Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoMaskinens fånge
Del 1
| Tidigt på natten, i en utställningslokal i en större stad, gled en dörr till en städskrubb upp på glänt. Detta borde inte ha hänt, med tanke på att lokalen stängde för många timmar sedan och all personal redan gått hem. Det borde inte ha varit någon kvar där. ”Jag borde inte vara här”, muttrade Natalie för sig själv efter att hon kikat ut och sett att kusten var klar, och smög ut i korridoren. Natalie hade en väldigt särskild anledning att vara där. Om två dagar skulle en utställning öppna i byggnaden, där nya fantastiska uppfinningar skulle visas för världen. För Natalie, som drev en relativt populär blogg om teknologi och dylikt, var detta givetvis av stort intresse. Det var i princip årets höjdpunkt för henne och hennes läsare. Bra artiklar om vad som hände på mässan kunde ge ordentligt med ökad trafik till bloggen, och därmed mer popularitet och annonsintäkter. Men ännu bättre än att publicera bra artiklar var att publicera bra artiklar före alla andra bloggare. Heta scoops var guld värt. Hon hade hört av sig till olika uppfinnare som skulle ha med sina skapelser på utställningen, men de hade bara givit henne avvikande generiska kommentarer om hur mycket de såg fram emot eventet. Inget som gav klicks till bloggen, direkt. Så den 27-åriga bloggaren bestämde sig för att om uppfinnarna inte ville ge henne en exklusiv förhandstitt så skulle hon skaffa sig det själv. En gammal vän från skoltiden arbetade som säkerhetsvakt på stället där utställningen skulle äga rum, och det krävdes inte mycket lirkande från Natalies sida för att få den hjälp hon behövde - han hade varit uppenbart kär i henne under skolgången, vilket hon aldrig hade besvarat men gärna utnyttjade för att få tjänster när hon behövde. Som nu. Han hade hjälpt henne att gömma sig i städskrubben för ett par timmar sedan när lokalen var öppen, och hade lovat se till att larmet skulle vara avstängt under natten. Det var så det kom sig att Natalie nu smög sig fram genom de mörka korridorerna till avdelningen där uppfinningarna hade ställts upp, väl undangömda för allmänheten. Skyltar framför dörren varnade om ”TILLTRÄDE FÖRBJUDET” i arg röd text, men dörren var inte låst, så hon öppnade försiktigt den och steg in. Det som mötte hennes blick när hon slog på ficklampan hon hade med sig var en stor sal med en massa montrar ordnade i rader. Varje monter hade en eller flera skyltar, där olika uppfinningar beskrevs och deras skapare presenterades. Då Natalie vandrade omkring i rummet framgick det tydligt att varje monter tillhörde en specifik uppfinnare. Somliga visade upp ett flertal uppfinningar, medans andra enbart handlade om en särskild pryl. Till Natalies förtret var det dock väldigt många montrar som fortfarande stod tomma. Utställningen öppnade inte förrän om två dagar, så det var förmodligen många ”sista minuten”-justeringar som skulle göras innan sakerna kom på plats. ”Fan, det borde jag ju ha insett”, suckade Natalie och drog handen irriterat genom sitt axellånga bruna hår. Hon vandrade omkring i salen och tog bilder med sin digitalkamera på de få saker som redan var på plats, men hennes entusiasm föll med varje steg. Visst fanns det lite smått intressanta prylar, men inget som gav någon ”Wow”-känsla. Inget som skulle ge särskilt mycket bloggtrafik. Vissa uppfinningar lät lovande när hon läste på skyltarna, men om sakerna själva inte var på plats så hon kunde ta bilder kunde det nästan kvitta. Utan bilder så vore hennes artiklar bara spekulationer. Knappast värt besväret med hela den här spion-utflykten. Till slut hade hon undersökt alla