Logga inBli medlem
Lottas vandring och mål

Del 1

Kramperna hade sjunkit undan lite för tillfället, och regnet hängde inte längre i luften. Himlen hade ljusnat trots det jämngrå molntäcket. Det hade kunnat vara en normal promenad. Lotta intalade sig att det var det, och bitvis kändes vandringen också helt vanlig. Men så återkom de där välkända vågorna. Känslan av flera dagar utan att bajsa, och av en rejäl frukost med havregrynsgröt.

Hon hade använt den här stigen ofta. Den var egentligen avstängd av fallna träd, men hon hade lyckats hitta dess fortsättning. Stigen var överväxt och verkade närmast övergiven. Men för henne passade den perfekt nu.

Det molade och brände i hela buken. Trycket där bak ökade i plågsamma vågor - sjönk aldrig riktigt undan mellan varje körare. Tarmens innehåll tvingades sakta men säkert framåt.

Så här bajsnödig blev hon inte ofta, och särskilt inte mitt ute bland folk. Fast "bland folk" var nog en överdrift - hon var tämligen ensam här i skogen. Men ändå, hon kunde stöta på någon. Däri låg ju en del av tjusningen - att det hela blev lite extra riskabelt.

Men hon visste att hon inte tordes. När som helst skulle hon fega ur. Hon hade såklart vetat det hela tiden. Vågade sig aldrig närmare än så här. Inte utanför hemmets trygga vrå. Även fast hon övat hemma vid toalettstolen, kämpat och knipit för att utforska sina gränser. Ända tills det inte gick att stoppa.

Hon brukade ha minst fem minuter tillgodo, även när det verkligen kändes helt kört. Det var inte långt ifrån den känslan. Att det kunde hända en olycka snart.

--

Stigen slingrade vidare mellan ytterligare omkullfallna träd. Det började bli plågsamt att navigera nu, när hon måste halvklättra och häva sig. Om hon snavade skulle det vara över. Hon skulle knappast kunna hålla sig längre. Tanken var motbjudande och samtidigt pirrade det.

Lotta var tvungen att ta det lugnt. Hon saktade in, hittade en liten glänta. Där försökte hon lugna sitt bultande hjärta. Skogens tystnad gav henne ett visst lugn. Men det fungerade bara i någon minut. Nu kunde hon inte stå still längre, började vicka och vagga och trampa runt. Som om kroppen försökte fly det oundvikliga. Hon svalde hårt, mådde nästan lite illa.

Hon behövde slita ned jeansen, sätta sig. Fort, innan det blev alldeles för sent. Hennes händer rörde sig mot byxornas skärp. Hon hejdade rörelsen, drog ett djupt andetag. Bara några ögonblick till, balansera vid avgrunden. Känslan av rusande panik var underligt dubbel. Den var smärta och hetta och svindel. Samtidigt ett glödande stråk av renaste upphetsning.

Rädslan slogs med den perverst njutningsfulla spänningen - risken för att verkligen bajsa på sig. Som att hon tävlade mot sig själv, med sin värdighet och ära som insats. Ändå visste hon ju var gränsen gick. Minst ett par minuter till, sade erfarenheten. Men hemma var insatsen inte särskilt stor. Då satt hon ju redan på toaletten. Ville hon verkligen utmana ödet här ute? Det var egentligen en helt onödig fråga - men hon skulle aldrig öppet erkänna svaret.

Hon hade tänkt ut en bra plats. Det var inte särskilt långt kvar dit. Hon bestämde sig för att uthärda plågan, fortsatte stigen fram både snabbt och försiktigt.

--

Hon hade nått fram till täta buskage, vid övergången mellan två vidsträckta stycken åkermark. Diket före åkern var välfylld av vårfloden. På andra sidan åkerpassagen gick en grusväg, knappt synlig härifrån men den fanns där. Hon hade valt platsen med stor omsorg. Här hade hon god uppsikt omkring sig, men skulle knappast själv behöva bli sedd.

Hon vaggade fram och tillbaka på stället, masserade sin stackars plågade mage med händerna. Tarmarna vrålade både hörbart och kännbart. Det fanns inget sätt att hindra detta. Det svindlade för henne och hon kved. Längre än såhär vågade hon inte gå. Hon måste skita, inom högst trettio sekunder!

Då hörde hon en bil komma åkande. Det dröjde några ögonblick innan den syntes. Den saktade in nästan rakt framför henne. Åkerplätten var inte särskilt bred just här. Bilen var kanske trettio meter längre fram. Hon borde inte kunna synas särskilt lätt, men varför hade då föraren saktat in?

