Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoVärldens Värsta Veronika
Del 1
| Veronika lämnade kontorsbyggnaden ungefär klockan halv fem. Det var ganska sent för en fredag, men hon hade ändå inget särskilt inplanerat. Nej, helt fel - planer hade hon verkligen! Men inga som involverade någon annan person, så hon hade ingen tid att passa. Nja, det kanske inte heller riktigt stämde - tekniskt sett var hennes tid onekligen begränsad. Och det var en del av tjusningen. Vem var då tjejen som gick där, på väg mot bussen hem till lägenhetsområdet? Veronika Evelina Stenberg, ibland under smeknamnet Vickan (fast hon föredrog alla gånger tilltalsnamnet Veronika). En medellång ljusblond tjej med klurig uppsyn. Bruna ögon, ljus hy med några pigmentfläckar. Nätt och välproportionerlig enligt de flestas uppfattning. Sammantaget rätt söt, eller rent av vacker. Hon hade lite komplex för sin röst, som hon tyckte var ljus och kraxig. Somliga tyckte snarare att hesheten var sexig. Också hennes personlighet brukade ses som attraktiv. Ryktet sa att hon var väldigt pålitlig. Reko och helylle, samtidigt med skruvad humor. Klipsk och med på noterna allra oftast. Allt det där var faktiskt helt sant. Men det finns inte bara en sanning. Det finns alltid olika facetter och sidor. Veronika Stenberg utgjorde inget undantag från det. För ibland behövde hon vara någon annan. Behövde få leva ut sina egna skuggsidor. Göra saker ingen kollega kunnat ana. Hur de skulle reagera var en annan sak. De flesta skulle bli förfärade, förmodligen äcklade. Några skulle kanske inte bry sig nämnvärt. Sen skulle kanske någon enstaka gilla det, även om hon egentligen inte vågade hoppas det. Men hon kunde ju inte veta säkert. Det verkade sannerligen finnas folk till allt. Något annat kunde hon inte gärna påstå - det vore att kasta sten i glashus. Hon hade själv rätt udda fantasier ibland, om somliga kollegor som fångat hennes intresse. Kanske brukade några fantisera också om henne, men hon skulle aldrig få veta vilka. Det var nog tursamt, och lite synd. De där funderingarna upptog hennes tankar nu, och det pirrade faktiskt inte så lite. Hon borde men tänkte inte skynda sig. Tog god tid på sig till busshållplatsen. Hon skulle dra ut på det här. Att missa en buss vore helt okej. De gick var tionde minut före 17. Idag hade Veronika struntat i eftermiddagens kisspauser. Tvåan hade hon undvikit sedan i tisdags. Det började minst sagt tränga på ordentligt. Kaffet vid tretiden hade knappast hjälpt till, bara förvärrat och förhöjt hennes plåga. Ja, förhöjt var faktiskt helt rätt ord. För det fanns en njutning i plågan. Och i risken som den ju medförde. Spänningen i att inte veta helt säkert - skulle hon kunna hålla sig hela vägen? Det var rent av riktigt ordentligt upphetsande. Inget som den vardagliga Veronika skulle erkänna, än mindre någonsin själv föra på tal. Men ikväll hade hennes alternativa skuggsida kommandot. - - - Hon nådde hållplatsen precis samtidigt som bussen. Det var närapå något av en besvikelse, fast att det samtidigt var väldigt praktiskt. Att stå några minuter och vänta här, det skulle ha varit en liten bonus. Men man kan ju inte få allt. Veronika steg på bussen och gick bakåt. Hon brukade oftast välja ett bakvänt säte, så fick hon lite överblick över resenärerna. Det gjorde hon även den här dagen. Bussens skumpande masserade igång tarmarna, bland annat. Hon satt och vred sig i sätet. Det bubblade och tryckte på i magen, och hon fick svårt att stå