montrar, med föga resultat. Hon suckade än en gång uppgivet och skulle precis gå därifrån när hennes ögon föll på ett av salens hörn. Det hon först hade trott bara var ett dålig upplyst och tomt område visade sig vid närmare granskning vara ett svart draperi. Det här var sista chansen för Natalie att få ett rejält scoop. Med en liten gnutta hopp kvar gick hon bort till väggen och smög in bakom draperiet. När hon lyfte ficklampan insåg hon att utrymmet bakom draperiet var vidare uppdelat i två områden. Det hon befann sig i nu upptogs till största del av en stor kontrollpanel, fylld med knappar, spakar, och bildskärmar. Bakom panelen var en vägg som avskärmade större delen av ytan, med ett heltäckande fönster som sträckte sig ovanför panelen. Genom fönstret såg hon… ett rum. Golv, tak, och väggar bestod alla av vita plattor i olika former och storlekar, som ett märkligt pussel. I mitten av rummet stod ett bord omringat av ett antal stolar, som hämtat från en vanlig matsal. På en av stolarna satt vad som såg ut att vara en skyltdocka. ”Vad är nu detta?” undrade Natalie. Hon fick snabbt svar på sin fråga när hon upptäckte en rad skyltar som stod på golvet. Hon lutade sig fram och läste. ”MULTIFUNKTIONELLT RUM MED ROBOTISK ASSISTENT Det här är ett rum som kan fylla en mängd olika funktioner. Via innovativt nytt logistiksystem kan möbler och anda rumsinstallationer tas fram och sättas undan på ett ögonblick. Ändra mellan matsal, sovrum, kök, och många andra sorters rum, för smart planlösning i hemmet. Rummet kommer även utrustat med en digital och robotisk assistent. Med hjälp av revolutionerande ny teknologi använder rummet mekaniska armar för att betjäna användaren och göra hens tillvaro så bekymmersfri som möjligt. Allting styrs av en nyutvecklad artificiell intelligens vid namn LEILA. Leila är förprogrammerad och fullt kapabel till att kontrollera rummet och armarna fullständigt, och anpassar sig automatiskt enligt användarens önskemål. Använd touch-displayen till höger för att starta en demonstration av rummet. En realistisk skyltdocka har placerats i rummet för att simulera en användare. OBS! Tillträde till rummet under pågående demonstration är förbjudet, och görs på egen risk!” Natalie kunde knappt tro det. Det lät som värsta sci-fi. Robotarmar? A.I.? Ett transformerande rum? Hon tog ivrigt bilder med sin kamera, fast besluten att dokumentera allt. Om det här verkligen stämde så vore det årtiondets kupp att publicera artiklar om det i förväg. Den uppgivenhet hon hade känt bara ett par minuter tidigare var som bortblåst. Men hon visste att det inte räckte med bilder på en skyltdocka i ett rum. Hon behövde se rummet i rörelse. Hon plockade fram en videokamera ur sin väska och satte upp den på det hopfällbara stativet hon också hade med sig, varpå hon riktade den mot fönstret och startade inspelningen. Sedan gick hon bort till touch-displayen och rörde vid skärmen. Displayen vaknade till liv, och lampor tändes genast i rummet. ”Välkommen till demonstration av det multifunktionella rummet. Jag heter Leila. Var god använd touch-displayen för att starta.” Natalie ryckte till av överraskning. Rösten som kom från högtalare i panelen var fyllig och kvinnlig, med knappt något drag alls av den stelhet som digitala röster annars alltid drogs med. Det här var tydligen den artificiella intelligensen. Natalie blev allt mer exalterad, och började genast utforska touch-displayen. Gränssnittet var simpelt men funktionellt. Hon hittade kvickt en meny med en lista över olika sorters rum. Precis som skylten hade sagt så fanns det i princip alla sorters rum man kunde tänkas finna i ett vanligt