonblick blev jag tveksam och tyst. Hade det kanske hänt hennes föräldrar något? Det hade inte jag med att göra, och visste inte vad jag borde säga. Men hon snappade upp vibben - förekom mig. “Ja, alltså gamlingarna mår ju bara bra. Pappa köpte en fastighet inne i stan. Han hyr ut några lägenheter, som hyresvärd. Så nu bor han och mamma där.” Jag blev lättad, och samtidigt lite stött. Det sistnämnda var väldigt fånigt av mig, och berodde på hennes helt rimliga ordval. Att hon kallat sina föräldrar för “gamlingarna”. För hur det nu än var så… ja, Jenna attraherade mig mer än lovligt. Det var oproffsigt nog i sig självt. Men så fanns en ofrånkomlig detalj till: Jag var säkert uppåt femton år äldre. Det kunde betyda hur mycket som helst, eller också precis lika gärna ingenting alls. Jag skulle med rätta kunna kallas gubbsjuk, om bara strikt matematik fick avgöra saken. Men människor är komplexare än man tror, om man bara vågar gräva lite djupare. Men det var ju just själva grejen - här borde jag inte gräva det minsta. Min uppgift var att fixa Jennas dator. Jag behövde ta mig framåt med professionalism. Skaka av mig alla eventuella olämpliga tankar. Så alltså vidare till mitt ärende här. Jag visade Jenna arbetsordern, allt enligt rutinen. Då upptäckte vi något som inte stämde. Den stod utställd på henne som privatperson, men skulle ha registrerats via hennes företagsavtal. Trots det gällde ärendet hennes privata dator - ett erbjudande enligt överenskommelse mellan våra företag. Det var inte ett så jättevanligt arrangemang, så inte underligt att det blivit felregistrerat. Jag rättade snabbt till det via jobbmobilen. Hon hade tillhört företaget i ett år, tekniskt sett som underleverantör med egen firma. Senast vi träffades hörde hon till landstinget. Då relativt nyutexaminerad psykolog, barn och ungdom. Det här var friare och mer lukrativt, för att inte tala om mycket personligare. Jenna såg ut att vara välmotiverat stolt. Företagsnamnet skulle ha fått mig att koppla, eftersom det rörde samtalsterapi och psykologiska utredningar. Hennes namn skulle ha fallit på plats. Nu hade jag en känsla av handfallenhet, som om jag inte var ordentligt förberedd. Förberedd på vad då, undrade jag själv. Ja, på att träffa Jenna helt enkelt. Någon slags töntig förlägenhet av hennes närhet. De där ovidkommande tankarna som spökade igen. -- Hennes laptop var inte av senaste modell, och det var ju inte så särskilt underligt. Den hade blivit utköpt från vårt företag, efter att hyrestiden som arbetsdator gått ut. Därför kunde vi också fortsätta supporta den, i ungefär ett halvår framåt från nu. Jag bad henne visa vad problemet var, och hon visade mig vad som felade. Datorn ville inte riktigt starta upp ordentligt. Det hade blivit så efter en uppdatering, en sån som läggs på helt automatiskt. Jag kunde tänka mig ett fåtal orsaker, varav alla skulle kräva en del felsökning. Utifrån rutinen borde vi inte göra jättemycket. I dessa lägen gäller en total ominstallation. Kunden ansvarar för att ha ordentliga säkerhetskopior. Jag förklarade läget för Jenna utan omsvep. Hon såg storögt på mig, alldeles tyst. Tittade på datorn, sedan tillbaka på mig. “Jag kan göra det här på plats. Då återställs den från en generell image. Ja, alltså - den blir liksom helt färsk.” Jag babblade på, gav henne min standardpitch. “Men alltså… jag har inte nån backup…” Jenna såg bedjande på mig, genuint bestört. “Det finns sånt som jag inte vill… sånt som inte får försvinna, helt enkelt!” Hon verkade ha nära till gråten nu. I min yrkesroll kunde jag inget göra. Som privatperson kunde jag gått genom eld. Ja, det var kanske är en aning överdrivet. Men mitt beslut blev hursomhelst rätt självklart - automatiskt fattat av hjärnans mindre nogräknade delar. “Jamen, fast du, alltså… Vi skulle kunna…” hörde jag mig själv börja, liksom tankfullt. Jenna betraktade mig hoppfullt på mig, lutade sig närmare. Jag blev medveten om hennes behagliga doft. Något som kanske liknade syrén, åtminstone blommigt. Knappast sexigt, men ändå påverkade det mig. "Jag kanske kan ta med datorn istället, och se vad som går att göra." Jag höjde ögonbrynen till en frågande min, även fast det knappast