Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoTotal Regression
Del 1
| Det här är fortsättningen på alstret Total Regression, jag skrev de fem första delarna på ett konto som tagits bort, därför fortsätter jag på mitt nya konto. Om ni inte har läst de fem första delarna kan ni hitta det alstret här: https://www.abdlscandinavia.com/s.php?a=v&id=4053. Kopiera allt utom punkten och klistra in det i sökfältet. Hoppas ni ska uppskatta fortsättningen! Vi närmar oss den enorma barnstolen med raska steg. Jag har knappt någon energi alls, min bakdel värker och tårarna rullar ner för mina kinder. Jag känner blöjan som pressas upp mellan mina ben på grund av onesien och sättet som roboten bär mig på. Det är förnedrande. Ju närmare stolen vi kommer desto mer känner jag hur adrenalinet än en gång börjar pumpa i mina ådror. Jag spottar ut nappen på golvet och börjar genast försöka pressa mig ur robotens famn. -”Släpp mig, släpp mig, släpp mig!” skriker jag så högt min hals förmår, det sista “släpp mig” är så högt att man inte ens kan höra vad jag skriker, det blir bara ett enormt hög ljud. Jag börjar sprattla, pressa och sparka av alla krafter som finns men roboten reagerar knappt. Den lyfter upp mig i luften medan jag fortsätter att sprattla som en hjälplös unge. -”Såja, käraste. Du ska få mat nu.” säger roboten med lugn röst och plötsligt känner jag hur jag sparkar i något hårt med baksidan av min häl. -”Aj!” utbrister jag och tittar bakåt. Vi har kommit fram till barnstolen. Roboten sätter snabbt och bestämt ner mig i stolen medan jag fortsätter att sprattla som en dåre. Jag känner några svettpärlor som rullar ner för min panna, men jag bryr mig inte, jag fortsätter att kämpa. Roboten håller fast mig med sin ena arm och med sin andra arm drar hon ner någonting över mitt huvud som sitter fast i stolen med några slags gångjärn eller armar av metall. När den passerar mina ögon förstår jag vad det är, det är matbrickan! Brickan av trä kommer på plats i min maghöjd och lämnar bara knappt en centimeters mellanrum mellan den och min mage. Jag slutar att sparka för en liten stund och försöker istället pressa upp brickan framför mig, men roboten hindrar mig. -”Åh nej, lilla fröken. Inget bråk nu.” säger hon och verkar trycka på en knapp på matbrickans undersida. Jag försöker pressa upp brickan igen, men den här gången är den låst och rör sig inte alls. Jag försöker nå knappen från översidan men brickan är för lång, så mina händer når bara över precis över kanten. Jag hade varit tvungen att gå från undersidan för att komma åt den, men det går inte med det lilla utrymme som finns mellan mig och brickan. Jag tror å andra sidan inte att jag hade kunnat trycka på knappen med de här vantarna på mig. -”Nej snälla! Jag ber dig! Jag gör vad du vill, men snälla inte det här!” skriker jag och tittar vädjande på roboten med tårar i mina ögon. -”Åh, mitt lilla hjärta. Det kommer bli bättre när du har fått i dig lite mums-mums. Seså, mamma vet bäst.”. -”Nej! Aldrig!” ropar jag och börjar sparka på roboten. Det gör ont, men jag bryr mig inte. -”Om den lilla flickan bara ville samarbeta skulle det här bli mycket lättare. Nåväl, du ger mig inget val.” säger hon och börjar gå till sidan av matstolen. -”Jag är ingen liten flicka! Jag är sexton! Någon sövde ner mig och kidnappade mig!”. -”Vilken livlig fantasi du har gumman. Jag tror visst någon har sett på för mycket tecknat.”. Det kan inte vara sant tänker jag. Vad är det som har hänt egentligen. Den här roboten måste vara programmerad för att behandla vuxna som bebisar. Men varför?! Och varför är jag här?! Mina tankar avbryts när roboten tar tag i mitt högerben och låser fast det i stolsbenet med något som känns som en metallring. Sedan gör hon samma sak med mitt vänstra ben. Jag tittar oroligt på roboten som ställer sig framför mig. Någon slags lucka öppnas i robotens så kallade mage, inuti finns det massor med bebismat i olika små burkar. Hon tar fram en rosa plastsked och tre av barnmatsburkarna. -”Mmm, kalkon, potatis och brunsås. Mumsigt.”. Hon ställer två av burkarna på matbrickan och öppnar den sista. Och fyller den rosa skeden med brunt geg och riktar den mot mig. -”Här kommer flygplanet, öppna hangaren!”