Föraren vevade ned rutan på sin sida. Vad var det här frågan om egentligen? Så såg hon en solreflex blänka till. Mannen hade just plockat upp en kikare. Antagligen en fågelskådare som sett något intressant. Han svepte med kikaren över “hennes” skogsbryn.

Lotta knep ihop och stod alldeles stilla. Vågade inte andas, och knappt ens blinka. Nu måste hon väl ändå vara upptäckt? Han skulle veta vad hon höll på med! Det var givetvis en helt irrationell tanke, men den kändes alldeles sann just då.

Och nu fanns det inte många sekunder. Det skulle komma i byxorna alldeles strax, och föraren skulle se och veta det! Paniken och upphetsningen var en virvlande röra.

Men så sänkte föraren plötsligt kikaren igen. Började veva upp bilrutan och kollade backspeglarna. Ett litet hopp tändes i Lottas bröst. Och kanske även en aningens gnutta besvikelse. Alltmedan de dyrbara sekunderna obönhörligen tickade ner.

Fem sekunder - äntligen började bilen rulla igen.

Fyra sekunder - men den rörde sig långsamt!

Tre sekunder - och det skulle inte gå!

Två sekunder - hon skulle aldrig hinna!

En sekund - trycket där bak stegrades.

Hennes stackars slutmuskel darrade förtvivlat av utmattning. Arbetade på övertid och utan risktillägg. Men nu hade den nått sin bristningsgräns. Det tjöt och brusade i Lottas öron.

Bilen ökade farten och försvann bortom kröken. Hon frustade till av en plötslig spasm. Knep mot den med närmast övermänsklig styrka. Fick den akuta faran att sjunka undan. Men det var hennes absolut sista krafter. Nästa gång skulle bajset helt enkelt komma. Helt ofattbart att det inte redan hänt.

Nu fick det vara färdiglekt för idag. Här fanns sekunderna att dra ned byxorna. Fort, innan hon verkligen bajsade på sig. För det hade nästan hänt på riktigt, och det skulle ha varit bilförarens fel. Men bilen hade äntligen gett sig av, och hon hade kämpat in i kaklet. Räddningen i absolut sista ögonblicket, väl kämpat!

Och där blev hon vansinnigt nog stående. Medan magen åter byggde upp sitt tryck. Trots att hon hade fått sista varningen. Hon föreställde sig bilföraren med dennes kikare igen. Nog hade han väl ändå sett henne? Han kanske hade stannat och klivit ur. Kanske stod där i buskaget och smygtittade! Då skulle det här vara hans fel! Känslan av avgrunden, att förbereda sista steget. Hon tänkte tydligen inte fega ur nu. Bävade när nästa kramp (den slutliga) började. Skräcken och upphetsningen dansade genom hennes kropp.

Hon såg sina händer krafsa frenetiskt med skärpet, darrande pilla och bända förgäves vid spännet. Tiden saktade ned som i slow motion.

Hårbotten pirrade och ansiktet hettade böljande. Paniksvetten, sammanbitna tänder, alla musklerna som spändes. Benen darrade och tårna kröktes i kängorna. Små glasklara detaljer helt utan någon betydelse. Panikhjärnan som maniskt samlade ihop alla ledtrådar - pusslade fåfängt ihop intrycken efter möjliga flyktvägar. Den ville rädda henne från förestående katastrof, hindra henne från att göra på sig. Utan att lyckas hitta någon anständig räddning.

Magens slutliga signal - det kommer nu! Hon knöt både händerna hårt mot höfterna. Det fanns ingen kontroll där bak längre. Hon kunde bara känna slutmuskeln tryckas utåt. Känslan av en hård spets mot öppningen.

Så var det där ofrånkomliga ögonblicket här. Det ostoppbara hon kämpat för att förhindra. Den slutliga retningen, då tarmen sköt fart. Hon stönade högt när slutmuskeln gav vika. Hennes hål vidgades och skinkorna pressades isär. En ohejdbar rörelse och ett mäktigt brak. Hon tänkte orden: "Jag skiter på mig!"

Världen blev otänkbart nederlag och snuskig fantasi. Hon upplevde tunnelseende, som en sorts trans. Känslan och ljuden var allt hon uppfattade. Det som kom kändes knöligt och fast, samtidigt som det hettade som av lava. Det hördes ett förvånansvärt klibbigt spruttande ljud.