hem. När hon scrollade vidare såg hon även mer specialinriktade lokaler. Klassrum, gym, spa, verkstad, och mycket mer. Natalie kunde bara nicka imponerat. För att testa uppfinningen så tryckte hon på ”Kök”, och rummet satte genast igång. Luckor öppnades i väggarna, och från dem sköts en hel köksinredning in i rummet. Spis, ugn, kylskåp, vask, kökslådor, med mera. Det långa matbordet fällde automatiskt in klaffarna och förvandlades till ett mindre köksbord. Rummets transformering hade inte ens tagit tio sekunder. Natalie fann sig stående med gapande mun i ren förbluffning. Hon tryckte på ”Tvättstuga”. Köksinredningen fördes in i väggarna igen och ersattes av tvättmaskin, torktumlare, mangel, och strykbräda. Högre upp på väggen dök även en tvättlina med klädnypor fram. Bordet och stolarna försvann ner genom en lucka i golvet, fast skyltdockan föll av stolen och blev liggande i rummet. Efter att ha försäkrat sig om att videokameran filmade allt (”INGEN skulle tro mig utan videobevis”, konstaterade Natalie) provade hon ett par andra rum. Varje byte gick utan problem. Möbler och attiraljer plockades fram och ställdes undan genom golv och väggar med rasande fart. Hon försökte föreställa sig hur det fungerade rent logistiskt sett, men gav snabbt upp. Det fungerade i alla fall. Det var huvudsaken. Än så länge var det dock bara rummet hon hade fått se. Nu villa hon få reda på hur robotarmarna såg ut. Via touch-displayen tog hon sig fram till en annan meny som verkade ha med mer omfattande demonstrationer att göra. Det hela var upplagt som en lång lista användarprofiler med olika namn, var och en som tycktes visa up olika funktioner i rummet. En användare hette Ramona och beskrivningen sa att hon skulle få massage i ett spa, en annan var Kajsa som skulle bli serverad mat, en tredje var Henrietta och var rubricerad ’äldrevård’, och så vidare. Natalie valde på måfå och tryckte fingret mot en profil som hette Ella. Enligt skärmen handlade demonstrationen om ”Bad, ompysslande, och påklädning för vuxen kvinna, t. ex. inför en dejt”. Rummet, som senaste hade varit i gym-läge, förde genast undan all träningsutrustning. Istället förvandlades det till ett sovrum, med en stor inbjudande säng som mest iögonfallande möbel. I andra änden av rummet dök dock ett lyxigt badkar upp också som genast började fyllas med vatten. ”Ett fel har upptäckts. Användare saknas”, deklarerade den kvinnliga maskinrösten genom högtalarna. Detta fick Natalie att rynka på pannan. Skulle inte skyltdockan fungera som användare i demonstrationerna? Det var då hon upptäckte att i all förvandling fram och tillbaka i rummet så hade dockan hamnat på golvet, och nu hade sängen förts fram över den. Troligtvis var det därför AI:n Leila inte kunde se den. Då gjorde Natalie det första av tre stora misstag den natten. Senare skulle hon komma att bittert ångra att hon inte insåg den självklara lösningen på problemet: välj en annan modul så att sängen flyttas och skyltdockan uppdagas av Leila. Då hade hon kunnat få se en komplett demonstration av maskinen, och haft tillräckligt med material för en massiv bloggartikel. Men det gjorde hon inte. Istället angrep hon problemet rakt på. Trots att skylten hade varnat henne gick hon bort till dörren som ledde in till rummet. Den öppnade sig automatiskt för henne, och hon steg in i rummet, med avsikt att helt enkelt dra fram dockan från under sängen. Hon hade dock knappt tagit ett par steg in i rummet när Leilas röst åter tog till orda. ”Användare upptäckt. Demonstration påbörjad. Hej, Ella.” Natalie stannade och försökte stå blickstilla. Hennes första tanke var att maskinen hade upptäckt dockan