rådde något tvekan. "Åh, tack snälla du - det vore fantastiskt!" utbrast Jenna lättat och log mot mig. Så fick jag en spontan liten kram. Som tur var en kort och lätt, annars hade min kropp kunnat reagera olämpligt. Hennes beröring och kroppsvärme var hejdlöst välkomna. Genast efteråt verkade Jenna komma på sig - blev förlägen och drog sig hastigt undan. Jag skrattade så otvunget jag bara kunde. Kom på vad jag borde säga nu. Vi hade ju en gemensam historia tillsammans, så en viss intimitet blev kanske motiverad. "Jag tror att Lovisa kommer bli jätteglad, när jag berättar vem jag träffade idag." Jenna grep villigt halmstråt jag höll ut. "Ja, hur har det gått för henne? Jag har verkligen tänkt på henne ibland." Jag berättade hur det stod till nu. Att Lovisa läste andra året på gymnasiet, och hur mycket Jenna hade stärkt henne. Jenna verkade uppriktigt rörd över de nyheterna. Det öppnade även för lite ytterligare uppdatering. Om relationen till min före detta fru, att den blivit lite bättre med tiden. Att vi accepterat att vi gled isär. Det blir inte alltid som man vill. Den saken kunde Jenna skriva under på. Flytten till Uppsala var ett slags kvitto. Hon hade varit hejdlöst förälskad just då, och flyttat ihop med sina drömmars prins. En prins som visade sig vara bedragare, gällande ekonomi såväl som romantik - ett praktarsle. Jag beklagade, men hon ryckte på axlarna. “Han var nog framför allt väldigt omogen. För honom var alltihop som en lek. Men jag har lärt mej en läxa.” “Ja, det har vi nog båda gjort. På våra skilda sätt alltså, bägge två.” Jag kände att jag började svamla nu. Jenna nickade tankfullt, och sen tillade hon: “Klart att det finns plats för lek. Men stabiliteten måste ju också finnas där.” Hon tittade lite forskande på mig, småleende. Jag stod där helt utan något svar. Vad hade hon egentligen menat med orden? Kunde det verkligen finnas någon dold baktanke? Eller var den kanske inte ens dold? Jag fick ur mig ett fåraktigt “Mhmm”, och underströk min retorikbriljans med en nickning. Jenna bröt oss kvickt loss ur ur dödläget. “Nehej, jag tänkte sätta på lite kaffe. Vill du inte stanna på en fika?" Nog var det frestande att tacka ja, men jag visste att jag inte borde. Jag hade försatt henne i personlig tacksamhetsskuld, genom att gå bortom mina egentliga befogenheter. Det var nu jag kunde klippa bandet, innan det här hann bli alltför olämpligt. Sammantaget blev slutsatsen helt ofrånkomlig och självklar: Jag skulle verkligen absolut inte tacka ja. "Tack, det vore faktiskt inte så dumt." var orden som kom ur min mun. Alltså precis tvärtemot riktningen etiken pekade ut - om något så vore det just dumt! “Trevligt, jag har några chokladbollar i kylen. De har väldigt varierande form och storlek, men de jag smakat har varit smarriga. Jag köpte av en skolklass som sålde. De skulle väl på klassresa nånstans kanske.“ Jenna pratade medan hon gick mot köket. Kanske babblade även hon lite lätt nervöst? Innan hon fösvann pekade hon på datorn. “Du kan ju packa det du behöver. Alltså, det finns en datorryggsäck vid skrivbordet.” Jag nickade och log förtroendeingivande mot henne. Eller så såg jag bara dryg ut. Förhoppningsvis hade hon inte tyckt det sistnämnda. Jag stod kvar med en fånig känsla. Det där hon hade sagt om mognad, var det direkt riktat just till mig? Hade jag låtit ett tillfälle slippa förbi? Nej, så kunde jag inte se det. Jag hade ju agerat som jag borde. Förutom det obefogade ansvaret för hennes dator, men det skulle inte belasta min arbetstid. Och en kaffe var inte hela världen, utbytt mot arbetstiden en systemåterställning skulle tagit. Det var ändå fortfarande en ren affärstransaktion. Jo tjena, vem försökte jag lura egentligen? -- Köket var litet men väldigt mysigt inrett. Det ingav en känsla av förra sekelskiftet. Antagligen retro redan när detta hus byggdes, och det var väl förmodligen gjort senare. Det rykande kaffet var starkt och gott. Som utlovat smakade chokladbollarna också riktigt bra. Vi pratade lite om våra respektive arbeten. Hon som psykolog och terapeut i allmänhet, och sedan hur hon startat egen firma. Jag som supporttekniker, och numera minsann teamledare. Inte riktigt i samma liga