Massan formade korvar som tänjde ut trosorna. Samlades i en växande ojämn hög, fångad mot stjärtens känsliga hud. Tyget tyngdes stadigt ned bit för bit, under omväxlande kortare och mer långdragna pruttar. Det knorrande och spritsade fuktigt, nästan bubblade. Underbar lättnad sköljde genom henne, närmast erotisk. Att få släppa ut allt var fantastiskt. I byxorna eller inte saknade tillfälligt betydelse. Och om någon såg henne, so what?

Magen lugnade ner sig, lite i taget. Några slutliga brakanden, och hon andades igen. Kom så sakteliga till sans, nyktrade till. Hon stod bredbent med lätt böjda knän. Kände den påträngande varma klumpen mellan skinkorna. Tyngden fick trosorna att strama åt ovant. Lukten var tydlig men inte speciellt påträngande. Den lätta brisen fick styrkan att variera.

Det måste synas där bak, tänkte hon. Kände med handen och bekräftade den misstanken. Hennes hand nuddade vid byxornas utbuktande säte. Det kändes konstigt, alldeles ljummet och formbart. Och just att känna efter gjorde något, fick insikten att svepa fram genom kroppen. Hon rös och fick återigen lite hjärtklappning. Kinderna hettade och ögonen tårades rent reflexmässigt. Hon hade bajsat på sig, på riktigt!

Det var nästan dödligt pinsamt och förbjudet, och tänk om bilföraren hade sett henne! Fast det skulle ju knappast synas utifrån. Jackan gick ned en bit över baken. Möjligen skulle hennes underliga ställning kunna skvallra, där hon stod med handen mellan skinkorna. För någon med lite fantasi, vill säga.

Tanken kom det att spänna i hennes bröstvårtor. Just att någon annan skulle kunna ana. Det borde inte vara det minsta upphetsande, men det var det något alldeles vansinnigt. Kunde det finnas andra som tänkte likadant? Folk som tände extra på en tjej, just för att hon gjorde på sig?

Det var så konstigt - _hon_ var konstig. Men så var det bara, för henne. En helt vansinnigt upphetsande idé helt enkelt. Verkligen inte kring just bajset i sig, utan därför att själva scenariot var oemotståndligt. Just det att hon bajsat på sig. Att det kommit i byxorna, inte toaletten. Och att hon fick skylla sig själv. Och att det samtidigt blev en olycka.

Hon ville så gärna spela den rollen - den stackars oskyldiga flickan som haft otur. Som inte hunnit i tid till toaletten. För det var ju inte hennes fel. Hon ville ju inte bajsa på sig - det bara råkade komma i byxorna ändå!

Lotta tog några prövande steg på stigen. Först bredbent, sedan mer och mer normalt. Den ovana tyngden bak i byxorna svajade. Var så påtaglig och närvarande varenda sekund. Lukten fanns också kvar med varierande styrka. Det gick inte att bortse från betydelserna. De påminde konstant om hennes katastrofala misslyckande.

Hon gick försiktigt nedför slänten, mot diket. Utifrån sett en vanlig tjej på utflykt. Med ryggsäck, klädd i kängor och blåjeans. Den grå jackan gick halvvägs över låren. Hon grinade lite illa där hon gick, och vaggade kanske fram en liten aning. Som att stegen gav henne visst obehag. Ingen betraktare skulle gissa sig till sanningen. De skulle ganska troligt gissa på mjölksyra. Skulle kanske kunna föreställa sig lätt skoskav. Inte en ljummen klump hängande där bak, för att hon just gjort i byxorna.

Närmare diket fanns högre gräs och buskage. Lotta blev stående där och bara blundade. Samlade intrycken och försökte lugna sig lite. Hon fattade fortfarande inte hur hon vågat - vilken _otur_ hon haft, rättade hon sig. För alltihop hade såklart varit en olyckhändelse. Ja, för inga andra förklaringar fanns ju. Åtminstone inga som passade för Präktiga Charlotte. Det var så hon hade kallats ibland, kärleksfullt och på skoj av sina vänner. Men Präktiga Charlotte stod inte här nu. Det var någon annan del av henne. Hon borde vilja sjunka genom jorden egentligen. Ändå hade hon så många blandade känslor.

--

Hon hade lutat ryggsäcken mot en sten, precis invid dikeskanten i det glesare buskaget. Här var hon helt garanterat utom synhåll.