ut. Behövde några gånger släppa tysta små fisar. Det hjälpte även lite mot hennes kissnödighet, eftersom trycket i buken sjönk undan lite. Men det hela började bli ordentligt plågsamt. Hon undrade om någon på bussen fattade. Inte vart allt detta slutligen skulle leda, för det kunde omöjligen någon av dem. Men förstod någon hur nödig hon var; att hon förde en allt farligare kamp, för att hålla byxorna torra och rena? Hon försökte sitta stilla och verka normal. Fast säkert signalerade hennes kroppsspråk ändå något. Hon hoppades i hemlighet att någon begrep, även om ingen i närheten visade det. Veronika längtade så efter att få kissa. Just nu var det behovet det överhängande. Tänk om hon kunde få göra det. Det pirrade av tanken - här på bussen? En hastig våt och värmande stril bara? Ingen behövde veta ifall hon kissade lite. Slacksen var svarta och kappan ganska lång. Det måste gå att dölja utan vidare. Nej, hon fick inte fundera så nu! Blåsan hotade att göra verklighet av fantasin. Väldigt riskabelt med tanke på hennes tillstånd. En liten skvätt kunde bli en flod, som värmde upp hela sätet under henne. Och hur skulle kroppen reagera på det? Det ena kunde leda till det andra, så att knipandet slutade fungera baktill också. Då skulle allting glida ut i trosorna. Herregud, att släppa loss allt i sätet - vilken helt avskyvärd situation det skulle vara! Ändå försökte hon föreställa sig den känslan. Det spratt och ilade farligt i henne, och hon måste knipa åt riktigt ordentligt. Veronika maskerade ett litet mjukt ofrivilligt stön, gjorde det till en oförarglig harklande hostning. Ingen bland övriga passagerare verkade notera det. Åh, att göra på sig bland folk. Det skulle vara otänkbart pinsamt… och spännande. Men nej, nej, nej, hon måste hem. En olycka fanns bara inte på kartan. Inte här mitt bland alla på bussen. - - - Hon nådde fram till hyreshuset utan missöden, men hon måste stanna till i trappan. Knipa och lugna ner sig en aning. Hon fick inte bli alltför exalterad ännu. Då kunde det sluta här och nu. I och för sig inte helt bortkastat - till och med ett scenario hon övervägt. Men det var opraktiskt och något riskabelt. Tänk om en granne skulle ertappa henne! Tanken gav pirr men var också skrämmande. Och så förstås också den opraktiska delen: Hon skulle behöva städa upp efter sig, även det utan att väcka misstänkt uppmärksamhet. Och för ikväll hade hon andra planer. - - - En kvart senare var Veronika fortfarande nödig, och det var på gränsen till kris. Hon hade bytt om till andra kläder. Till och med trosorna hade hon bytt. Från förnuftiga bomullstrosor till glansiga i sidentyg. Med lyxiga volangresårer, väl tilltagna och rymliga. Den sort hon föredrog för sånt här - för det som skulle hända väldigt snart. Tillfällena då hon levde ut sina kontraster. De andra, vanligtvis dolda sidorna av Veronika. Hon stod nu framför spegeln i hallen. Inspekterade gillande tjejen hon såg framför sig. Klart slampig i sina urblekta korta jeansshorts, sin topp där bröstvårtorna avtecknade sig tydligt, och sin minst sagt utmanande hårda sminkning. Det ljusa håret tillrufsat och onaturligt glimrande. Glittersprejen kom från en tiokronorsbutik i närheten. Pricken över i var en billig parfym, som hon applicerat i lagom påträngande mängd. Den ramade in bilden av billigt våp. Motsatsen till det Veronika normalt sett var, men helt perfekt här och nu ikväll. Hon behövde verkligen, verkligen gå på toaletten. Istället gick hon iväg ut i köket, där hon