som egenföretagande. Så kom vi in på privatlivet igen. Hur jag och Ellen långsamt glidit isär. Att det bara blir så i livet. Jenna berättade lite mer om sin relation, den hon haft med prins-aset Johan. Att han haft skulder han hållit hemliga. Att han lurat Jenna att finansiera “affärsidéer”, men som egentligen rörde sig i skumrasket. Att de hade börjat en barnslig tävling, och flörtat helt öppet med andra ibland. För att reta varandra och liksom hämnas. Skillnaden var att Johan inte bara flörtat. Jag kom på något kul jag hört, som handlade om det harmlösa i flörtande. Att det kan fungera som en krydda: “Spelar ingen roll var man blir hungrig, bara man ser till att äta hemmavid.” Jenna tyckte uppenbarligen att det var roligt, för hon råkade frusta ner i kaffekoppen. Det fick henne att skratta ännu mer. När hon skrattade gjorde hon en min, som om hon vore lite lätt plågad. Hela hennes kroppsspråk underströk också den känslan. Min radar på det området var välkalibrerad, och jag ska erkänna att jag fascinerades. Tanken på att hon behövde en toalett, oj - det var min svaghet, min kryptonit. Jag beslutade mig för att chansa lite. Det här var inte alls rätt läge, men jag kunde verkligen inte låta bli. “Vart går man för att tvätta händerna? Jag skulle nog behöva knyta skorna snart” sa jag och försökte verka helt oskyldig. Jag hade lagt ut en liten krok, nu fick jag se om hon nappade. “Åh, det är du inte ensam om. Kaffe får igång systemet, så att säga. Tur att det finns ordentlig wc här. Utedass skulle nog inte funka för mig.” Hon kvittrade fram orden utan någon förlägenhet. Hennes öppenhet kändes ovan, fast inte konstig. Förut hade jag träffat henne på jobbet - hennes alltså, och under strikt professionella former. Nu var vi ju hemma hos henne, där hon såklart måste kunna slappna av. Och jag hade verkligen inget emot det. Jag kom på rätt sak att säga. Det hände inte alltid, men nu så. “Fast utedass skulle väl passa gårdens image?” Hon gjorde en sorts medgivande liten nick. “Joo, men då ska man orka ut. När på dygnet det än tränger på. Och det gäller att hinna fram också.” Hon gjorde en skojig min till orden. Rynkade sött på näsan, låtsades knipa åt. Mitt hjärta började tillfälligt klappa extra fort. Det här ledde verkligen åt mitt håll, även om hon inte kunde veta det. Jag skrockade försiktigt åt hennes lilla skämt. Ansiktet kändes varmt och jag kanske rodnade. “Det är till vänster ute i hallen.” Ett ögonblick var jag förlorad i tankar, och hennes ord kopplade först inte riktigt. Hon syftade såklart på var toaletten låg! “Ah, men då kilar jag iväg dit” sa jag och reste mig omständligt upp. Ville egentligen inte lämna den här konversationen. “Jag försöker ‘hålla ställningarna’ här ute då. Dröj inte för länge bara!” skämtade Jenna. Åh, om jag haft en trovärdig ursäkt - då hade jag gärna ockuperat toan jättelänge. Nej, nu fick jag verkligen ge mig. Nog med olämpligt beteende från min sida. -- Efter toabesöket måste jag bege mig iväg. Jag kunde inte spendera mer tid här, även om jag hjärtans gärna skulle vilja. Jag tackade för kaffe, chokladbollar och sällskap. Jenna tyckte också att det varit trevligt. “Jag hör av mig, till telefonnumret i arbetsordern” sa jag på väg ut genom ytterdörren. “Ja… eller… jo, fast vänta lite bara.” Hon plockade fram sin mobil, öppnade skärmlåset. “Lika bra att du har mitt privata. Jag menar som alternativt nummer ifall att.” “Ah, absolut. Bra tänkt” sa jag glatt. Jag jublade inombords åt den här vändningen. Fast jag kanske hoppades på för mycket. Jag lagrade hennes nummer i min mobil. Famlade sen efter något mer att säga. “Jomen, kul som sagt - att återse dig. Ja, nej nu måste jag skynda mig” sa jag och började vända mig om. “Det måste vi båda!” svarade hon menande, och underströk med en söt liten nigning. Så stängde hon dörren och jag gick. Mitt huvud surrade av alla möjliga tankar. Bara en bråkdel av dem var passande. |
Två människor återser varandra efter några år. Hon är yngre, han är äldre. Men de är kanske inte så olika som de tror.
Tillagd 25 okt 2020 Noveller #Man #Kvinna #Okontrollerade olyckor #wetting #Skamlekar/förödmjukelse
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.