Våtservetter, rena underkläder, ett par ljusa cargo pants. Längst ned låg en rulle grå avfallspåsar. Ryggsäcken fick fortsätta stå kvar på marken. Fortfarande vaksam vände hon sig varvet runt. Kollade noga att hon alltjämt var ensam. Nu skulle det bli skönt att städa.

Hon lösgjorde skärpet och öppnade jeansen. Lirkade dem försiktigt bitvis nedåt över höfterna. Hejdade sig och knöt istället upp skosnörena. Klev lite ostadigt ur båda sina kängor. Klumpen där bak guppade mot hennes skinkor. Den hade börjat svalna och kändes obehaglig. Men det var också som det skulle. Det var ju alldeles rätt åt henne. Hon hade för sjutton bajs i byxorna, för att hon hade väntat för länge! Tanken gjorde att hon återigen började skämmas, och hon märkte hur kissnödig hon blivit. Samtidigt var den där upphetsningen där igen.

Höfterna vickade medan hon hasade ned byxorna, lite i taget för att undvika klumpen. Rörelserna skapade ganska angenäm friktion i skrevet. Hon frigjorde försiktigt trosornas ordentligt utskjutande bakdel, drog ned jeansen och klev ur dem. Hon rös när strumporna fuktades mot gräset, plockade sedan upp sina jeans från marken. Höll upp dem och undersökte dem noggrant. Förbluffande nog verkade de vara alldeles rena. Hon såg inga fläckar eller missfärgade områden. Kanske luktade det lite prutt om dem, men hon var inte säker på källan. Trosorna var ju fortfarande fulla av bevismaterialet.

Hon lade försiktigt ned jeansen på marken, grep istället ryggsäcken och tog fram våtservetterna. Brisen som smekte mot benen var sval. Det var kanske egentligen lite för kyligt, men hon var rejält varm av skam.

Så trippade hon fram till en buske, kilade in våtservetterna mellan ett par grenar. Nu var det trosorna som skulle av. Hon bävade lite för det här momentet. Såg sig om igen för säkerhets skull. Så grep hon resåren och drog försiktigt, sakta nedåt med sammanbitet och skeptiskt ansiktsuttryck.

Det var inte alls så farligt faktiskt. Närmast obefintligt klibbande eller andra liknande obehag. Klumpen var en stor ojämn hård massa. Den låg stadigt kvar i trosornas tyg, tills hon vrängde dem mot buskens rötter. Då stjälptes klumpen snällt ur som planerat. Hon gjorde sig enkelt ren med våtservetter. Inga problem alls, och hon var lättad. Hon hade föreställt sig något mycket värre.

Förutom vissa fuktfläckar verkade även trosorna okej. Tänk om hon inte ens skulle byta? Tanken kändes snuskig men inte särskilt frånstötande. Kanske snarare i linje med dagens äventyr. Hon skulle bara dra upp dem igen. Men först borde hon kissa - hon _borde_. Som _ordentliga_ flickor som är kissnödiga gör. Istället reste hon sig upp igen. Drog sedan på sig trosorna och jeansen. Som om inget särskilt just hade hänt.

Hon var som vilken tjej som helst. Hyfsat hel och ren nu, bra så. Synd bara att hon blivit så kissnödig. Det trängde verkligen på något alldeles fruktansvärt. Hon måste korsa benen och gnida skrevet. Plågsamt, skönt och riskabelt - tydligen hennes grej. Men det var ju inte någon fara - ordentliga tjejer kissar väl inte på sig. De ser till att hinna i tid, innan de råkar ut för en olycka. Och de kniper duktigt när det behövs. Släpper inte efter bara för spänningens skull, och ser om de kan hejda flödet. Alltså inte som hon tydligen tänkte göra. Det var liksom något som bara hände.

Hon var på vippen att börja kissa. Kände trycket byggas upp, dags att knipa! Eller låtsas att det inte riktigt gick? Liksom bara "råka" börja kissa en aning, och sen fort lyckas knipa åt igen? Det vore väl lite busigt och spännande? Tiden var ute, dags att bestämma sig!

Det pirrade och brände till mellan benen, när hett kiss skvätte ut i trosorna. Reflexen att knipa kom och gick, oåtlydd. Varför knep hon inte åt nu då?! Det hade ju redan börjat komma kiss!