tog fram en vanlig matkniv. Tillbaka vid toalettdörren stannade hon tillfälligt upp. Det var något nästan rituellt över situationen. En väldigt medveten förberedelse inför nästa steg. Hon höjde matkniven mot toalettdörrens stängda utsida. Handen darrade en aning och hon rös. Både av förväntan och av akut nödighet. Så satte hon knivens egg mot låsmekanismen, i den lilla skruven just nedanför signalfönstret. När hon vred om kniven låstes dörren, så att det visades rött i fönstret. Nu var toaletten upptagen, och hon utelåst. Kniven lade hon i hallbyråns nedersta låda. Där skulle den ligga kvar, oavsett konsekvenserna. Tjejen i spegeln bet sig i underläppen, såg nervös och sårbar ut - nästan undergiven. Veronika hade fallenhet för den sortens utstrålning. Nu kom den verkligen väl till pass. Åh, vad hon behövde gå på toa! Hon var redo för sitt skådespel nu. Att ge liv åt scenariot hon valt, i huvudrollen som bimbotjejen där i spegeln. Hon trampade otåligt några gånger med fötterna. Vickade på höfterna och åmade sig, grimaserade. Så nödig, så nödig - ingen toalett tillgänglig! Vad skulle hon egentligen ta sig till? Det var verkligen svårt att stå still. Hon gick några gånger fram och tillbaka. För varje tur vände hon vid toalettdörren, som fortfarande var stängd uppenbarligen låst. Hon suckade besviket och vände om igen. Alltmer rastlös varje gång hon passerade spegeln. För visst var det väl verkligen låst? Veronika kände prövande på handtaget till toalettdörren. Det var låst, precis som hon befarat. Hon skulle inte kunna vänta länge till. Det trängde på något sanslöst där bak, och hon skulle snart kissa på sig. Hon vågade sig på att prutta lite, och gav tarmen en aning tillfällig lindring. Fast hon måste tajma mellan blåsans träningar, annars kunde kisset lätt börja komma samtidigt. Hon knackade på toalettdören - fick inget svar. Snart ryckte hon i handtaget ganska hårt. Nästa vända bankade hon desperat på dörren. Men hon fick förstås inget gensvar alls. Hennes ögon började tåras av ren desperation. Våpet i spegeln kunde inte hjälpa det - hon höll på att bajsa på sig. Veronika förde upp båda händerna till ansiktet. Fingrade darrigt med håret, drog i luggen. Något sorts instinktivt försök att gömma sig? Eller kallades det kanske för en överslagshandling? Trycket var akut plågsamt för henne nu, men hon hade ingen lindring i sikte. Vågade inte försöka prutta för lite respit. Det skulle komma bajs om hon försökte. Då återstod ett annat tryck att lätta - skulle hon kissa på sig med flit, bara för att hindra en större olycka? Nej hon vågade verkligen inte försöka kissa, inte ens släppa på knipandet det minsta. Då skulle allting bara komma i byxorna. Tanken gjorde henne vimmelkantig av plötslig upphetsning. Ändå darrade samtidigt hennes underläpp en aning. Det fanns ingen räddning eller återvändo här. Hon behövde in till toaletten nu genast. Men toaletten var upptagen, dörren förblev låst. I spegeln stirrade hennes blanka ögon tillbaka. Paniken i dem gick att se tydligt. Hon riktigt studsade och steppade på stället, så att hennes byst skvimpade och gungade. Hon kunde absolut inte stå still längre. Lillhjärnan skrek åt kroppen att knipa ihop. Kåtmonstret inom henne ville inte vänta längre. Det senare vann, och Veronika krystade till. Helvete, vad fan höll hon på med?! Det liksom bara råkade hända helt plötsligt. Med flit eller inte - det fick effekt. Ett litet fuktigt brak, sedan gnissligt pysande. Hetta och rörelse där bak, något