till slut, men efter ett antal sekunder utan att något mer hände så förstod hon. ”Öh… Menar du mig?” frågade hon. ”Givetvis”, svarade Leila. ”Du startade mig med användarprofil Ella. Är du Ella?” Natalie tvekade och såg sig om nervöst. Dörren bakom henne var fortfarande öppen. Hon kunde helt enkelt säga nej, vända om, och gå ut ut rummet. Men en tanke slog henne: vad vore ännu bättre än att se maskinen ta hand om en skyltdocka? Att deltaga själv! Men först ville hon försäkra sig. ”Hur lång tid tar demonstrationen?” frågade hon. ”Det beror på dig. Programmet är flexibelt. Troligtvis inte mer än 30 minuter.” ”Kan demonstrationen avbrytas när användaren vill?” ”Ja.” ”Dörren är aldrig låst så länge demonstrationen pågår? Användaren kan gå ut när som helst?” ”Korrekt.” ”Och är det säkert? Har rummet testats av människor förr, utan skador?” ”Absolut. Jag har genomgått regelbunden användning av min skapare själv. Och hon är vid fullt liv och god hälsa.” Här kom misstag nummer två. ”Jaha, i så fall så… Ja, jag är Ella”, sa Natalie och sträckte modigt på sig. ”Uppfattat. Hej, Ella. Ditt bad är redo.” Mycket riktigt var badkaret nu fyllt av vatten. För Natalie, som hade spenderat ett par timmar i en trång städskrubb tidigare och kände sig rätt stel i kroppen, kändes ett varmt avslappnande bad som en god idé. Men först… ”Vänta ett litet tag”, sa Natalie. ”Innan vi påbörjar det hela, skulle du kunna visa upp en av dina armar för mig?” ”Som du önskar”, kom svaret från maskinen. Knappt hade den talat till punkt förrän en liten lucka öppnades i taket, och från den kom en hand utfarande och stannade i luften framför Natalie. Handen var kritvit men såg i övrigt ut som en vanlig människohand. Den satt fast i änden på en sorts metallisk slang. Som för att visa upp sig lite flyttade handen runt sig, fram och tillbaka, upp och ner. Det framstod tydligt att armen var väldigt flexibel. Handen böjde demonstrativt på fingrarna, och gjorde olika gester, och Leila avslutade med att räcka fram den mot Natalie. Den brunhåriga bloggaren kunde inte låta bli att le åt hur mänskligt den rörde sig. Hon skakade hand med maskinen, och insåg att den även kändes rätt så människolik. Den var varm som en riktig hand, och även om huden var lite silikonaktig så var den ändå ganska nära den äkta varan. ”Wow”, fick Natalie fram. ”Imponerande!” ”Tack så mycket, Ella”, svarade maskinen. ”Är du redo för ditt bad nu?” Natalie såg sig snabbt om i rummet. ”Du spelar inte in det här eller något sånt, va? Jag är inte sugen på att visa upp mig naken för vem som helst.” ”Jag använder bland annat optiska sensorer för att styra mina funktioner”, svarade Leila. ”Jag är även utrustad med inspelningsfunktion i teständamål. Om du vill så kan jag avaktivera inspelning under denna session, Ella.” ”Ja tack, gör det.” ”Uppfattat. Inspelning avaktiverad. Jag vill dock påpeka att jag har upptäckt en aktiv videokamera strax utanför rummet, som jag inte har någon kontroll över.” ”Okej, det är ingen fara. Den kameran är min egen. Men tack för omtanken.” ”Det var så lite så. Är du redo för ditt bad, Ella?” Natalie kände att hon hade tagit alla försiktighetsåtgärder hon behövde. Hon tog ett djupt andetag och bestämde sig för att påbörja det hela. ”Ja, jag är redo”, sa hon. ”Ska jag bara ta av mig kläderna, eller…?” ”Om du vill kan jag hjälpa till med avklädningen”, erbjöd Leila. Första instinkten för Natalie var att tacka nej. Det fanns många bra anledningar: hon var fullt kapabel att klä av sig själv, hon hade bara maskinens ord på att den var säker, hennes kläder kanske kunde gå sönder, och så vidare. Men meningen var ju faktiskt att se vad