Ögonen tårades, och hennes blick blev fjärran. Bara ett fånigt litet misstag helt enkelt. Det kan hända för alla flickor ibland, att de helt enkelt inte lyckas knipa. Det kan de ju faktiskt inte hjälpa! Fast innerst inne visste hon ju precis. Hon hade blockerat driften att knipa åt. Kände blåsan fortsätta krama ut sitt innehåll. Vågade inte titta ner, kände bara värmen. Hur den spred sig i hennes jeans, när hon fortsatte att kissa i dem.

Hon hade inte kunnat hålla sig - låtsades hon. Föreställde sig den stadigt växande mörka fläcken. Kände hur tyget smet åt mot huden. Klistrades mot benen av varmt vått kiss. Hon kände doften av det svepa uppåt. Kunde höra ett svagt skvalande ljud emellanåt. Nu droppade det i det torra gräset. Hon hörde hur det prasslade och stänkte.

Hon kunde inte låta bli att titta. De stackars jeansen hade blivit glänsande våta. Nedkissade och mörka, från grenen och ned. Skammen brände ännu mer den här gången, än nyss när hon bajsat i byxorna. För då kunde hon inte hålla sig. Kissat på sig hade hon gjort med flit. Det gick inte att komma undan det. Hon hade låtit bli att knipa, och här var det förargligt våta resultatet. Så går det när man är olydig. Hon skulle nog egentligen behöva lite smisk. Det hettade och spände överallt vid tanken.

Lotta rådde om sig själv en stund, dold där i buskaget och utan hämningar. Därefter packningen återigen väl till pass.

--

Hon var hemma i sin lägenhet igen, uppfylld av en helt fantastisk inre frid. Hon hade packat upp efter sin utflykt, och just satt igång en maskin tvätt.

Hon bläddrade in på sitt Google Foto. Överst fanns de två senaste uppladdade bilderna. De enda två från det datumet, hittills.

En bild på henne själv före vandringen. Hennes någorlunda oskyldiga uppsyn in i kameran. Tagen med självutlösare från en murken stubbe. Man såg henne i helkroppsfigur snett underifrån. Hon såg präktig ut i sin promenadmundering - Kängorna, jeansen, den tunna och luftiga jackan. Hennes käcka uppsyn (trots värken i magen).

Nästa bild var inte olik den första. Ändå var den från en annan epok. Denna bild var tagen på armlängds avstånd. Det gick inte att se hennes underkropp, men hon bar nu sina cargo pants. Jeansen hade hon inte längre på sig, men de syntes lite nederst till höger. Inte för att det gick att avgöra. Det kunde ha varit vad som helst. Man såg två nyanser av blått tyg - en torr nyans och en våt nyans.

I bakgrunden fanns buskaget alldeles intill åkerkanten. Det där hon tömt sina fyllda underbyxor, och där jeansen blivit sådär förargligt blöta. Men det gick förstås inte att se. De flesta skulle bara se en selfie. En helt oskyldig bild från Lottas skogspromenad. Men något hade förändrats i hennes blick. Den var inte helt och hållet densamma - inte riktigt likadan som på första bilden.

Präktiga Charlottes blick hade en ny glimt. Den såg på något sätt djärvare ut, men samtidigt också mer hemlighetsfull än tidigare. Den blicken mötte nu Lotta i spegeln. Var den något hon bara inbillade sig? Hon trodde inte att det var det. Om hon själv såg den nya glimten, vilka andra skulle också kunna göra det? Och skulle den fortsätta vara där senare? Eller behövde den näras, ges nytt bränsle? Tanken fick ögonen att glimma till extra. Hon rös av både bävan och välbehag.
Den här novellen innehåller "olyckor" av båda slag. Om Lotta finns på riktigt så får jag gratulera henne, men hennes existens är för mig okänd.

Tillagd 16 apr 2020   Noveller   #Kvinna #Skamlekar/förödmjukelse #Okontrollerade olyckor #Öppen utlevnad #Man #Annan wet sex #Rörelsehindring/bondage #Uppfostring/Disciplin #Kvinna som bottom #wetting #mild_scat

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.

🗁 Noveller

🖶 Print  Alster ID 4742  Anmäl 

Den skandinaviska gemenskapen för oss vuxna som släpper fram vår inre litenhet, för oss som tycker det känns bra att bära blöjor och för våra vänner, nära och kära. ♥
Bli medlem – enkelt och gratis  Om ABDL Scandinavia  Regler  Feedback / Kontakt  Annonsera   Grafik: Standard / Diskret   Copyright © 1996-2024