. Jag skakar hysteriskt på huvudet men öppnar inte munnen, jag vet vad som hände med nappen. När skeden kommer närmare slår jag bort den med mina vadderade händer. Skeden och klägget hamnar på marken men utan något ljud, då hela golvet täcks av en tjock lekmatta med en massa siffror på. Roboten vänder sig mot mig med en allvarlig uppsyn. -”Jaså? Vi tänker fortfarande inte samarbeta? Okej då lilltjejen.” hon tar tag i min högerarm och håller den mot matbrickan. Nu först ser jag att det finns två små hål i den på både vänster och höger sida. Jag försöker slita mig loss från robotens grepp och slår henne med min vänsterarm men till ingen nytta. Hon har ett järngrepp. Hon tar fram några liknande remmar som förut, fäster en av dem över min högerarm och låser den med låsmekanismen under brickan. Efter en kort stund av hårt men meningslöst kämpande sitter även min vänsterarm fast. Hela min kropp, förutom mitt huvud och min nacke, sitter nu fast på ett eller annat sätt i den förvuxna matstolen. Jag får panik och börjar rycka och skaka, men allting sitter stenhårt. Jag är helt hjälplös nu. -”Så, då gör vi ett nytt försök.” säger roboten och tar fram en lila plastsked den här gången, och fyller den med sörja. Min mun är stängd, men det är mina ögon också. Jag snyftar och snörvlar högljutt och tår efter tår rinner ner för mina kinder. -”Tut-tut! Här kommer tåget! Öppna stationen!”. Jag kniper igen min mun så hårt jag bara kan. Jag må sitta fast och vara fullständigt förödmjukad, men jag tänker inte äta någon bebismat! -”Seså, gapa nu.”. Jag öppnar mina ögon och stirrar ilsket på roboten. Jag vill mest av allt skrika, men då skulle hon skyffla in maten i min mun. -”Jag förstår. Du är verkligen en envis bebis. Men vi ska se om inte det här hjälper.” hon ställer ner burken på brickan och med en hand börjar hon kittla min sida. Det kittlas något enormt och jag måste använda vartenda uns av min självbehärskning för att inte öppna munnen. -”Hmmpf.”. Hon börjar kittla mig med båda sina händer vilket nästan är omöjligt att hålla emot, men det går. Jag andas tungt när hon slutar. -”Då finns det bara en sak kvar att göra.”. Hon sätter sig vid min sida och räcker ut en av sina armar mot mitt blöjade skrev och jag tittar förskräckt på. Handen landar precis över min kvinnliga del och snart känner jag hur det börjar vibrera kraftigt. Jag ger ifrån mig ett lågmält “uff” men lyckas hålla munnen stängd. Det går någon minut, kanske mer och jag känner hur trycket byggs upp mer och mer. Jag andas tyngre och tyngre tills det blir för mycket. Jag öppnar munnen och släpper ut en hög orgasm, och medan jag fortfarande fyller fronten av min blöja med något onämnbart och skam känner jag hur något runt stoppas in i munnen på mig och hur en rem fästs bakom mitt huvud. Det är någon form av gag, men allt den gör är att hålla ett hål öppet i min mun. -”Så, nu kanske vi kan mata den stygga bebisen.” när hon har sagt det sätter hon fast en rosa haklapp med en nalle på runt min hals. Jag ger ifrån mig obeskrivbara ljud av oro när skeden kommer närmare igen. Maten hamnar i min mun, och det smakar precis lika illa som jag hade föreställt mig. Jag kräks nästan och pressar ut geggan genom hålet, men roboten är snabb med att fånga upp det med skeden och skopa in det igen. Konsistensen blir om möjligt ännu värre, och jag inser att jag är besegrad. Jag tvingar ner sörjan hur mycket det än tar emot, och börjar gråta igen. Antagligen både av skam och den fruktansvärda smaken. -”Såja, duktig flicka. Bara tre burkar till.”. Hur ska jag ta mig ur den här situationen…? Fortsättning kommer. |
Melanie är en ung tjej som just kommit in i de övre tonåren. Hon får ett val om hur hon ska hantera sin sängvätning, ett val som kommer förändra hennes liv för evigt.
Tillagd 4 aug 2018 Noveller #Kvinna #Adult Babyhood #Napp, etc. babyattribut #Kärleksfullt omhändertagande #Uppfostring/Disciplin #Påtvingad babyfiering #Rörelsehindring/bondage #Smisk #Smärta #Skamlekar/förödmjukelse #Tvångsmatning/tvångsdrickning #Allt-i-ett-blöjor #Blöjbyxor/plastbyxor #Extremt blöjbärande #Våta blöjor #Smutsiga blöjor #Okontrollerade olyckor #Plast/lack/PVC #Medicinskt/doktorlekar
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.