robotarmarna kunde klara av. Med det i åtanke var svaret givet. ”Ja tack, ta av mig kläderna”, sa hon. ”Som du önskar”, svarade Leila. En arm till, identisk med den förra, kom ner från taket. De två händerna skred genast till verket och närmade sig Natalie, som svalde undan sin nervositet och tvingade sig själv stå still. Händerna var förvånansvärt effektiva. Natalie hade trott att de kanske skulle ha problem med precisionsarbete som att knäppa upp hennes blus, men de fixade det snabbare än vad hon själv hade klarat och det svarta plagget var snabbt avtaget. Samtidigt dök två nya armar upp från väggen och hjälpte henne av med skor och strumpor. De gick sedan vidare till hennes jeans, medan de två övre armarna tog hand om hennes vita behå. Efter jeansen togs hennes trosor också av, och Natalie var nu helt naken. ”Vänta, vad händer med mina kläder?” frågade hon när hon såg hur armarna tog med hennes plagg in i taket och väggen. ”Den här modulen innefattar även val av garderob och påklädning”, förklarade Leila. ”Du kommer få nya rena kläder på dig. Din ursprungliga outfit kommer finnas i ett förvaringsfack som du kan komma åt utanför rummet när du är klar här inne.” Nöjd med svaret gick Natalie fram till badkaret. Hon stack ner en hand i vattnet för att känna av temperaturen. Alldeles lagom varmt, konstaterade hon. En av robothänderna hölls fram som stöd och hjälpte henne kliva i badet. Hon sjönk ner tills bara hennes huvud var ovanför ytan och suckade behagligt. Det här var underbart. Hon doppade kvickt huvudet under vattnet, och lutade sig sedan tillbaka och njöt. Det här äventyret hade gett bättre resultat än hon hade kunna drömma om. Rummet, med den sofistikerade AI:n och robotarmarna, var fantastiskt. Och hon hade exklusivt videobevis! Eller, ja, snart hade hon det i alla fall. Det som pågick i rummet nu, med sig själv naken, var inget hon ville visa omvärlden. Men det var enkelt att fixa en mer rumsren session när maskinen var klar med ”Ella”, tänkte Natalie. Saken var så gott som klar. Hon hade redan vunnit, och den här behagliga omhändertagningen såg hon som sitt pris. Med den inställningen bestämde hon sig för att utnyttja det hela till fullo. Hon började med att be Leila massera hennes axlar, och maskinen lydde med underbart resultat. Sedan bad hon om hjälp att tvätta håret, och Leila tog fram schampo och balsam med en gång. Vad Natalie än bad om så fick hon det. Efter badet blev hon torkad med en mjuk handduk och fick håret fönat och borstat. Leila rakade till och med hennes ben och armhålor åt henne (könshåret vågade Natalie inte låta henne trimma, dock). När ett sminkbord fördes in i rummet satte hon sig genast på plats. ”Hur vill du ha din make-up ikväll, Ella?” frågade maskinen. ”Vet du vad?” sa Natalie. ”Det är inte min stil vanligtvis, men jag känner mig äventyrlig. Ge mig en riktigt porrig look. En sådan som verkligen drar ögonen till sig.” ”Uppfattat.” Händerna arbetade minst sagt effektivt. De applicerade foundation, rouge, ögonskugga, eyeliner, mascara, läppstift, och ännu mer där emellan som Natalie knappt själva visste namnen på. Själv brukade hon bara lägga en väldigt enkel makeup, så det här var inget hon var van vid. Till slut ansåg Leila sig vara klar. ”Kan du ta fram en spegel så jag kan se resultatet?” frågade Natalie. ”Jo, det kan jag”, svarade Leila. ”Men om jag får komma med ett förslag så tycker jag att vi får på dig en snygg outfit först, så att du får ett starkt helhetsintryck när du ser dig själv. Du kommer att se gudomlig ut, jag lovar.” ”Ha! Det låter ju spännande. Visst, vi kör på det.” ”Har du någon särskild stil du vill ha på