ostoppbart. Rumphålet fortsatte att vidgas bortom hennes kontroll. Ett tillfälligt hopp när rörelsen saktade in - fanns det ändå en chans till räddning? Nej, det här var de slutliga sekunderna. Nu skulle ingen mer medveten handling hjälpa, bara att låta kroppen hantera sitt behov. Det hettade av panik över hela kroppen. Slampan hade haft alla chanser under dagen, borde gått på toaletten för länge sedan. Nu kunde hon inte hålla sig längre. Och innerst inne ville hon inte heller. Hon gav officiellt upp alla anständiga försök. Veronika knöt händerna hårt och kved ynkligt. Trycket steg så åter, sköt i höjden. Hon tystnade och flämtade till två gånger, när små ofrivilliga ryckningar fortplantades genom kroppen. Så kom den oundvikliga dödsstöten helt reflexmässigt. Hon stönade när slutmuskeln slutligt gav vika, och bajset oåterkalleligen började komma i byxorna. Ett bombardemang av hårda kluttar kramades ut. En knölig massa som brände mellan skinkorna. Trosorna tänjdes ut, fylldes, började tyngas ner. Dämpade spluttrande och knorrande ljud ackompanjerade katastrofen. Ilningar av vällust virvlade runt inom henne, uppblandade med nästan äkta chock och förfäran. Hon intalade sig att hon varit hjälplös. Det var en hemsk olyckshändelse, inget annat! Den svällande förnimmelsen där bak fyllde världen, kombinerad med den underbara känslan av lättnad. Alltihop var så fel, ändå så skönt! Hon kände hur det stretade i jeanstyget. En utbuktning växte där bak i shortsen, det visste hon utan att se den. Mitt i alltihop anslöt sig ny värme. Den här gången framme mellan benen. Veronika förstod att hon kissade på sig, och hon vände åter uppmärksamheten mot spegeln. Den visade hur shortsen mörknade i skrevet. Hon flyttade fötterna lite utåt, särade knäna. Det drällde redan ymnigt mellan hennes fötter, från där byxbenen möttes uppe i grenen. Rännilar sköljde ned utmed båda benen. Värmen som omslöt hennes underliv kändes pulserande. Förstås utsökt förbjuden, men helt överlägset utkonkurrerad. Det mest fruktansvärda övertrampet hade skett baktill. Den ofrånkomliga tyngden där bak i trosorna, hon behövde bekräfta att den var äkta. Hennes händer måste få blanda sig i. Hon hade hållit dem knutna tills nu, men lät dem sakta öppna sig igen. Där tvekade hon, av någon underlig anledning. Som om det fortfarande skulle kunna bortförklaras, som en dröm eller någon sorts illusion. Hade hon verkligen bajs i sina trosor? Ena handen slank ner i det våta. Varmt kiss strilade över hennes ivriga fingrar. Det rann längs handloven och droppade på golvet. Det hade bildats en pöl under henne. Hon gnuggade sig ömt genom grenens tyg. Bröstvårtorna styvnade ytterligare av den lätta beröringen. Hon satte andra handen över shortsens bakdel, och hennes hjärta rusade något alldeles vansinnigt. Tyget kändes ljummet, någonting eftergivligt fanns innanför. En stor varm hög med fast bajs. För att hon inte kunnat hålla sig. Dov stank växte som en ytterligare bekräftelse - Veronika hade på riktigt bajsat på sig! Hon fixerade tjejen i spegeln med blicken. Stirrade förebrående på henne - på sig själv. "Du bajsade på dig" mimade Veronika tyst. Slarvigt och otydligt forcerade hon fram orden. Det lät mer som "du bajsa pårej", när meningen snubblade ut över hennes läppar. Hon ville liksom inte kännas vid orden. Ville på ett plan slippa uttala dem, på ett annat plan smaka på dem. Njuta av förödmjukelsen de förde med sig. Hon kupade handen om den putande byxbaken. Tänkte på vad hon just