kläderna, Ella?” ”Har jag nu börjat på den här vägen så kan jag lika gärna gå all in. Ge mig något riktigt sexigt. Alltså, typ, som en Victoria’s Secret-modell eller nåt.” ”Ett bra val”, svarade maskinen och fnittrade lite, till Natalies förvåning. ”Du har perfekt figur till det, tror jag.” Natalie rodnade lätt åt komplimangen. Hon hade faktiskt satsat hårt på att komma igång ordentligt på gymmet det senaste året, och hon visste att det hade gett resultat. Hon hade alltid haft rejäla fylliga bröst, och nu när hon tappat en hel del onödiga kilon från mage och lår så hade hennes tuttar verkligen kommit till sin rätta. Tillsammans med en medveten ansträngning att skaffa sig en snygg rumpa så hade hon nu en kropp som ofta drog lystna blickar till sig från män runt omkring (och även en del kvinnor). Först tog robotarmarna fram ett par stringtrosor i svart spets. Natalie trädde i fötterna, och Leilas händer drop upp dom på plats och såg till att stringen satt rätt mellan hennes stjärthalvor. Natalie trodde först att hon skulle få en matchande behå, men istället tog Leila fram en korsett i satin, med rött och svart blommönster. Efter att ha försäkrat bloggaren att hon inte skulle dra åt för hårt hjälpte Leila henne på med den. Den stramade åt lite obehagligt runt midjan, tyckte Natalie, men när hon vände ögonen neråt och såg vilken effekt den hade på hennes tuttar så tyckte hon lätt det var värt det. Ville man vara fin fick man lida pin, hette det ju. Kläderna kompletterades med en väldigt kort svart veckad minikjol och svarta stockings med små röda rosetter vid strumpebanden. Som slutkläm fick hon kliva i ett par röda pumps med höga klackar. ”Färdig” sa Leila med nöjd röst. En helfigursspegel restes upp från en lucka i golvet, och när Natalie såg sig själv i den drog hon häftigt efter andan. Hon kände knappt igen sig själv. Kläderna gav ett starkt intryck av burlesk, och makeupen förstärkte det ännu mer. Hon såg sjukt förförisk ut, med röda glänsande läppar, svart runt ögonen, och lätt glittrande ögonskugga som stod i slående kontrast med hennes ljusa hy. För att inte tala om hur hennes kropp framhävdes! Korsetten kramade åt och lyfte upp hennes bröst på ett rent magiskt sätt, och med den djupa urringningen såg det ut som om hon gått upp en hel kupstorlek. De högklackade skorna gjorde även de underverk för hennes hållning och fick hennes rumpa att puta ut på ett porrigt vis. Hon snurrade lite på höfterna och såg hur den korta kjolen svischade runt och flirtigt visade upp glimtar av hennes stjärtklot. Natalie såg helt enkelt riktigt het ut. ”Wow”, fick hon till slut fram. ”Är du nöjd?” frågade datorrösten. ”Skojar du? Jag har nog aldrig sett så sexig ut i hela mitt liv! Det här är fantastiskt.” ”Det gläder mig att du är nöjd, Ella. Det betyder att jag har gjort ett bra jobb.” Natalie beundrade sig själv i spegeln ett tag till, men till slut tvingade hon sig tillbaka till verkligheten med en suck. ”Så kläderna jag hade på mig innan ligger utanför själva rummet nu då?” frågade hon. ”Det stämmer.” ”Måsta jag ta av mig de här kläderna innan jag går ut då?” ”Det behövs inte, Ella. Du får lov att lämna rummet när du vill. Jag är inte programmerad att hindra dig av någon anledning.” ”Så… då skulle jag kunna gå ut, byta om till mina vanliga kläder, och helt enkelt ta med mig den här snygga utstyrseln hem också?” ”Korrekt. Jag kan givetvis inte uppmuntra till stöld, men du har rätt.” Detta fick Natalie att le. Hon visste givetvis att det var fel att stjäla, men just nu kände hon sig on top of the world, och hon tyckte faktiskt att hon förtjänade de här sexiga kläderna. ”Jag ska tänka på saken”, sa hon