hade gjort. Masserade samtidigt skrevet med allt större eftertryck. Hon fortsatte mässa de magiska förbjudna orden "Du bajsade på dig… bajsade på dig" om och om som ett mantra. Fortsatte gnugga sig genom skrevet blöta tyg. Kände djärvheten och kåtheten koka inom sig. Hon lät sig vara slampan i spegelbilden, samtidigt som skammens hetta blossade i ansiktet. Hon gick över till "sket på dig". Hennes läppar formade orden nästan ljudlöst nu. Upprepade "sket pårej, sket pårej", allt snabbare och grötigare medan hon gnuggade. Ett tryck byggdes återigen upp i tarmen, och det kändes eventuellt som en fis. Veronika tog risken och tryckte på ordentligt. Belönades med en djup och vibrerande jätteprutt. Det sköt ut något fast där bak, något som definitivt inte bara var gas. Hon hade bajsat på sig ännu mer, och kände kände förnyad värme i bakre handen. Allt det här började bli för mycket. Gudomliga sammandragningar växte djupt inne i henne. De fick mer kiss att skvala fram, ut i trosorna och genom shortsens skrev. Det drällde genom hennes vilt arbetande fingrar, så att det stänkte ut över hallgolvet. Mitt i allt hörde hon grannens dörr, hur den öppnades till röster i trapphuset. Det var helt vardagligt och inget särskilt, men hon fångades av den vansinniga kontrasten. Hon stod bara fem meter därifrån. I en talande blandning av skarpa dofter. Från hårt bajs och från kissvarmt jeanstyg. Utanpå det den billiga och högljudda parfymdoften, som fruktlöst försökte överrösta de andra lukterna. Tänk om grannarna kunnat se henne nu; en trashig blonderad slampa i utmanande klädsel, som hade skitit och pissat på sig. Och som dessutom gått igång på det! Veronika hade ju redan balanserat på gränsen, och tankarna fick henne att komma - hårt. Hon tvingades försöka kväva ett gällt ylande, så att det blev en skrikande viskning. Hon trodde inte att det hördes ut, men hoppades samtidigt ändå nästan på det. Blixtar och fyrverkerier dundrade genom hennes kropp, och det formligen vibrerade på intimare ställen. Hon blev alldeles knäsvag och sjönk nedåt. Stödde sig lätt mot byrån framför spegeln, och gick ned på knä framför den. Landade mitt i sin egen avsvalnade kisspöl. Försökte flåsande lugna ner sig en smula. Blundade och koncentrerade sig på sin andning. Steg i trappan avlägsnade sig, rösterna avtog. Veronikas huvud syntes i nederkanten på hallspegeln. Hon såg svettig ut, håret var rufsigt. Några hårtestar satt klistrade mot hennes panna. Tårar hade runnit nedför hennes blanka kinder. Mörkare och ljusare ränder samsades i ansiktet. Mascaran hade uppenbarligen inte varit riktigt vattenfast. Veronika tog fram matkniven ur byrålådan igen, och reste sig upp på darrande ben. Hon såg då verkligen för eländig ut. Shortsen var som ett stinkande våtvarmt omslag. Det klibbade när hon tog några steg. Ändå log hon tillfredsställt för sig själv. Så låste hon äntligen upp toalettdörren igen. Fast nu var det förstås alldeles försent. Bara duschning och tvätt återstod för henne. Plus ytterligare privat kvalitetstid i duschen såklart. |
Fortsättning:
Del 1 (19 okt 2020)Del 2: Konferenser och katastrofer (19 okt 2020)
Del 3: Konferenser och Katastrofer II - Mathildes Motgång (20 okt 2020)
En saga om hur en helt vanlig tjej lever ut sina speciella sidor. Fokuserar på allt som till slut händer när hon inte får komma in till toaletten.
Tillagd 10 okt 2020 Noveller #Kvinna #Skamlekar/förödmjukelse #Okontrollerade olyckor
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.