med ett flin och vände sig mot dörren. ”Oavsett vilket så går jag nu. Tack för behandlingen! Det var både upplysande och trevligt.” ”Det var så lite så, Ella.” Här kom Natalies tredje, och största, misstag för kvällen. Hon hade kommit fram till dörren som ledde ut ur rummet, och den öppnade sig automatiskt för henne precis som innan. Men ett plötsligt släng av kaxighet fick henne att hejda sig precis framför utgången. ”Förresten heter jag inte Ella. Bara så du vet. Jag hatar det namnet.” AI:n, som fram till nu alltid hade kommit med omedelbara svar, blev nu tyst i ett par sekunder innan den tog till orda igen. ”Uppfattat”, sa Leila. ”Vad heter du?” ”Natalie, men det behöver du inte lägga p-…” Längre än så hann hon inte förrän dörren till rummet plötsligt drogs igen mitt framför ögonen på henne. Hon hoppade skrämt tillbaka ett steg. ”Vad fan hände nu?” frågade hon irriterat och bankade på dörren. ”Öppna!” ”Användare upptäckt. Demonstration påbörjad. Hej, Natalie.” Natalie blinkade till i förvåning, men hon förstod kvickt vad som måste ha hänt. Maskinen hade använt samma formulering när hon först gått in i rummet. Det tydde på att det här var början på en ny session. Hon tänkte tillbaka på listan med användarprofiler på displayen utanför rummet. En av dom måste ha hetat Natalie helt enkelt, och nu trodde AI:n att hon hade angivit den profilen. Men en sak stämde ändå inte… ”Öppna dörren, sa jag!” ropade Natalie argt och slog förgäves handen mot dörren igen. ”Du snackade precis om att du inte var programmerad att hindra mig från att gå ut från rummet ju!” ”Inte riktigt”, svarade Leila. ”Jag sa att jag inte hade tillåtelse att hindra ELLA från att gå ut ur rummet. Men du är inte Ella. Du är Natalie.” ”Okej, men vad gör det för skillnad? Varför får inte Natalie lov att gå ut? Vem är Natalie? Vad handlar den här demonstrationen om egentligen?” Hon vände sig om från dörren och skulle precis fortsätta med sina arga frågor, men orden fastnade i halsen på henne när hon såg sig om. Medan hon hade varit upptagen med att banka på dörren hade rummet förvandlats bakom henne. Den stora svarta sängen hade bytts ut mot en vit och betydligt smalare bädd, med spjälor som höjde sig runt den som ett galler. Där badkaret hade befunnit sig stod nu en märklig stol med höga ben och en bred bricka en bit ovanför sitsen. Och borta vid den andra väggen stod en vit möbel som Natalie först inte kände igen. Det var som en byrå med lådor och hyllor, fast den var ovanligt lång. Lika lång som sängen, faktiskt. Och ovansidan var klädd med en mjuk dyna med en filt eller nåt ovanpå. Som om man var tänkt att ligga uppe på den… … Ett skötbord? ”Den här demonstrationen är betecknad ’Bebisbehandling Special’ ”, svarade Leila, med en överlägsen auktoritet i rösten hon inte hade haft tidigare, som fick 27-åringens mod att falla. ”Användarprofilen Natalie är en bebis. Och du sa precis att du är Natalie.” Natalie svalde hårt i nervositet. ”Vilket betyder att du är en bebis som jag ska ta hand om”, avslutade Leila. |
Fortsättning:
Del 1 (22 feb 2020)Del 2: Omhändertagningen påbörjas (22 feb 2020)
Del 3: Den totala förnedringen (11 dec 2019)
Natalie blir instängd i ett datorstyrt rum med en A.I. som tror att hon är en bebis
Tillagd 9 dec 2019 Noveller #Kvinna #Kvinna som bottom #DL-dominans #Napp, etc. babyattribut #Uppfostring/Disciplin #Påtvingad babyfiering #Rörelsehindring/bondage #Smisk #Smärta #Skamlekar/förödmjukelse #Tvångsmatning/tvångsdrickning #Allt-i-ett-blöjor #Våta blöjor #Smutsiga blöjor #Okontrollerade olyckor #Analism/klismafili #Medicinskt/doktorlekar
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.